GUNNAR HECKSCHER: Demokratins begrepp och innehÃ¥ll Ordet demokrati missbrukas ofta konstaterar ambassadören och professorn i statskunskap, Gunnar Heckscher. Det är därför av största vikt att skilja mellanfem saker: vad begreppet demokrati innebär, hur tilltron till demokratin motiveras, vilka förutsättningarnaför demokrati är, hur den tillämpas i praktiken och vilka följderna av ett demokratiskt system är. Verklig folkstyrelse innebär att folkmajoriteten ocksÃ¥ har ansvar. Alla är inte bara berättigade utan moraliskt skyldiga att ta ställning. De har inte rätt att ställa sig vid sidan och kalla de valda representanternaför "de" i motsats mot "vi". Det är "vi" som bestämmer politikens huvudinnehÃ¥ll och därför även har ansvaret för vad "vi" eventuellt i efterhand tycker illa om. Medvetandet härom avtar och i spÃ¥renföljer politikerförakt. Den politiska vetenskapen har med sin terminologi. I motsats empelvis psykologer och .,v,·•v•·v11w statsvetarna inte utvecklat nÃ¥got ra obegripligt fikonsprÃ¥k, där de tyckligt bestämmer ordens Deras termer ingÃ¥r i alldagligt och blir politiskt värdeladdade. Desto mer angeläget är det att klargöra vad vi talar om. Kanske ordval inte vara "riktigt" eller tigt" - "a rose by any other smells just as sweet" - och · man välja att kalla vem som Karlsson. Men det blir mindre stÃ¥nd när namnet används om faktiskt stÃ¥r i telefonkatalogen Karlsson och inte om den som tersson, hur aktningsvärda bÃ¥de son och Pettersson än är var för Som bekant hör ordet "'"·"""'',.. dem som mest missbrukas i pagandistiskt sprÃ¥kbruk. Därför gärna bölja med att redovisa min terminologi. Jag finner det särskilt läget att skilja mellan fem saker: greppet demokrati innebär - hur till demokratin motiveras - under förutsättningar demokrati kan och äga bestÃ¥nd - hur lämpas i praktiken - och vilka det demokratiska systemet för Alla frÃ¥gorna är viktiga. Men det skilda frÃ¥gor, inte bara en enda. Begreppet demokrati Folkstyre, flertalsvälde, är av vÃ¥rt begrepp demokrati. Det motsats till envälde (absolut ler diktatur) och till fÃ¥talsvälde ibland med ett förskönande ord listokrati, de bästas välde). Som Tinglien och Ross understrukit gäller det en tiJrelseform, ingenting annat, och den Ila utnyttjas för mÃ¥nga olika syften, •gillas respektive ogillas av olika per•roch grupper. Demokrati är inte detsamma som jämlbet. Den förutsätter en viss jämlikhet Dieder troligen till ökadjämlikhet. Det tall vi Ã¥terkomma till. Otvivelaktigt linsocksÃ¥ de som anser att jämlikhet är Ã¥tigare än demokrati. Det har de självIIlet rätt att anse. Men ändÃ¥ mÃ¥ste befqlpen hÃ¥llas isär. Om man med "ekoIIIDisk demokrati" avser ekonomisk Jmlikhet är uttrycket missvisande och •ckligt. Demokratibegreppet är gammalt. Det tingen skapelse av 1600- och 1700-talsllkare som Locke och Rousseau. Det IDos redan ett par tusen Ã¥r tidigare. lien under de senaste tvÃ¥hundra Ã¥ren lir det ofta medvetet eller omedvetet taPPlats samman med Rousseaus tankar • den allmänna viljan, la volonte gelh!e. DÃ¥ mÃ¥ste man likväl komma ihÃ¥g llRousseau var impulstänkandets aposttl och därför löslig i uttryckssätt och 110nemang. Av allt att döma använde lin uttrycket allmän vilja som beteck- - för vad som nu för tiden kallas alllinintresse och syftade inte pÃ¥ nÃ¥gon flelltlig viljeyttring. Han menade att 1811 ifrÃ¥ga om ''lagar'', dvs de grundlägpnde principerna för statsstyrelsens orpnisation och handhavande, skall utrö- • vad allmänintresset/allmänviljan är. Det kan folket i sin visdom ensamt göra. Men det är här frÃ¥ga om en intellektuell 6r kanske rättare intuitiv