HANS BERGSTRÖM: Försvaret av demokratin Det grundläggande skyddet av vår demokrati mot diktaturtryckfrån Sovjet och diktaturläror i Sverige är det ojämförligt viktigaste i försvaret av demokratin, understryker chefredaktörenför Nerikes Allehanda (liberal), Hans Bergström. Han arbetade under åren 1972-1980 som politisk assistent hos folkpartiets ordförande, Gunnar Helen, Per Ah/mark och Ola Ullsten. Med utgångspunkt i Bertil Ohlins varningar för snart 50 år sedanför att de politiska organen skulle ta på sig för stora beslutsuppgifter diskuterar Bergström trovärdigheten hos våra demokratiska företrädare. Han belyser slutligen massmedias roll i fråga om de villkor som skapasför politikernas agerande. En artikel om demokratins ställnirw känns detta år mest angelägen att starta där demokratin saknas. Inte på lång lit har väl händelser i vår omvärld gjort si starkt intryck på svenska folket som det senaste året. Många har nog gjort re; flexionen att ofullkomligheter i vlr svenska demokrati, och brister hos vAra ledare, ändå är småttigheter jämfört mef vad människor tvingas stå ut med länder där förtryck är själva systemet. Polens vinter 13 december 1981 vaknade vi i till Lucia. Vi tände ljus för att värma lysa. Många hade egna · hemma. Om inte annat strålade de TV:n. Samma natt som Lucia tände ljus värme i Sverige sänktes mörker och över Polen. Det vi i det längsta skulle undvikas hände. stridsvagnar lade ut på gatorna. Frihetsledare nattliga besök och internerades. tillstånd förklarades i ett land som fred. Människor fick inte gå ut stora delar av dygnet. Gränser flyg stoppades, telefoner blo1:ker-adlrl radio och tidningar tystades -ja ett land med 36 miljoner invånare i des, som om det varit en öde liten snöstorm. Genom svenska folket gick en lostorm. Polackerna är våra grannar. har mer än en gång slitits sönder av giriga diktatorer, med Hitler och färskt minne. Vi hade unnat dem en hetens vår. Och vi ville inte tro att friare luft som ett helt folk lärt sig under 15 månader skulle kunna över en natt. Behovet att göra något kändes starkt. De mest lidande för det katastrofala mmmunistiska försörjningsmisslyckanet kunde vi hjälpa direkt. Dit hörde de (11000 barn som föddes varje månad une Polens vinter: till lägenheter utan arme i ett land fyllt av kol, till brist på *ing i en nation med något tiotal miljiiiler jordbrukare, till avsaknad av barnllåder, tvål och medicin i ett industriland ti1 Östersjön i norra Europa. Politiskt fanns inte mycket annat än vrede och protester, tyvärr alltför ofta t~pen av vanmakt mot cynismen hos en drldsmakt. Om Polens affärer verkligen fått vara *ss egen sak hade polackerna förmodiiltD kunnat nå framgång i sin strävan till *mokratisering. "Polens kommunistputi skulle inte klara en fyraprocenttpärr, om man hade haft någon", skrev Aftonbladets förre chefredaktör Gunnar Fredriksson efter att ha besökt Warszan och Krakow. På samma sätt hade Östtyskland på liligt 50-tal, Ungern 1956, Tjeckoslovatien 1968 - om inte förr - befriat sig flin de kommunistiska quislingregitema, om dessa länders utveckling terkligen fått vara deras egen sak. Men Sovjetunionen har krävt lydstater runtomkring sig, med Finland som unikt andantag. Så har kulsprutorna smattrat, lanksen rullat, bannrullorna dundrat, förtrycket permanentats. Gamla kulturIltioner mitt i Europa, som skulle kunna Ila en blomstrande industri, ett växande rilstånd och en levande demokrati har Iiilits i en förkvävande träldom. lngenling är mera onaturligt än detta. Ändå har diktatursystemen i Östeuropaverkat så orubbliga att många känt det 305 som nästintill meningslöst att kräva att de ersätts av demokratier. Hela vår världsbild utgår ifrån att Sovjetunionen ligger där som en kommunistisk Kremlkoloss, lika förkalkad som sina åldrande ledare. Diktatorers krig 1982 är nedrustningskonferensernas och fredsdemonstrationernas år. "Ned med vapnen" skallar Parisvandrerskor och New Yorkdemonstranter, Palme-kommission och FN:s extra generalförsamling. Det är lätt att dela fasan för kärnvapenkriget och känslan för freden. En fredssträvan som analyserar