Kunskap och önsketänkande - De olika socialdemokratiska fondförslagen har starkt varierat till utformning och motivering, men det grundläggande syftet har hela tiden varit oförändrat: att åstadkomma en radikal förändring av ägarstrukturen i vårt näringsliv, möjliggjord genom en omfattande beskattning av företag och medborgare. Det skriver Erland Waldenström i sin bok "Spelet om fonderna'' som är en både fullständig och samtidigt lättläst genomgång av först och främst LO:s och socialdemokraternas skiftande utformningar av sina fondförslag från Meidners i augusti 1975 till de sista utspelen från Palme i mars 1982. Erland Waldenström, fd chef för Gränges och LKAB, har på nära håll följt och själv deltagit i fonddebatten. Han var ordförande i den s k Waldenström-gruppen som i maj 1976 lade fram ett förslag om att facket och arbetsgivarna i kollektivavtal skulle se till att de anställda tvångssparade pengar och placerade dem i aktier, pengar som efter en viss spärrtid skulle tillfalla den enskilde. På många håll ogillades Waldenströms förslag. Vade tal om fonder, menade man, skriver Waldenström, kunde uppfattas som en eftergift till Meidner-förslagen. Den följande debatten skulle visa, fortsätter Waldenström, att denna farhåga inte var helt obefogad. Waldenströms motiv är ädla. Den fria företagsamheten måste vara trogen sin grundide, som är konkurrens och pluralism, även när det gäller makt och ägande i näringslivet, skriver han. Enligt Waldenström betyder det att de nya småaktieägarna måste organisera sitt ägande i olika slag av föreningar eller aktieägande institutioner, tillräckligt stora för att få ett reellt inflytande både på aktiemarknaden och på morna. Det förefaller som om ström underskattar den enkla, sk metoden, nämligen att den mi'!;sn~!id tieägaren, utan att tillhöra ening, säljer sina aktier om han ker att företaget sköts på rätt sätt. denström förbisåg också på sin tid för att fonder, uppbyggda med facket och kollektivavtal, snabbt komma att styras av de fackliga sationerna och att det viktiga för spridningen mer är konkurrens på naden och mindre antalet a"''·"·'IJV:)• Erland Waldenström har också Industriförbundets representant i statliga löntagarfondsutredningen. redogörelse för det arbetet kan intressera många. Vad han inte lar är hur hans referensgrupp, högsta företrädarna för SAF och striförbundet, kunde gå med på lO-juni-dokumentet från 1980. I repades, skriver Waldenström, vets (varmed avses slag från 1976. Han behandlar inte vad som hände därefter och näringslivet att överge detta till förmån för en mer bestämd avvisande till alla fonder. Detta bara några veckor senare. W skriver att det ligger utanför denna bok (vilket kanske är sant) det dessutom torde ha föga tresse (vilket inte är sant - den ka forskningen kommer att land Waldenström besked på den ten). Waldenström visar hur Meidner sade tanken på kapitalbildning fonder, något som senare blev en punkt. Han visar hur "v•-•Cllu""".,.. hoppat frän tuva till tuva om inte ...,....,v..~.....· .•6 ..... utan även om som blev en övervinstom småföretagen och om avvägmellan central eller lokal ägarfondsystemet. Waldenström visar på det ohållbara i fondanhängarIJWnentatJ.Jon när de säger att det att genom låga löneavtal få upp om man inte inför fonder. skriver: "Att finna den kostnadsnivå som näringslivet vår ekonomi kan leva med, det betraktats som det självklara för de fria förhandlingama på ar- _,.......u"'"· Det är på grundval av av den inriktningen det ansvaret som arbetsmarknahar fått samhällets sanktion befogenheter och sin självstänDet framstår som en avgörande med hela systemet om facket för sin fortsatta medverkan resa krav av grundläggande allIIWIJIUU'"~" art". förtjänar att upprepas att Erland har skrivit en i stora styc- -lmrilc och lättläst bok. Det är en bok utan några tarvliga argument. Waldenström tror socialdemoom för gott. Trots de här ovan i t•lmngen citerade orden om att det 209 grundläggande syftet med fonderna hela tiden har varit oförändrat - att radikalt ändra ägarstrukturen i näringslivet - tror Erland Waldenström inte att socialdemokraterna kommer att genomföra sina fonder av 1981 års modell efter en seger i höstens val. Det är min förtroendefulla gissning, skriver han, att socialdemokraterna kommer att hantera fondfrågan på ett odogmatiskt och besinningsfullt sätt, att man inte skall införa fonderna, utan frigöra sig från dem. Det är egentligen oförsynt mot socialdemokraterna att beskylla dem för att inte stå för sina löften. De har lovat att införa löntagarfonder. Vinner de valet kommer de att göra det. Kanske inte genast och i ett steg, men det gör inte saken bättre utan sämre. Då kan de 1985 säga till väljama att vi införde fonder, men det blev ju inte så farligt. Genom sin prognos om socialdemokraternas innersta avsikter med fonderna har Erland Waldenström lämnat ett värdefullt bidrag till den socialdemokratiska dimbildningen i fondfrågan. Det försvårar det upplysningsarbete som måste till för att väljama skall få klart för sig att valet 1982 gäller om vi skall byta ekonomiskt system i Sverige. Alla väljare har ännu inte förstått att det är det som valet gäller.