tankeoperaD, uttryckt genom rösträkning. Denna • nutiden överraskande tankegÃ¥ng 295 finns klart utförd i fjärde boken av Contrat social. (G. Heckscher i Festskrift till Arthur Thomson, 1961.) Det är därför missvisande att som C B Macpherson tolka Rousseaus begrepp sÃ¥ att det passar in pÃ¥ de socialistiska u-ländernas enpartisystem, hur mycket Roussea:u än älskade ädla primitiva varelser och samhällen. Rousseaus vision gällde smÃ¥skaliga samhällen. Man behöver dock inte acceptera den för att inse att det demokratiska systemet kan tillämpas inte bara i stat och kommun utan ocksÃ¥ i varje annan organiserad sammanslutning inom vad Hegel och Marx kallade samhället i motsats till staten. Ett företag kan styras demokratiskt av sina anställda, eller av alla aktieägare, ehuru envälde eller fÃ¥- talsvälde här är vanligare. En fackförening eller kooperativ sammanslutning är demokratiskt styrd om dess förtroendemän leds av medlemmarnas vilja och önskningar, men inte om medlemsinflytandet utbyts mot studiegrupper där medlemmarna bara orienteras om ledningens avsikter. I stat och kommun kan den s k förvaltningsdemokratin vÃ¥lla skenbara intressekonflikter, nämligen om personalen inte bara gör ansprÃ¥k pÃ¥ att bestämma över sÃ¥dant som gäller arbetsmiljön utan vill gÃ¥ längre. Daghemspersonalen kan anse sig bäst skickad att avgöra hur stor budgeten för den kollektiva barnomsorgen skall vara, SIDA:s personal vill pÃ¥verka bistÃ¥ndspolitikens utformning och SIFklubben pÃ¥ lokalradiobolaget vill avgöra gränserna för vad som skall fÃ¥ rundradieras. Men det hÃ¥ller inte. Demokratin ger beslutanderätten Ã¥t väljarna och deras företrädare, inte Ã¥t nÃ¥gon annan. : i l j '·; • l l; l ! 296 Det är i kraft av deras bemyndigande som förvaltningspersonalen fungerar, och själva förvaltningsdemokratin har samma ursprung. Demokratin mÃ¥ste motiveras Kravet pÃ¥ demokrati behöver motiveras. Det är inte självklart. Tvärtom avvisades det pÃ¥ sina hÃ¥ll med stor energi sÃ¥ sent som för femtio Ã¥r sedan och än mera allmänt hundra Ã¥r tidigare. Endast utifrÃ¥n ett ohistoriskt betraktelsesätt kan man bortse frÃ¥n risken av att demokratin ocksÃ¥ i vÃ¥rt land Ã¥ter kan komma att sättas i frÃ¥ga. Motiveringen kan i princip vara religiös eller moralisk. Den kan bygga pÃ¥ människovärdet, att alla människor har samma ansprÃ¥k pÃ¥ hänsyn och därför bör ha samma möjligheter att pÃ¥verka statsstyrelsen och samhällsutvecklingen. OcksÃ¥ andra moraliska eller religiösa värderingar kan motivera demokrati. Problemet är emellertid att sÃ¥dana lätt kan vändas ocksÃ¥ till försvar för andra styrelseformer än de demokratiska. De kan stödja religiösa ledare som ayatollah Khomeini eller självhärskare som Fidel Castro. Värderingar, morallagar och religiösa ideer brukar tolkas olika av olika människor, ibland med förödande följder. Slutligen kan olika var för sig berättigade strävanden komma i konflikt med varandra. Därför finns det skäl att välja en enklare, rent praktisk motivering. Politik är prioritering, och nÃ¥gon mÃ¥ste prioritera. Demokrati är motiverad som den bästa metoden att sörja för denna prioritering. "Il y a quelqu'un qui a plus de sens commun que personne: c'est tout le monde'' - det fmns nÃ¥gon som har mera sunt förnuft än nÃ¥gon • nan: det är alla tillsammans. Den demokratiska ideologin -. vem som skall bestämma, men inte som skall bestämmas. Den kräver lertid respekt för de träffade hl'ohllllili• även frÃ¥n människor som finner oriktiga. Den har därför av Herbert sten kallats en "överideologi". Däri ger dess begränsning men ocksÃ¥ styrka. Den som frÃ¥n · berala, religiösa, socialistiska eller utgÃ¥ngspunkter tror sig om att verka medmänniskorna med kanske inte omedelbart men längre sikt, har skäl att välja uen[]OKJ:IIII Den som däremot finner detta eller alltför omständligt, kanske av tro mot människorna eller av att genast Ã¥stadkomma exempelvis järnlikhet eller ovillkorlig laglydnad söka ett annat alternativ. Det enda stÃ¥r till buds tycks i vÃ¥ra dagar vara taturen. Med dess hjälp kan man driva sin vilja igenom men riskerar lika ofta att inte ens fÃ¥ tillfÃ¥lle att sin mening. Demokratins förutsättningar I Västerlandet har numera de flesta demokratin, eller törs Ã¥tminstone säga annat. Intresset flyttas därmed frÃ¥gan om demokratins den som gäller dess OcksÃ¥ är det här som ringen främst breder omkring sig. demokratiska styrelseformens ristiska drag förblandas med de digheter som gör det möjligt att och upprätthÃ¥lla den. De av Nils der i Svensk Tidskrift nr 5/1982 ._en ur svenska riksdagspartiers pro- ..illustrerar detta. gränsdragningen mellan demokrainnebörd och dess förutsättningar är omligen nödvändig. Annars glömman sÃ¥ lätt att demokratins fortsatta ens inte är självklar. Man fÃ¥r inte tyreisen för ingenting, och den kan fortleva var som helst. Det är farligt moralisera utan hänsyn till detta. · a farligt är att förfalla till perfek- 'sm. Förutsättningarna är inte mindviktiga därför att man i denna ofulllimliga värld mÃ¥ste räkna med att de erar bara till en del. Tydligast framdetta pÃ¥ det intellektuella omrÃ¥det. kan inte vara djupt tänkande och fillade filosofer som Platons styrande . Men en viss bildningsnivÃ¥ hos fotbreda lager är oumbärlig för demo- . . Visserligen har man i Indien komett bra stycke pÃ¥ väg mot folkstytrots att de flesta är analfabeter, 1111 det beror pÃ¥ särskilda omständighe- *som inte finns överallt, och dessutom den indiska demokratin bristfällig i IIDga hänseenden. I stort sett mÃ¥ste delllkrati förutsätta att väljama inte bara • läsa valsedlarna utan ocksÃ¥ har tilltiliga kunskaper för att kunna följa tllot slags politisk debatt. Folket kan lieta avgörandena i sina händer utan att llminstone veta nÃ¥got om vad avgöran- ._ innebär. Den förutsättningen sak• i mÃ¥nga u-länder, och där kan man lljaktligen inte heller förvänta nÃ¥gon *mokrati än sÃ¥ länge. Demokrati är inte heller möjlig utan *aäende medborgerliga fri- och rättigkter. Tankefrihet och föreningsfrihet är llllllbärliga: endast om medborgaren fritt Ila välja stÃ¥ndpunkt och sammansluta 297 sig med andra för att främja den kan folkmakt utövas. Lika givet är att alla fritt skall kunna välja om och när de vill ge sin mening till känna, att de äger ovillkorlig rätt att behÃ¥lla medborgarskapet, att de fÃ¥r röra sig fritt inom sitt land och inte kan landsförvisas, att deras personliga frihet och intressen skyddas av ojä- viga domstolar och att de inte riskerar retroaktiva pÃ¥följder för sina handlingar. Dessa fri- och rättigheter var i huvudsak garanterade redan innan demokratin bröt igenom, och utan dem skulle genombrottet aldrig ha skett. En annan viktig förutsättning är en viss jämlikhet, Ã¥tminstone sÃ¥ mycket att väljama kan utöva rösträtten självständigt utan fruktan för nÃ¥gon överhet, den mÃ¥ sedan bestÃ¥ av godsägare eller andra arbetsgivare, ämbetsmän, partifunktionärer eller religiösa förkunnare. Inte heller den förutsättningen är uppfylld överallt. Men det är viktigt att komma ihÃ¥g att demokrati inte uppnÃ¥s bara genom jämlikhet. Endast den jämlikhet som framträder i fria val kan kallas folkstyrelse. Grundläggande värdegemenskap kan inte heller helt umbäras. Demokratin