sist tankar om politisk journalistik. politiska reportaget i massmedia av avgörande betydelse för den poliopinionsbildningen och det polibeslutsfattandet. De politiska bespeglas av de politiska journalisMedborgarna ser sällan eller airlnågot annat än denna spegelbild. De den till grund för sina ställningstatill politiken och politikerna. Poå sin sida ser till stor del verkliggenom en återspegling i samma n på det politiska reportaget Hllltärnmc!r härigenom i betydande utJJlllcklling kvaliteten på de politiska beär förmodligen ingen unik svensk •teel!;e att mycket av det politiska repräglas av ytlighet, sensationsoch förenklingar. Däremot är det lllJIInncxlligen närmast unikt att det polireportaget nästan undantagslöst av dessa egenskaper. Veklagan över det politiska reportabrister är i och för sig inte särskilt ig. Landets politiker brukar återande beklaga sig över att de inte rättvisa, att de utsätts för missvi- .ate referat eller att de inte uppmärk- ~as i den utsträckning de förtjänar. lien det är sannerligen inte denna kritik • det finns anledning att ansluta sig •· Snarare är det en rakt motsatt kritik • bör riktas mot det politiska reportaJit. Landets politiska reportrar - med få -'antag - fungerar som ett slags hov- ,.mr till de politiska partiernas - och 'ga organisationernas - ledarskikt. hänger som klasar kring partiledare ICh likställda. Partiledare och politiska Jlllllllalister lever i en "utspelsvärld" där journalisten hänger vid partiledarens läpp och partiledaren vid journalistens penna. Bilden av denna degeneraode korsbefruktning var tydligast under kärnkraftscirkusens dagar. Vecka efter vecka, må- nad efter månad och år efter år blev det politiska reportaget en enda utdragen ögonblicksbevakning. Vad sa Fälldin till Ullsten? Vad säger moderaterna? Svarar Fälldin på Palmes frågor? Ladda eller inte ladda? Spricker regeringen? Självfallet var händelserna som förmedlades till väljarna i någon mening viktiga. Men var kapplöpningen om att rapportera småsaker några timmar innan de var offentliga och oftast ointressanta så viktiga? Har inte landets politiska journalister egentligen blandat ihop två saker? Att lyfta fram det som eljest aldrig skulle kommit fram. Och att vara först med att rapportera det som verkligen är viktigt. Ihopblandningen ger en tävlan i att vara först med det som ändå hade kommit fram och som oftast är oviktigt. Har inte journalistiken då förbytts i att skapa konstlad spänning av samma karaktär som TV-deckarens eller äventyrsromanens. Och måhända är det här kärnan ligger. Om USA hade sitt Watergate hade vi i Sverige istället vårt Norrmalmstorgsdrama. Watergate-avslöjandena - den lysande journalistiken - kom att bilda norm i USA. I Sverige inträffade i stället att vi under en och samma period hade det fortgående Norrmalmstorgsdramat, Gustav VI Adolfs bortgång och slutskedet av valrörelsen. Bo Holmström rapporterade dygnet runt från Norrmalmstorg. Parallellt skedde direktrapportering 260 från Helsingborg. Och allt detta under en samtidig slutstrid i valrörelsen. De svenska journalisterna hamnade i ett slags tillstånd av direktrapporteringsmani. Rapporteringen av det enkla, oviktiga men ögonblickliga blev normen. Och så har det fortsatt i allt reportage. Även i det politiska reportaget där denna typ av journalistik är helt ointressant. Där den endast tjänar partiernas och organisationernas intresse. För de vet att de alltid kan få genomslag med sina utspel och sina egna vinklingar av aktuella frågor. De politiska journalisterna bara väntar på att nu få fullgöra den enkla uppgiften att spekulera i och förmedla de spännande trivialiteterna. Den som misstror beskrivningen och värderingarna rekommenderas ett besök i riksdagsrestaurangen vid lunchtid. Där återfinnes hela horden av politiska journalister stirrande i tomma kaffekoppar, samlade vid ett gemensamt bord och sinsemellan spekulerande om nästa spel. Tydligen söker man rubri kaffesump eller kollegornas av det politiska rollspelet. l annat finns alltid pressmeddelandena att De som utdelas vid de återkom presskonferenser som terna i samlad tropp, likt en s stockholmsbesök, vandrar i väg tiU helst partifunktionärerna kallar. Det finns naturligtvis ljusglimtar i politiska reportaget. Mika Larssons sande partiledarintervjuer i .ru•v""'... inför valet -79. Pär Fagerströms spel med det hemliga kanslihuset. Hallmans sakkunniga under slutet av sjuttiotalet. Och Göran Kjellanders ensamma farande av skattefrågan. Men sen inte mycket kvar. Vad övrigt är, är stycken ledarskribenter som mellan reportage och kommentar. de läses inte av allmänheten.