orsakerna till krigen kan dock inte gå förbi den helt centrala anledning som ligger i diktatorers maktbegär, nationella prestige och paranoia, behov att avleda intresset från interna problem, avskärmning från folklig påverkan, fri information och debatt. Det är inte vapnen som startar krigen. Det är regimer och politiska ledare. Det är som regel diktatorer. För relationerna i Europa gör det stor skillnad om Tyskland leds av Hitler eller Schmidt, Frankrike av en maktfullkomlig kejsare eller en folkvald president. På motsvarande sätt är den enstaka förändring i världen idag som skulle betyda mest av allt för att nå en förtroendefull fred att bolsjevikerna tvingades lämna diktatorskapet över Sovjetunionen till förmån för demokratiska ledare. När uttryckte Olof Palme senast tydligt den tanken? Men tänk tanken, att Sovjetunionen förvandlades till demokrati, med fria partier och fria val, med fri opinionsbildning och fri rätt för människor att röra 306 sig över gränser, med nationell självständighet för Estland och andra länder som Sovjet införlivat och förslavat. Vad skulle då hända? En mirakulös förändring skulle inträda för dem som nu bor i Sovjetunionen. Förmodligen skulle det inte dröja länge innan friheten nådde också länder som Polen, Östtyskland, Tjeckoslovakien och Ungern. Ekonomiska och mänskliga barriärer skulle kunna brytas mellan öst och väst i Europa. Mellan demokratier och öppna ekonomier vävs täta band på alla nivåer. Frihandelsavtal och stöd till uppbyggnad skulle kunna ersätta kärnvapenraketer. En fred byggd på förtroende och inte rädsla skulle äntligen råda i Europa. En stor del av militärutgifterna kunde omvandlas till insatser för ett effektivare jordbruk och för att ge människorna varor de vill kunna köpa. Att öst och väst ska hota varandra med ömsesidig utplåning är inget av naturen givet. Västtyskland och Frankrike samarbetar numera intimt trots, och delvis på grund av, erfarenheterna från gamla motsättningar och krig. Japan och USA har idag - 40 år efter Pearl Harbour - relationer fria från andra farhå- gor än ibland de ekonomiska. Varför skulle inte Polen och Ungern kunna delta i ett avspänt alleuropeiskt samarbete? Varför skulle inte socialdemokrater, liberaler och konservativa kunna stråla samman med partikamrater i ett demokratiskt Östeuropa och knyta kontakter som väver förtroende? Varför skulle inte USA och ett demokratiskt Ryssland kunna samverka ekonomiskt och för att främja demokrati och utveckling även i världen i övrigt? Två dominerande uppgifter Vad har det jag nu skrivit med endeball om demokratin i Sverige att göra? J som demokrater har vi anledning al markera frihetens betydelse för att förtroendefull fred i världen. Den inte. siva nedrustningsdebatten kommer • nars alldeles snett. Och när det gäller demokratins framiM i Sverige finns det anledning slå fast två dominerande demokratiska vämupf gifterna: • Att hålla ett tillräckligt starkt mot yttre påtryckningar och hot Sveriges oberoende. • Att tillräckligt effektivt i den inre batten bemöta anhängarna av turläror, så att de inte böljar få farligt stort fäste bland t ex mar. För alla som vill närmare studera taktiska opportunism som präglat svenska kommunistpartiets hållning demokratin - samtidigt som man rätthållit samma leninistiska och mokratiska grundåskådning som sitt jetiska broderparti - vill jag re dera Håkan Holmbergs färska avhandling vid Uppsala Unilll•niiiiB "Folkmakt, folkfront, fol""'"'"'v""'u de svenska kommunisterna och kratifrågan 1943-77". Jämfört med de här båda är diskussion om politikerförakt, våldsbegränsningar m m trots allt avgörande demokratifrågor för Man kan väl då också konstatera vänsterpartiet ning, inte minst i ungdomsop1mto1nen.-a ett glädjande sätt nu tycks ha fiir,ov•••• under intryck av lärdomarna från Ilarsynt Ohlin len demokrati av vår typ finns två huvudvägar för det politiska ledarskapet att tappa i förtroende hos medborgarna: l Att förhålla sig passivt inför proIllem människor upplever som helt cennla, typ omfattande arbetslöshet. 