kan fungera endast om minoriteten i sista omgÃ¥ngen är beredd att böja sig för majoritetsbeslut. Det gör den bara om alla eller nästan alla har sÃ¥ pass mycket gemensamt att de hellre ger efter än griper till vapen. Inbördeskrig är oförenligt med demokrati, det fÃ¥r anses som en truism. Men nÃ¥gra steg längre mÃ¥ste man gÃ¥. Respekt för oliktänkande är ett livsvillkor för demokratin, och även majoriteten mÃ¥ste Ã¥lägga sig en viss Ã¥terhÃ¥llsamhet. Inte bara sÃ¥dant majoritetsförtryck som innebär att minoriteten berö- 298 vas möjligheterna att förvandla sig till majoritet, utan ocksÃ¥ sÃ¥dant som rubbar det allmänna förtroendet för de politiska organen kan spränga demokratins ram. Och i den mÃ¥n samhället innefattar klart avgränsade grupper är det mer än riskabelt att ställa nÃ¥gon eller nÃ¥gra av dessa helt utan inflytande. OcksÃ¥ en fast rättsordning existerade lÃ¥ngt tidigare än folkstyrelsen och är nödvändig för dess fortbestÃ¥nd. Det maktägande folket mÃ¥ste därför finna sig i att lagen är suverän tills den har ändrats och att den tolkas och tillämpas av organ som är självständiga rentav gentemot majoriteten. Själva utövningen av demokratin, fastställaodet av vad som är folkflertalets beslut, kräver vidare fasta spelregler, utformade antingen i en skriven författning eller i allmänt respekterad sedvanerätt. Om man sÃ¥ vill kan man säga att den skrivna författuingen har den fördelen att den är lättare att ändra än sedvanerätten. Men om legaliteten kräver en viss fördröjning eller nÃ¥got mer än enkelt flertal kan detta inte betraktas som odemokratiskt. Folkstyrelse betyder inte att allting nödvändigt skall avgöras genast. Betydelsen av fri debatt lär inte mÃ¥nga vÃ¥ga förneka. Visserligen sägs det ibland att offentligheten skapar svÃ¥righeter för demokratiska stater, särskilt pÃ¥ det utrikespolitiska omrÃ¥det. Men inte heller alla diktaturer kan undvika publicitet, och dessutom kan frÃ¥nvaron därav leda till ryktesspridning som är ännu farligare. Inte heller i demokratierna behöver offentlighetskravet dessutom vara ovillkorligt. Den som kan Ã¥beropa goda skäl kan kosta pÃ¥ sig betydande hemlighetsmakeri. Kravet pÃ¥ fri debatt gäller främst det tryckta ordet. Men dias utveckling har förändrat läget. har i mÃ¥nga hänseenden större slagskraft än tidningar och böcker, när monopol gäller för TV och det oklart hur fri debatten blir i kommunikationsmedel. I brist pÃ¥ kurrens kan det där bli frÃ¥ga ocksÃ¥ Ã¥siktsmonopol, nämligen för de ners Ã¥sikter som lyckats vinna ning i monopolföretaget. Dessa ners ansprÃ¥k pÃ¥ Ã¥siktsfrihet tycks emot tendera mot det helt nh••oro,n•• De glömmer ibland att detJattfrihetea av vikt för demokratin genom att ge män upplysning om faktiska · den och pÃ¥visa att det finns ett av olika Ã¥sikter, inte genom att ge da tyckare utrymme för att lufta gressioner. Debatten blir mycket trovärdig och även mindre fri om utgörs av skällsord och lögner kräktar pÃ¥ privatlivets helgd. fria ordets utövning mÃ¥ste hÃ¥lla sig en viss ram, om den inte skall bli produktiv. Mest omtvistad av allt som som en förutsättning för aerno~;rm den ekonorruska friheten. Där har skett en Ã¥siktsförskjutning. Medan na frihet ursprungligen skattades högt av den begynnande förkämpar, som var liberaler, nu allt mera i frÃ¥ga, därför att den försvÃ¥ra genomförandet av full misk jämlikhet. Ã… andra sidan borde just den derstryker de ekonomiska betydelse för samhällsskicket ha skäl att beakta vad som kan bli av att ekonomin är offentligt Hur skall exempelvis oppositiorörelser kunna göra sig gällande · politiska lösningar kunna l.lllaltser:as, med alla de kostnader detta med sig under nutida förhÃ¥llanden, ekonomisk och politisk makt ligger i händer, det mÃ¥ sedan vara statsfackets eller partiets? makthavare kan antas i längden villiga att finansiera rörelser som pÃ¥ att undergräva deras makt? skall ekonomin kunna bli verkligt kontrollerad utan makt över vu,..u •.