Dagens frågor Alexander Haigs avgång Att utrikesminister Haig avgick från sin post i Washington nu i juni bör inte ses som särskilt överraskande. Han har vid åtskilliga tillfållen hotat med att avgå, men president Reagan har lugnat honom. För presidenten har det naturligtvis varit besvärande att Haig hade svårt att samarbeta med andra medlemmar av kabinettet. Haig ville gärna visa sig stark, men han var ingen Dulles under Eisenhower eller Kissinger under Nixon. Han hade från böJjan en god men inte dominerande ställning hos Reagan. Denna ställning försvagades under FalklandskrigeL Hans medlingsförsök misslyckades och därmed sjönk tilltron till honom själv och till USA särskilt i de latinamerikanska länderna. Om Haig alls skulle ersättas med en annan, tycktes tiden nu vara kommen. Haig underrättades inte ens om presidentens beslut att införa exportförbud på viss teknik m m som behövs för gasledningen från Sovjetunionen till Västeuropa. Detta kunde betraktas som en test. Haig kunde omedelbart ha avgått, men att han stannade visade hans svaghet. När Reagan hade tillträtt, meddelade Haig i ett av sina första tal att presidenten och han själv menade att USA:s krafter skulle inriktas mot att bekämpa terrorism. Han avsåg inte enstaka flygplanskapare utan terrorism satt i system. Gerillarörelser kan räknas dit och USA har alltså stött olika regeringar som varit i strid mot särskilt kommunistisk gerilla. Israels försök att stoppa PLO har förmodligen av Haig bedömts som i princip legitimt. Men Begins och Sharons sätt att föra kriget gick långt över vad presidenten kunde godkänna. USA:s anseende höll på att förstöras med Israels. Det blev tid att avlägsna Haig. Initi6 vet togs av allt att döma av presiciii Reagan själv. Att denne förberett sig framgår av att han kunde kalla på e trädaren omedelbart. Att George S utan betänketid svarade ja innebar, han redan blivit tillfrågad och accep att ställa upp i det ögonblick preside valde för skiftet på utrikesministe~ ten. Farliga fonder Som regel gäller valen huruvida den tande regeringen är värd ett förnyat troende. Den frågan är sekundär i val. Det gäller om socialdemokra skall tillåtas experimentera med den utsättning för frihet och välstånd marknadsekonomin utgör. Den öve digande majoriteten ekonomer - - socialdemokratiska - är rörande ö ens om att fonder och marknadseko inte går att förena. Hur stora risker skall vi ta vid än av vårt ekonomiska system? När det ler exempelvis miljögifter och kä accepterar vi ofta inte risker ens på delar av en procent. Bör vi acce långt större risker för sociala katas i samband med ekonomiska och s systemförändringar? Det frågar p som i nationalekonomi, Assar Lind i sin nyligen utkomna bok om fondfi "Makt och ekonomi". Han förmår att på mindre än 80 · ge argumenten mot LO/SAP-fondena, skissera egna positiva alternativ i fl frågan och att ge sitt svar på frågan vi mer allmänt åter skall få fart på S ge. Debatten i Sverige om kollektiva lönonder har, skriver han, i stor utkning handlat om tekniska detaljer. är både onödigt och olyckligt. dfrågan är nämligen ganska enkel: Sverige under loppet av ett eller ett decennier övergå till ett ekonomiskt m som baseras på kollektivt de, under facklig kontroll, av åttone de större företagen? Assar Lindbeck varnar för att detta 61Ue leda till maktkoncentration och lig effektivitet. Eftersom ingen enskild felSOn har något eget intresse av att fonas pengar satsas på lönsamma proär risken stor för prestigeprojekt och dålig lönsamhet som kommer att leda låga investeringar. Det enda alternatiatt få fram tillräckligt stora invester blir då att kommendera fram inve- . gar. Men då är vi, skriver Assar beck, i en centralreglerad kommankonomi snarare än i en decentralisemarknadsekonomi. Hur går det, frågar Lindbeck, med an·ng och befordran för den som vägatt organisera sig i de fackliga organi- . nema eller som offentligt kritiserar et? Väldigt få människor skulle enhans mening våga sticka upp mot den oloss som fack och fonder, och av b utsedda ledare för företagen, skulle .;;ra. Många håller tyst redan nu, tillilpr Lindbeck, som i sitt förord uttalar Moppningen att denna skrift skall stillliera också andra, "som ser de faror .-nhotar, att bryta tystnaden". ekonomer e svarade Assar Lindbeck ensam ett genomtänkt, intellektuellt motflod mot SAP/LOs fondförslag som ett 267 hot mot demokratin. Nu har han fått sällskap av Berndt Öhman, först huvudsekreterare och sedermera ordförande för löntagarfondsutredningen. I sin bok "Fonder i en marknadsekonomi" skriver Öhman: "Hur kollektiva fondsystem faktiskt skulle fungera är ganska svårt att ha en bestämd uppfattning om. En enkel men viktig synpunkt gäller fondsystemets storlek. Enstaka kollektiva fonder av begränsad storlek skulle förmodligen fungera ungefär som dagens institutioner på kapitalmarknaden." Men, fortsätter han, ett kollektivt fondsystem som så småningom (det må ta 10 eller 20 år eller mer) blir dominerande ägare av alla börsföretag i Sverige (och med ägande i ytterligare en del företag) - vilket, såvitt jag förstår, är visionen i LO/SAP-förslaget 1981 - skulle rimligen leda till helt andra konsekvenser. Öhmans första argument mot ett så- dant fondsystem är att konsekvenserna inte är överblickbara. Därför förordar han en mer försiktig reformstrategi. Hans andra argument är att ett sådant fondsystem inte skulle uppnå uppställda mål utan leda till maktkoncentration och en försämrad ekonomi. Fonderna får förr eller senare kapacitet att köpa upp hela börsstocken. Såvitt jag förstår, skriver Berndt Öhman, är också visionen av ekonomisk demokrati att löntagarfonderna skall bli helt dominerande ägare av de stora företagen och åtminstone delägare i en del andra mindre företag. Avsikten ärju att ge företagen "nya ägare och nya mål" och därmed ett nytt beteende där vinsten reduceras till en "restriktion". En sådan förändring kräver att fonderna får ett dominerande ägande i företagen. Därför har man inte 268 heller angett några begränsningsregler för fonderna, vare sig för deras totala ägarandel av börsstocken eller deras ägarandel i ett enskilt aktiebolag. Så utgör också löntagarfonder "en av 1900- talets viktigaste fackliga och politiska frågor" (P-0 Edin vid LO-kongressen). Ett fullt utbyggt, kollektivt fondsystem av LO/SAP-modell innebär således - även om det kan ta lång tid att realisera - att ett enda fondsystem äger praktiskt taget alla börsaktier (samt ytterligare en del aktier utanför börsen), en tolkning som stärks av resonemangen i LO 80-rapporten och av den starka upp. slutningen bakom fondrapporten 11 LO- och SAP-kongresserna 1981. Dit skulle, skriver Berndt Öhman, i'nmebilj en omvälvande förändring av ägaJndelltl näringslivet och medföra en tr.rot<>r·lr...,,.. . av producentintresset som wrmO<•n inte är förenlig med vad vi normalt nar med en marknadsekonomi. En intressant iakttagelse är att ledande SAP- eller LO-representant upp en debatt med vare sig Assar beck eller Berndt Öhman. Båda mötts med en talande tystnad.