2 Att vara så överdrivet aktivt och inltn•enerande att det tar på sig mer uppjfter än det har kompetens och resurser llt framgångsrikt hantera. Båda dessa risker diskuterade Bertil Ohlin i boken "Fri eller dirigerad ekonaIIi" 1936. Ännu snart 50 år efteråt framIlår den som märkligt klarsynt och förutseende. Staten måste intressera sig för försörjlingsproblemen i långt större utsträckling än tidigare antagits, hävdade Ohlin i polemik mot en gammalliberal syn (som Yäl idag skulle kallas nyliberal). "Särskilt gäller detta under depressionsperioderna, då produktionsförmågan endast mycket ofullständigt tages i anspråk 110m näringslivet. Arbetslöshet och brist på många varor, som de arbetslösa skulle kunna framställa med hjälp av stillastående maskiner, verkar så oförnuftigt, llt den statsmakt som blott sutte med linderna i kors, snart skulle ersättas med en annan." l allt vidare kretsar, konstaterade BerIii Ohlin, "betraktas det som samhällets plikt att garantera ej blott en viss frihet utan även en viss trygghet och en rimlig levnadsstandard åt medborgarna". Ohria hävdade att en höjning av de fattigare folkgruppernas ekonomiska standard IIDltidigt var ett arbete för friheten. 'Den fattige råkar ofta i ekonomiskt beroende av leverantörer eller arbetsgiva- ~. Detta medför en känsla av ofrihet. . 307 Friheten är väsentligen något pos1t1vt och ej blott frihet från förtryckande band. Den bör vara en frihet till värdefulla upplevelser." "Den offentliga interventionspolitikens tillväxt är en direkt konsekvens av människornas ändrade inställning ·till trygghet och levnads tandard", menade Ohlin, "och är såtillvida naturlig för den åskådning som anser, att samhället är till för människornas skull och ej tvärtom." Risker med politisk allmakt Ohlin vände sig med samma skärpa mot ett framtidssamhälle där de politiska organen skulle ställa och styra med allt. Det är intressant att läsa vilka risker Bertil Ohlin av 1936 såg med en sådan ansamling av ekonomiska och andra beslut hos stat och kommun, i ljuset av vad vi idag upplever. • Följden skulle enligt Ohlin för det första bli "en rent kvantitativ överbelastning av dessa organ, i det de led~nde personerna på olika håll finge mer att sköta än de kunde klara med effektivitet". "Historien visar att de offentliga organen blir starkare och effektivare när de begränsa sig och ej gapa efter alltför mycket. Man behöver blott jämföra den växande effektiviteten hos 1800-talets statsmakt med den tidigare kontrollstatens, för att bli övertygad om att vägen till vishet är en begränsning ifråga om arbetsuppgifterna.' ' • Ohlins andra oro var "att i samma mån som de av politiska myndigheters beslut och administration beroende ekonomiska avgörandena växa i omfattning och vikt, ökas naturligtvis riskerna för att korruptionstendenser framträda på en 308 eller annan punkt. Blir detta fallet i större utsträckning, kan en rent katastrofal utveckling följa. De ekonomiska svårigheterna i länder där demokratien misslyckats ha till stor del sammanhängt med de politiska organens ineffektivitet och bristande hederlighet och pålitlighet." Ohlin konstaterade samtidigt att Sverige i sin hederliga förvaltning och politik haft en oskattbar fördel även rent ekonomiskt. "Det synes vara viktigare att denna fördel ej uppoffras än att de offentliga organen försöka sig på att i detalj dirigera det ekonomiska livet, med resultat att de digna under för stora bördor." • Bertil Ohlins tredje stora farhåga var att en i myndighetsutövning och ekonomiskt styre allsmäktig statsmakt skulle tvingas in i den mycket vanskliga uppgiften "att skipa rättvisa mellan de stora gruppbildningarna i samhället, vilka givetvis ej kunde tillåtas att genom förödande konflikter på arbetsmarknaden eller annorstädes sticka käppar i hjulen för den offentliga ekonomiska politiken och dirigeringen." I stället för det "klasslösa" samhälle som allmänt eftersträvas skulle man, förutspådde Ohlin, "få ett samhälle där gruppernas påtryckning på de olika politiska partierna och andra organ bleve än hårdare än för närvarande. Skärpta ekonomiska intressemotsättningar skulle dominera det politiska livet." "Ofrånkomligt torde