•,.,.....? Hur skall fria ar- !l,llm<lrktladsförhandlingar kunna toleiett planhushÃ¥llande samhälle, om kan omintetgöra de ekonomiska plaÄr det i ett sÃ¥dant samhälle möjatt tolerera strejker som för längre .. ens kortare tid lamslÃ¥r produkllaen? Kan det där vara tillÃ¥tet för per•r med betydelsefulla uppgifter, t ex lttagsledare eller forskare, att "rösta .tfötterna" genom att lämna landet? Varken i geografin eller i historien llls nÃ¥got exempel pÃ¥ att ett fullt uttÃ¥lat socialistiskt system kunnat för• med politisk demokrati. Inte bara .. teoretiska analysen utan ocksÃ¥ den filkliska erfarenheten tyder pÃ¥ att det är .;j!igt. En och annan trodde för nÃ¥got Ã¥r se• att Polen skulle komma sÃ¥dana pes- .Ustiska antaganden pÃ¥ skam. När den • fackföreningsrörelsen solidaritet tlxte sig stark tycktes där avteckna sig •socialistisk ordning där krav pÃ¥ fackli•och andra medborgerliga friheter kun•göra sig gällande. I hela Västerlandet 299 väckte denna utveckling sympati bland socialismens kritiker lika väl som bland dess anhängare, lÃ¥t vara att särskilt de sistnämnda tyckte sig finna stöd för sina förhoppningar i den polska utvecklingen. Utvecklingen blev inte den som alla hade hoppats. I stället blev Polen ett ny.tt exempel pÃ¥ att fackliga och andra medborgerliga friheter inte kan existera där den ekonomiska friheten saknas. De avskaffades under hänvisning till att de äventyrade det socialistiska systemet och hindrade en lösning av de ekonomiska problemen. Att den Ã¥terupprättade diktaturen ocksÃ¥ visat sig oförmögen att lösa dessa problem är en annan historia. Mot den bakgrunden är det inte överraskande att en samhällsforskare som Assar Lindbeck, som tänker längre än näsan räcker, varnar för att löntagarfondernas - den fackligt styrda planekonomins - Sverige i sinom tid skulle bli ett nytt Polen. Ingen tror väl att Kjell-Olof Feldt, Rudolf Meidner, Gunnar Nilsson, Olof Palme eller ens Per-Olof Edin önskar avskaffa de fackliga och medborgerliga friheterna. Men de ägnar sig Ã¥t verklighetsfrämmande önsketänkande när de tror att dessa friheter skulle kunna bestÃ¥ utan den pluralism pÃ¥ det ekonomiska omrÃ¥det som marknadsekonomin skapar. Inte ens i Jugoslavien, som ändÃ¥ gÃ¥tt mycket längre än Polen i att eftersträva ekonomisk pluralism och som frigjort sig frÃ¥n Sovjetunionens förmynderskap, är det särskilt mycket bevänt med fackliga och medborgerliga friheter. Tillämpning av demokratin Demokratins tillämpning kan ta mÃ¥nga olika former. Som Nils Elvander mycket 300 riktigt framhÃ¥ller är det hithörande frÃ¥- gor som pÃ¥ senare tid mest sysselsatt statsvetarna. Klart är ocksÃ¥ att intet system utvecklats som gör folkets inflytande fullständigt. Den perfekta demokratin är inte uppfunnen och lär aldrig bli det. Lika klart är att problemen i mycket är likartade oavsett om de gäller statens styrelse, kommunal självstyrelse eller maktutövning i stora eller smÃ¥ organisationer. Om man bortser frÃ¥n de minsta enheterna är avvägningen mellan direkt och representativ demokrati en huvudfrÃ¥ga. Den berördes av Rousseau, när han i underförstÃ¥dd polemik mot Montesquieu talade om att det brittiska folket var fritt endast när det utsÃ¥g sina företrädare i underhuset. Han förutsatte därför att alla