vara att de politiska striderna - ej minst vid valtillfällena - skulle tilltaga i häftighet. Då det är fara värt att gränserna mellan partierna i rätt hög grad skulle sammanfalla med gränserna mellan vissa sociala grupper, skulle dessa strider bidraga till att skärpa de sociala motsättningarna. Hur det under sådana omständigheter skulle vara möjligt att skapa en anda av 'folkge. menskap' eller 'samling' är svårt att se.' Bertil Ohlin sammanfattade sin kJi. tiska genomgång av ett system med ai styrande politiska organ: "Den somsäJ. ter värde på demokratin och önskar del funktionsduglig, måste se med skep på en organisation, som skulle betydaca farlig överbelastning av de bärande Ofll' nen och medföra risker för hela sysfo. mets hållbarhet." Bakom denna slutsats fanns hos Ohit också en mer grundläggande uppfatt om hur mycket makt några få beslu tare förmår hantera väl: "Männi äro ofullkomliga varelser. Det finn ej ca lång rad så framstående individer till position, att de kunna klara oerhuppgifter, sådana som den soc formen av central dirigering skulle la dem. Härpå falla en rad fina miska reformsystem, som skulle vara märkta ifall ett antal övermänniskl finge sköta dem." Varför minskat förtroende? Många hävdar, och statsvetarna ger, att partierna och de politiska nen tappat i förtroende under de tio åren. Det synes mig som om Ohlins analys för 46 år sedan har att säga om orsakerna till detta, även den konkreta bakgrunden med talskrisen och massarbetslösheten en annan. Å ena sidan upplever inte garna att de politiska beslu effektiva lösningar på de helt problemen: nu kriserna i oljeek.on~• spår, underskotten i bytesbalans statsbudget. Även om regeringen tycker sig ha en tlllldlingslinje har knappast svenska folkten känsla av att de demokratiska parlierna tydligt och samfällt kan ange vä- lell ur krisen, trovärdigt visa hur vi med • kraftinsats kommer rätt igen och förå samla nationen till denna insats. Här finns idag, i många länder, ett tiolande ifråga om inriktningen av den llonomiska politiken och en osäkerhet • nästa störning (ny oljekris?; ny ränlekris?; ny dollarkris?; kris i det internalionella banksystemet?) som inte kan jlra annat än försvaga förtroendet för III de politiska ledarna vet vad de gör och kan nå resultat. Ett uttryck för den nya osäkerheten m när riksbankschefen Lars Wohlin inlircenterns riksstämma ijuni förklarade III man inte ens kunde vara säker på att *t skulle komma en konjunkturuppalng, som det gjort sju gånger tidigare IIIder efterkrigstiden. Förtroendet och förankringen förstärks givetvis inte av att den socialdeIOkratiska oppositionen tagit vatje tillIDe att angripa även helt ofrånkomliga llprder för att få den svenska ekonomin • diket, istället för att medverka till att lirklara varför sådana åtgärder är nöddndiga. Aandra sidan finns en förtroendekris 10111 har sin grund i att de politiska orgaDell rest anspråk på att ha alla frågor i sin Iland. Kris i ett företag, utveckling av en produkt, ont om hushållspengar, problem med alkohol , för mycket videotitIlode i hemmen - det är till statsmaklerna i Stockholm som kraven på åtgärcriktas. Och politikerna själva bidrar till förfintningarna genom att se kluriga ut och 309 säga förnumstiga saker typ "vi ska noga granska den. här viktiga frågan", "det här ska vi låta en arbetsgrupp titta på", " regeringen ska ta ett samlat grepp". Oppositionen, oavsett vilka partier den består av, skyller alla brister på regeringens usla politik. Regeringen låter sina politiska åtgärder få äran för allt som går bra. Båda parter bidrar till föreställningen att politikerna har allt i sin hand - och bäddar därmed för besvikelser när det visar sig att de inte har det. För i själva verket finns det ju inte skuggan av en chans för 20 statsråd, ens med hjälp av duktiga statssekreterare, att överblicka och sätta sig in i allt som händer i ett komplicerat och avancerat industrisamhälle som det svenska. Om den information och det beslutsbehov som finns hos miljoner individer ute i företag och förvaltningar, i bostadsområ- den och kommuner, ska föras upp till några få personer i toppen så dränks de centrala beslutsfattarna. Hur mycket de än försöker simma i informationshavet kan de knappast hålla näsan över vattnet. Svårigheten att i almanackan och i skallen tränga in allt det som våra toppolitiker förväntas behärska och besluta är åtskilligt större än vad folk i allmänhet är medvetna om. Ekonomiska krisfrågor, resor i partilandet och som statsråd, riksdagsgrupper som vill ha omtanke och information, intervjuer, hundratals små- ärenden som tränger på varje vecka i ett departement, personalfrågor av olika slag, telefon, brev och uppvaktningar - en oändlig mängd krav riktas på de ledande politikernas tid och uppmärksamhet. Ärenden som är krisartade och kräver ·' l 310 omedelbara ingripanden är tillräckligt många för att nästan ingen tid och ork ska bli över för det mer långsiktiga och kanske väl så viktiga. En följd av det här är att ''planmässiga" beslut i själva verket blir planlösa, en annan att många ärenden i praktiken avgörs av andra än de folkvalda politikerna. Mats Svegfors, som också har erfarenhet från det praktiska arbetet i kanslihuset, beskriver det här utmärkt i sin bok "Revolution i små steg" (Timbro). Ragnar Lassinantti brukade som landshövding säga att när ärenden blir tillräckligt viktiga, då flyttas besluten från honom till en byrådirektör eller departementssekreterare i Stockholm. Men chimären upprätthålls att det är "folkets valda företrädare", "samhället", "statsmakterna" som ingriper utifrån en genomtänkt plan i hela folkets intresse. Politiker vet inte allt Begränsar man inte de politiska beslutsorganens uppgifter och anspråk får man de effekter som Bertil Ohlin pekade på: att demokratins apparat tar på sig mer än den orkar sköta väl, att förmåga till effektiva påtryckningar blir viktigare än skicklighet att sköta företag väl och tillgodose konsumenterna, att redan mäktiga särintressens ställning stärks på helhetens bekostnad. Politiker vet inte allt. De har inte tid att lära sig allt. Och de kan inte framgångsrikt besluta om allt. En naturlig slutsats av det är att inte allt i ett samhälle bör göras till föremål för politiska beslut. Det bör finnas en stor sfär där vi som individer, konsumenter, graiUIK medarbetare i företag och medlem~q organisationer själva har frihet att !Jo, stämma. Politikerna bör koncentrera sitt och sitt tänkande till de viktiga uppgiftr som ingen annan kan lösa i deras stält. Hur ekonomin ska föras ur krisen. 111r skattesystemet ska utformas så att .. främjar arbete och sparande. Vilka linjer som behöver dras upp för att milt ka det skadliga oljeberoendet. Hur bildningen ska bli tillräckligt bra. På så sätt når man två goda ettc:ktiltl dels att regering och riksdag kan de verkligt stora frågorna bättre, de låter bli att trassla till uppgifter andra hanterar bättre. Misstron växer Den reglerande och totalpolitiserande• riktningen ökar misstron mot de tiska beslutsfattarna på två sätt: Dels genom att politikerna reser språk som de inte kan motsvara. en tror medborgarna på de politikerna skapar, och då blir de nöjda när förväntningarna inte · Eller också inser människor att kerna lovar och tar på sig mer än de klara, och då växer misstron mot kernas ord. Dels genom att politikerna ger sig områden där flertalet människor inte kollektiva beslut som den naturliga ningen på sina problem. Att rpo,oriiiOIA lägger fram ett konjunkturprogram arbetslöshet eller ett förslag till stem tycker de flesta säkert är Men av vilket skäl ska riksdagen, socialdemokraterna föreslagit, att 30 procent av tandvården ska vas hos folktandläkarna? Eller att jag inte skall kunna göra upp med en köpare om min bostadsrätt utan att en bostadsrättsförening eller kommun först fått llembud eller prövat det pris vi båda är 6verens om? Eller vilka tider jag och !CA-handlaren ska göra upp om ett köp i lians butik? Eller hur mycketjag ska sparaav min inkomst i riskkapital? En grundregel för att majoritetsbeslut ska mötas av förståelse och förtroende lr att de inriktas på områden där människor vill ha kollektiva lösningar i stället för frivilliga kontrakt. Stig Strömholm har