politiska enheter skulle vara smÃ¥ och att de grundläggande besluten, om "lagar", skulle fattas genom folkomröstning. Däremot medgav han att tillämpningen mÃ¥ste anförtros Ã¥t valda representanter. Sedermera har man i flertalet demokratiskt styrda länder mer och mer hÃ¥llit sig till det representativa systemet. I Sverige, där riksdagsledamöter, landstingsledamöter och kommunfullmäktige utses genom proportionella listval är detta särskilt pÃ¥tagligt. Anmärkningsvärt nog har de s k folkrörelserna gÃ¥tt samma väg. Där fanns frÃ¥n bötjan starka inslag av direkt demokrati, men dessa har förlorat mer och mer i betydelse eller helt försvunnit. Det samma gäller företagsoch förvaltningsdemokratin, vars utövning väsentligen anförtrotts de fackliga förtroendemännen, inte sällan med tonvikt pÃ¥ centrala förhandlingar utan direkt medverkan av den berörda personalen. I de aktuella förslagen om löntagarfo'* har man ocksÃ¥ sorgfälligt ansträngt att hindra att de anställda i de ~::.ro:~e••n företagen skall fÃ¥ särskilt mycket Il säga till om. Ur mÃ¥nga synpunkter är denna veckling begriplig. Det gÃ¥r inte att ra allting genom folkomröstning stormöten. MÃ¥nga avgöranden är om tekniskt sÃ¥ komplicerade att mÃ¥ste fattas i anslutning till en sion som är mera omfattande och trängande än vad vanligt folk kan delta i eller ens lyssna till. nöjer sig med att i val ta ställning principfrÃ¥gorna och lämna ntti\r~,ntt•Â- sina valda representanter. Det rätt bra tom med Rousseau. Dock kan man inte gÃ¥ hur lÃ¥ngt helst i denna riktning, om man verklig folkstyrelse. Den rep>resenll• demokratin förblir demokratisk den mÃ¥n väljare och lemmar verkligen ges tillfälle att sin mening och ta ställning i de frÃ¥gorna, oavsett om detta sker direkt folk- eller medlems,omrösl:nn. tvingas klargöra sin inställning i ning till valen. Därvidlag har man finna de svenska valrörelserna bara för rikspolitikens del. De nala valen äger däremot med vÃ¥rt munala samband" rum i skuggan rikspolitiska debatten, och väljarna inte sÃ¥ värst mycket pÃ¥minta om som är att vänta av skilda ningar i handhavandet av praktiska angelägenheter. Och de fackliga valen är liksom exempelvis producent- och kon1SIIII•I sammanslutningar oftast omstridda, vilket betyder att de som väljas nästan aldrig behöver redovibestämda stÃ¥ndpunkter. Man dÃ¥ ocksÃ¥ hÃ¥lla i minnet att organii vÃ¥rt land numera förväntas ••Miilln~r•o i mängder av frÃ¥gor som bara sammanhänger med deras ......a 515au'u"' uppgifter. Ingen vet om förtroendemän därvidlag är repre- . för medlemmarna. •lnr'itPtPnjl makt och ansvar starka tonvikten pÃ¥ representativ i för direkt demokrati har sina , hur välmotiverad den än kan syav lämplighetsskäL Verklig -•ctvr,,c, innebär att folkmajoriteten/ -ledl~:msma~mite:ten har inte bara makutan ocksÃ¥ ansvaret. Alla medborgag wme:dlemiJnar är inte bara berättigade moraliskt skyldiga att ta ställning - man sÃ¥ vill att vara politiker. GÃ¥r galet, har de sig själva att skylla. har kanske röstat pÃ¥ fel parti vid vaNästa gÃ¥ng har de tillfälle att rätta misstag. Men de har inte rätt att stälsig vid sidan och kalla representanför "de" i motsats mot "vi". Det "vi" som bestämmer politikens hutldinnehÃ¥ll och därför även har ansvaret • vad "vi" eventuellt i efterhand tyckilla om. Medvetandet härom avtar, och i Jplren följer det sÃ¥ kallade politikerför- \llttet. Samtidigt uppträder i alla väster, ocksÃ¥ i Sverige, ett nytt och för etablerade partierna besvärande inav populism. Miljögrupper och andaktiva minoriteter framträder med anpÃ¥ att representera den verkliga 301 folkmeningen, kanske de