utrett detta på ett förtjänstfullt sätt i en tidigare artikel i Svensk Tidskrift (nr 411982). I annat faiJ inskränker statsmakterna individens frihet i stället för att vidga den - och det utan att det påtagligt går att 110tivera med att några andras frihet krä- ver det. statsmakten förvandlas från att vara ett redskap för att tillgodose behov hos den enskilde till att bli organ för 6vervakning och förmynderi. medias roll u agerar ju inte partier och politiker i ett vakum. En del vill visserligen av ileologiska skäl vidga statens maktut- 6vning. Men andra gör det utan att ha det motivet. För en person verksam på en större landsortstidning kan det vara värt att göra några kritiska reflexioner om hur massmedia påverkar den miljö i vilken politiker verkar. Låt mig genast säga att jag i många tvseenden är starkt kritisk. Den nya retpektlösheten inför makthavare, som är tn, har ibland förenats med en ny respektlöshet också inför fakta och grund- 311 dokument. Det är mindre bra. I stället för att ge allmänheten det underlag som krävs för att den ska kunna göra en egen bedömning har många storstadsjournalister valt att göra bedömningen åt allmänheten. Egna bedömningar kan ha ett värde om de är insiktsfulla. Problem blir det när allmänheten inte samtidigt förses med redskapen för sin självständiga prövning. Många av dessajournalister är också omåttligt roade av själva spelet och personerna på bekostnad av sakfrå- gorna. När allmänheten får bilden av renodlat tekniska turer, "politisk cirkus", hårda personmotsättningar etc så bygger det ofta i första hand på vad delar av massmedia väljer att intressera sig för och hur de väljer att tolka ett skeende. Jag minns från arbetet med regeringsförklaringen 1979 hur kvällstidningarna hade stora rubriker på temat ''ska mitten kasta ut Bohman" med dramatiska bilder från en förhandlingsomgång. Vid det sammanträdet ägnades i själva verket två timmar åt en mycket noggrann och saklig genomgång av riktlinjerna för en ny regerings arbete med den fysiska riksplaneringen och miljön. Betydligt mer möda läggs ner på sakfrågorna i politikernas verkliga värld än i den skenvärld som allmänheten ofta får del av. Samtidigt ska sägas att en del tidningar och journalister idag också gör mer ambitiösa bakgrunder och faktagenomgångar än förr. "Vargar på vargars vis" TV har inte minst bidragit till en ny när- 312 gångenheL Huvudintrycket från en stor politisk händelse formas inte längre av innehållet i tal och överenskommelser. Det är inte säkert att det ens förmedlas nämnvärt. Det som fastnar på näthinnan är i stället bilden av en Fälldin som svettas eller av en Bohman som uppträder förorättad. Svenska Dagbladets TV-krönikör Urban Andersson skrev i en artikel att en politiker numera gentemot storstadsmassmedia måste vara "vargar på vargars vis och villkor. Han måste låta flocken följa med in i hissen, in i köket, ut till skärgårdsön. Han måste låta sig väckas av den mitt i natten, för ting den tycker är viktiga. Han måste finna sig i att det han säger ständigt rumphuggs, förvrängs en smula eller förvrids till oigenkännlighet. Han måste stå ut med att bli oförskämt behandlad i allas åsyn och att med jämna mellanrum ställas till svars, som inför en folkdomstol." Om än något överdrivet finns här ett kom av sanning. Det stora problemet med den här utvecklingen är inte att politikerna fått det mänskligt svårare utan att allmänheten får en överdramatiserad och ytlig bild av vari det politiska arbetet består och varom den politiska striden står. I USA fördes en stor debatt om det här i anslutning till senaste presidentvalet. Presidenten hårdbevakas numera av TV. Det ger honom många chanser att framträda - men samtidigt stora risker att slita ut sitt ansikte och sitt renomme. Han väljer inte längre scen, tid och pjäs på samma sätt som förr. Skulle en Roosevelt ha kunnat framstå som så oerhört kraftfull och som så moraliskt inspirerande som nationell ledare om TV och tidningar dag efter dag · hans svåra fysiska handikapp och s lerat i hans kvinnohistorier? Eller sk~ - för att återgå till Sverige - Hed! och Erlander