lokala opinionerna, och anser sig ha_rätt att begagna utomparlamentariska metoder sÃ¥som medborgerlig ohörsamhet om de inte kan fÃ¥ gehör pÃ¥ annat sätt. Mycket tyder pÃ¥ att detta beror pÃ¥ att de legala vägarna för direkt folkligt inflytande i sakfrÃ¥gor är stängda. För den som i likhet med mig förordade kommunala folkomröstningar redan för trettiotre Ã¥r sedan ligger det nära till hands att exempelvis beklaga att inte Stockholms invÃ¥nare fick rösta om almarna i KungsträdgÃ¥rden eller trafikomläggningarna pÃ¥ Kungsholmen och Östermalm och att inte Kalixälvens framtid underställs referendum i Norrbotten. I de flesta andra hänseenden mÃ¥ste den politiska demokratin anses fungera väl i Sverige. Valdeltagandet är osedvanligt högt, och Ã¥tminstone under valrörelserna fÃ¥r allmänheten tillfälle att i press, television och radio följa den politiska debatten. Av allt att döma utnyttjar den ocksÃ¥ dessa möjligheter. De politiska underhandsdiskussionerna pÃ¥ arbetsplatser och gator, i snabbköp och skolor är livliga. En intressant tendens som är mera markant i vÃ¥ra grannländer men kan pÃ¥visas ocksÃ¥ hos oss är att allt flera väljer stÃ¥ndpunkt efter argumentationen i aktuella frÃ¥gor, ofta strax före valet, i stället för att lÃ¥ta sig ledas av yrkestillhörigheten. OcksÃ¥ om spelreglerna är enigheten stor i vÃ¥rt land. Det är numera erkänt och rentav formligen uttalat att ändringar i grundlagarna inte bör genomföras med knapp majoritet. De fÃ¥r dröja tills vidsträckt samförstÃ¥nd har uppnÃ¥tts. De flesta berörda torde ocksÃ¥ vara överens om att respektera inte bara själva grund- 302 lagsföreskrifterna utan ocksÃ¥ väl etablerad praxis. Att allt detta kan medföra dröjsmÃ¥l, sÃ¥ att de beslutande församlingarnas majoritet ibland blir ur stÃ¥nd att omedelbart driva sin mening igenom, anses allmänt som en mindre olägenhet än uppslitande konstitutionella tvister skulle vara. Följderna av det demokratiska systemet Resultaten ochföljderna av den politiska demokratins tillämpning i Västerlandet är inte lätta att precisera. Ofta kan man inte urskilja vad som beror pÃ¥ folkstyrelsen frÃ¥n vad som har andra grunder. Vid tiden för det demokratiska genombrottet rÃ¥dde pÃ¥ sina hÃ¥ll verklighetsfrämmande förhoppningar om vad som skulle kunna uppnÃ¥s - liksom det pÃ¥ andra hÃ¥ll rÃ¥dde verklighetsfrämmande farhÃ¥gor. Det fanns de som trodde att allmän världsfred skulle följa i demokratins spÃ¥r och uppstÃ¥ när världen "gjorts trygg för demokratin''. Krigiska konflikter troddes bero pÃ¥ enskilda personers eller smÃ¥ gruppers Ã¥tgöranden. Detta vansinne skulle upphöra när folkflertalet tagit makten. Men erfarenheten talar ett annat sprÃ¥k. Inte bara i diktaturer utan ocksÃ¥ i demokratier kan det uppstÃ¥ nationalistisk yra och envishet om krav som hindrar fredliga överenskommelser. Visst inser de flesta människor att krig medför svÃ¥ra lidanden inte minst för civilbefolkningen, men ändÃ¥ gÃ¥r det ofta att övertyga denna om att "rättvisa" eller "trygghet" kan uppnÃ¥s endast med vapen i hand. NÃ¥gon fredsgaranti är demokratin inte. Lugnet i det inre har däremot ofta blivit större när man upphört att sitta pÃ¥ säkerhetsventilen och givit utrymme skilda meningar, nämligen om den gare nämnda förutsättningen menskap föreligger. Om de etniska, giösa eller ekonomiska mclt<:<ittnllno~n tycks vara oöverkomliga kan det demokratiska maskineriet "v••m~•.. användas för att underblÃ¥sa k011flilktet1 och upplösa samhällsordningen. liga motsättningar kan avvecklas demokratiska medel, men inte de största. Där den grundläggande v!