ha stått sig i så många om de vaJje dag synts i TV, om v sammanträde, vaJje tur under regeri spelet 1955-56 hårdbevakats och h vinklats av en Olle Söderlund? Den inre politiska processen fick fiM fortgå ganska ostörd. Massmedia ac terade i högre grad att politikerna kom med det färdiga resultatet. Det är ett skälen till att "turerna" inte av all beten upplevdes som lika många, " kusen" som lika vild. Ett annat skäl att kraven växt på inre partidemo Fler måste dras in i besluten. Tu blir därför också fler. Massmedias särskilt TV:s nya roll rymmer också omvänd risk: att smarta försäljare politikerna kan utnyttja mediet, ut vad som svarar mot deras verkliga stationer och ledarförmåga. Eller grupper som uppfinner dramatiska monstrationsformer ges större upp samhet än sådana som utvecklar vi synpunkter. Massmedia kan bidra till upptrappning av yttre effekter och val på bekostnad av inre samm och saklig tyngd. Mycket i den här utvecklingen inte göras ogjort. Den gamla ordni hade sina avigsidor, med bl a en hlighet från medias sida i behandling makthavare som satte dem på pied Men politiker idag borde oftare klart att de inte finner sig i allt. Ingen t ex tvinga en invandrarminister att diointervjuas om ett ärende mitt i innan hon hunnit undersöka oms - heterna med sina handläggare. ia utnyttjas massmedia själva har anledning se de inte låter sig utnyttjas av persooch grupper som väljer massmedialt ma metoder men som inte har en lse eller originalitet som motistort utrymme. Massmedia bör självkritiskt granska om de ger en kt och relevant beskrivning av · eten - och hur de klarar rollen kritiska och oberoende granskare. ir kommunalpolitiker, företagsledoch fackklubbar trycker på för att ssubsidier till en ort eller för att -.nen konkurs - ska lokaltidningarbara ställa in sig i ledet av påtryck- ~ Har de inte också till uppgift att öka om den insats som begärs är · rimlig, att ställa även de kritiska ma och belysa de svåra målkonflik- ?Bör de inte beskriva hur marknaser ut för företagets produkter, inte vilka miljoner som begärs av sta- ? en kommunal budget bereds, ska en enbart spegla alla de särintressom anser sig få för små anslag? Har inte en skyldighet att även undersö- Gill det slösas i onödan med kommumedel? det en riktig avvägning av riksmeatt ägna huvuddelen av sitt utrymme vmaskinernas eviga larmande när fristående iakttagare kan se att · es huvudproblem är att vi konsulillnrt03 procent av vad vi producerar? n grupp står utanför Systembolaoch samlar namn eller pengar för en bytesbalans, har någon konstateMen har inte massmedia ett ansvar skriva och analysera centrala pro- ' även när de gäller helheten och 313 inte aktualiseras av någon intressegrupp? Ocli att se risken att bli en del av modetrender i beskrivningen av verkligheten? Förtalet av kompromissen Ett speciellt problem gäller synen på och beskrivningen av politiska kompromisser. Demokrati är allmän och lika rösträtt under fri opinionsbildning. Människor med gemensamma ideer - och ibland intressen - sammansluter sig i partier som söker väljarnas stöd. Särskilt i stora frågor om vårt samhällssystem, som löntagarfondsfrågan, är det viktigt att partierna redovisar en klar hållning inför väljarna och låter dessa fälla avgö- randet. Mellan valen är det partiernas uppgift att i parlament och regering nå fram till kloka majoritetsbeslut, utifrån den sammansättning väljarna gett parlamentet. För att slå vakt om den värdegemenskap som en stark demokrati förutsätter bör också majoriteten ta hänsyn till minoriteten - och har rätt att förvänta sig samma hänsyn när den själv försätts i minoritet. Det här förutsätter att man jämsides med en tydlig debatt i ideologiskt grundläggande frågor förmår sammanjämka och kompromissa i många ärenden. Om alla nöjde sig med att upprepa sina egna program utan att tala och förhandla med andra partier skulle riksdagen lamslås så snart ett parti inte har egen majoritet. Och även när ett parti har majoritet är .det positivt om det regerande partiet lyssnar också på vad de andra har att säga, eftersom de företräder en stor del av folket. Denna fredliga, demokratiska metod att lösa de konflikter som finns i vaije 314 samhälle har alltid varit under attack, från kommunister som vill skapa proletariatets diktatur, från fascister som istället för prat har velat ha en stark man, från andra som upplevt den politiska processen i en demokrati som alltför handlingströg. Fraserna i attackerna mot demokratin har alltid varit desamma. Man har, som statsvetaren Alf Ross visat i sin klassiska bok "Varför demokrati", talat högröstat "om den parlamentariska politikens uselhet, dess hållningslösa ackorderande, dess schackrande och köpslå- ende, dess oförenlighet med hederlighet och manlig rätlinjighet." Men, som Alf Roos också slår fast, "Kompromissen är demokratins väsen. Kompromissen har intet att göra med halvhet i tanke eller slapphet i vilja. För ett demokratiskt tänkesätt finns det inget komprometterande kompromissen, tvärtom.'' Att kompromisser, förhandlingar, "politiska turer" är nödvändiga inslag i en demokrati betyder självfallet inte att varje kompromiss har ett bra innehåll. Det måste givetvis bedömas från fall till fall. Och det finns grundprinciper som ett parti inte kan vika ifrån utan att förlora sin själ och sin uppgift. Men i massmedias spegling - och ibland även i omdömen från partier som står utanför en viss förhandling eller en viss kompromiss - sker idag ofta ett förlöjligande av den politiska processen som sådan och av förhandlingen och kompromissen som arbetsmetod. Det slags politiker som vägrar förhandla seriöst eller som i nya partibildningar står vid sidan om "de etablerade partierna" sägs vara "att lita på". De däremot som är beredda att ta häns också till andra partier och intres som förhandlar med sikte på att överens, som är beredda attjämka på för att nå gemensamma lösningar - framställs som mjäkiga, taktikspelande, dödgrävare för demokratin. Flertalet människor begär att de tiska organen ska samla sig och nati till krafttag mot de ekonomiska svå · ter som präglar 80-talet. Men de inte förstå och acceptera den ..,v.,,..,... process som krävs för att nå en samverkan. Massmedia och politiker här ett gemensamt ansvar att · om demokratins arbetsvillkor. Man inte på en och samma gång bejaka verkan och begabba samtal. Ytterligare ett problem är den gorisering som ofta sker av "~ kerna" som grupp. Det värsta .-A~""~'~..·• den genren hörde jag hos en jou som kåserade i radion på 20-årsdagen Berlin-muren och om denna kOJnmiiJii.•l mens mur utbrast: " Ja, tänk vad kerna kan hitta på!" Denne · kunde uppenbarligen inte skilja på bricht och Ullsten. Politiker och partier är olika. Det lika orimligt att med en fras döma ut politiker eller göra samtliga nnlifilr.Prlilal ansvariga för alla beslut och åsikter ogillar som det är att i en avrätta alla fackliga journalister, alla läkare och alla dire rer. Många fackföreningstoppar hårt för sina medlemmars och k t o m landets bästa - andra har maktblinda. Många journalister är ... niga, ambitiösa och samvetsgran111 lllra mera ytliga och vinklade. De flesta lare är skickliga och trygga - några ta ha svårt att nå kontakt med sina tmenter. Många företagsledare är duktitaoch framsynta - andra låter sig över•plas av utvecklingen. Kategoriska lilalanden om hela yrkeskategorier är !lid farliga. Journalistiken rymmer t ex tWe Mtonbladet och Nerikes Allehan• såväl Gnistan som Svensk Tidskrift. En annan sak är att man diskuterar erna med snedrekryteringen till poliien, den farliga underrepresentationen • grupper som har viktiga erfarenheter tln verkligheten att tillföra, typ företapre. 315 Men det finns idag en slapp tendens att skylla "politikerna" för allt man ogillar utan att ta sig mödan att ta reda på vad olika partier ansett, vad skilda politiker gjort. Om den bilden sprider sig bidrar den till att väljarna inte tycker sig se någon skillnad mellan partier och politiker som motiverar att man stöder det ena framför det andra. Om man väl börjar godta allmänna klyschor som verkliga sanningar är jag inte säker på att journalister skulie klara sig så mycket bättre i allmänhetens ögon än vår demokratis politiker.