>r'I1POPINII skapen finns leder folkstyrelsen i tillämpning till ökad samhälls De som är gynnsamt lottade förmÃ¥s tvingas avstÃ¥ nÃ¥got Ã¥t dem som har sämre, men det betyder ocksÃ¥ att grupper i samhället känner ett samt ansvar. "Försvar och Harald Hjärnes gamla slagord, kan tast förverkligas i ett demokratiskt tvärt emot vad en del av hans förmodade pÃ¥ 1920-talet. Det ligger i sakens natur att tin i praktiken gynnar de stora grupperna. Det kan ofrÃ¥nkomligen till svÃ¥righeter för minoriteterna, bara sÃ¥dana som höginkomsttagare ocksÃ¥ mindre gynnade minoriteter som familjer med mÃ¥nga barn. rättvisesynpunkter har oftast svÃ¥rt göra sig gällande mot konkreta intressen. Ã… andra sidan kan ocksÃ¥ smÃ¥ minoriteter ibland fÃ¥ ett tionerligt stort inflytande i den utgör s k marginalväljare eller av smÃ¥partier som blir tungan pÃ¥ ett parlamentariskt jämviktsläge. detta är sÃ¥dant som inte kan Vill man ha ett demokratiskt fÃ¥r man ta dess brister med dess tre och inte inbilla sig att det tillgodoser baven pÃ¥ absolut rättvisa (i den mÃ¥n nu sidan alls existerar i sinnevärlden). Troligen har demokratin emellertid "erallt bidragit till att öka den ekonoIiska och socialajämlikheten. Att sÃ¥ vaIi fallet i Sverige lär inte kunna bestrim. Jämlikheten är inte fullständig, men et kan rÃ¥da delade meningar om den llgonsin kan eller ens bör bli det. I valje flO ger den politiska demokratin inte llgra garantier i den vägen, vilket torde Dbidragit till att Karl Marx ställde sig skeptisk till dess möjligheter sÃ¥ länge den sociala revolutionen inte ägt rum. Det gör ocksÃ¥ dagens nymarxister. Demokratin har fortfarande fiender, ecb dessa gör ansprÃ¥k pÃ¥ att fÃ¥ utnyttja dess möjligheter i syfte att avskaffa den. Ett av folkstyrelsens stora problem är lm stort utrymme som skall ges sÃ¥dana lktiviteter. Aena sidan fÃ¥r man inte ristera "självmord av fruktan för döden" ,nom att bekämpa spioner, fascister och kommunister med metoder som är ltörenli~a med demokratins förutsättingar. Aandra sidan kan man inte räkna led att övertygelsens och saklighetens Ylpen i alla lägen visar sig tillräckliga. igon slutgiltig lösning pÃ¥ problemet om demokratins självförsvar har inte utfunderats, men Ã¥tminstone hittills har vi IlAde i Sverige och i mÃ¥nga andra motsvarande länder lyckats hanka oss fram 303 genom att laga efter lägligheten. Vi har godtagit vissa inskränkningar i publiciteten men inte lÃ¥tit dem bli sÃ¥ stora att normalt meningsutbyte och normal kontroll omöjliggjorts. Inskränkningarnas nödvändighet har alltid fÃ¥tt diskuteras. Vi kan inte heller undvara Säpo, men vi lÃ¥ter den bli kritiserad. FrÃ¥gan om demokratins konsekvenser hänger nära samman med frÃ¥gan om dess motivering. De som inte godtar tanken om att demokratin stöds av en "överideologi" kan nämligen vara demokrater bara om de finner att folkstyrelsens resultat motsvarar deras förväntningar i frÃ¥ga om jämlikhet, trygghet, välstÃ¥nd, fred eller vad de eljest sätter värde pÃ¥. Det är en tveksam, betingad demokratism, och om den vinner spridning är folkstyrelsens framtida fortbestÃ¥nd mer än osäkert, eftersom tillvaron i dessa hänseenden alltid lär förbli ofullkomlig. Vi som har en annan uppfattning menar att den politiska demokratin i sig själv är sÃ¥ värdefull att vi inte kan tänka oss att vara utan den. Det är inom dess ram vi vill arbeta för att i andra hänseenden förverkliga vÃ¥ra ideal och förhoppningar. Oavsett hur framgÃ¥ngsrika eller besvikna vi blir i sÃ¥dana hänseenden menar vi att demokratin är det bästa - eller det minst dÃ¥liga - styrelseskick som hittills utformats av människorna. Det är vÃ¥r värdering.