CARL STRANDBERG: Inför kyrkomötet Många storafrågor skall behandlas på årets kyrkomöte, bla propositionen i grundlagsfrågan, kyrkomötets sammansättning, samvetsklausulen, ny evangeliebok ochförslag från kyrkohandbokkommitten och psalmkommitten. Det hade varit bäst om en diskussion om kyrkomötets sammansättning hade kunnat äga rum innan de hittillsvarande principerna rivs upp, menar Carl Strandberg, som konstaterar att när biskopar och präster givits plats i kyrkomötet, har detta varit med tanke på omsorgen om kyrkans identitet och inte av eftergivenhet för klerikal maktlystnad. Han tar också upp frågan om samvetsklausulen och varnarför att de beslut som i vår fattas av riksdag och kyrkomöte allvarligt kan komma att förvärra de kyrkliga förhållandena. Kyrkomötet har en påfallande - inte bara på grund av denna vårs veckorssession med mängder av den, av vilka somliga har osedvanlig och några rimligen väcker också ett allmänt intresse. Aktualiteten också av pågående ansträngningar förändra mötets uppgifter och sättning. Även om man på somliga håll undfly faktum är förändringen av tema ofrånkomlig. Kyrkomötets stämmanderätt vid kyrkolag under förutsättning av oförändrat band mellan stat och kyrka, försvinna. Riksdagen ensam stiftar gällande regeringsform lag. tets gamla medverkan har t v men regleras i övergångsbes vilkas livslängd inte är fixerad trycktigen förklarats vara nP<rr<>•,•~rl I det längsta har det förefallit som en nyordning inte vore omedelbart stående. Ett förslag från den sk möteskommitten förra året blev derkritiserat intill pulvrisering. ringen lät sig emellertid inte utan företog en bearbetning av tens förslag. Politisk oenighet atte par i hjulet; framför allt tycks den rata betänksamheten ha varit Den betänksamheten räckte, vill jag tiJlägga, inte "ända fram". när denna artikel i en första version vits färdig kommer en press från regeringskansliet: nu 1 har man der enats, och redan årets riksmöte mer att få proposition i och kyrkomötet förslag till lagändringar som sammanhänger den, främst om ett reformerat te. Förslagen är ännu ofullständigt :- ltinte redovisas här. Men en och reflexion ger de ändå anledning ~öJhghet till. om man kompenserar kyrkomö- bortfallet av lagstiftningsmakten rätt att självständigt besluta i vissa (t ex kollekter och gudstjänstoch man funnit former, som vara principiellt tvivelaktiga, för kyrkomötet ha kvar medbestämi den fundamentala frågan om för medlemskap i kyrkan och givit mötet en vidsträckt yttrandeblir följden en långt hårdare statsför kyrkan än den nuvarande. om än inte formellt, beslutar redan om gudstjänstordningoch den tänkta kompensationen är inte särskilt mycket värd. Överhulär det vara omöjligt att ge kyren sådan ersättning för att riksdagen nästan all lagstiftning som skulle en i stort sett bevarad balans stat och kyrka. Valet står mellan kyrkan går in i ett kraftigt ökat beroav staten och att man mer eller fullständigt upplöser banden meJstat och kyrka. Tanken att kyrkan få ökad ·frihet och samtidigt ha statssambandets ekonomiska tryggomhuldas fortfarande av många, som noterat att de senaste årens utred- ....,,rhPtP gjort klart, att denna tanke en ren illusion. Meningarna om vilken kyrkan skall välja - om nu kyrkan välja själv - går ännu vitt i sär. omötets sammansättning · eten förefaller långt större om för•ngen av kyrkomötets sammansätt- -.ag. Fn består mötet av 96 ledamöter, 199 57 lekmän och 39 präster, av vilka de 13 biskoparna är självskrivna. Denna avsevärda prästerliga representation betraktas ofta som något orimligt, en alltför seglivad kvarleva från den gamla ståndsriksdagen. Nu måste kyrkomötet demokratiseras: bara ett kyrkomöte som helt och hållet är valt av kyrkans medlemmar och inte har någon obligatorisk prästerlig representation kan företräda kyrkan. Kyrkans beslutsapparat måste vara demokratiskt uppbyggd på samma sätt som nästan alla andra beslutsapparater är det. Man föreslår nu ett väsentligt ökat antal ledamöter - 251 - och någon kategoriklyvning mellan präster och lekmän skall inte förekomma; de 13 biskoparna får närvaro- och yttranderätt men rösträtt endast om de är valda ledamöter. Riktigt lika självklar som det kan förefalla är inte tanken på kyrkomötets demokratisering. Antalet ledamöter och proportionen präster-lekmän kan alltid diskuteras. Inte heller nuvarande ordning är särskilt gammal: före 1951 bestod kyrkomötet av 30 lekmän och 30 präster. Men för själva tanken på ett betydande prästerligt inflytande finns faktiskt starka skäl, som inte blir mindre starka därför att de är inopportuna och har begränsade möjligheter att väcka gensvar just nu. Kyrkomötet måste vara representativt. Javisst. Men för vad? Ett demokratiskt valt kyrkomöte får förutsättas representera kyrkans medlemmar och opinionen bland dem. Men i kyrkan är det fråga om något annat och mera. Kyrkan har en särart som gör att man hamnar alldeles snett om man tar för givet att dess beslutsapparat skall se ut ungefär 200 som samhällets. l korthet sagt: kyrkan bygger sin existens på övertygelsen att vara resultatet av ett gudomligt ingripande i världen, en uppenbarelse; den är bärare av en bestämd tro; den har en "ideologi" som är oberoende av majoritetsmeningar och medlemmarnas åsikter - och deras personliga tro. Svenska kyrkan står öppen för alla och uppställer inga krav på sina medlemmar. Men just i en sådan kyrka är det naturligt att beslut som i första hand gäller regler för kyrkans liv och ordningar och för dess gudstjänst (den kyrkliga ekonomin bestämmer kyrkomötet inte om) tillkommer under medverkan av så- dana som inte bara har en särskild sakkunskap utan också formellt är förpliktade till kyrkans tro - och att dessa i sådana frågor har ett väsentligt inflytande. Ytterst är detta en fråga om kyrkans identitet. Biskopar och präster innehar ett läroämbete, och det är framför allt deras uppgift att vaka över att den identiteten bevararas; när man gett dem plats i kyrkomötet är motiveringen inte eftergivenhet för klerikal maktlystnad utan omsorgen just om kyrkans identitet. Ansvaret för den kan i en folkkyrka inte rimligen uteslutande läggas på en folkvald representation, allraminst på en som i världens mest politiserade kyrka löper risken att bli inte så mycket mera än en riksdagskopia. Man vill gärna hoppas - men förhoppningen är nog dessvärre from - att man kunde få till stånd en diskussion om kyrkomötets sammansättning innan de hittillsvarande principerna rivs upp och att den diskussionen kunde föras utan den affekt som lätt uppstår, när man ifrågasätter huruvida de demokratiska principer som är självklara i politik och hällsliv restlöst kan tillämpas på organisation. Den svåra frågan om mokratins gränser i en kristen kyrka vara känslig; man måste ställa denkräva svar på den. Ärendeanhopningen är vid vårens komöte utan motstycke. En lång rad ra förslag, utöver det nämnda, regeringen att överlämna - två atre kar vara en fullt tillräcklig för kyrkomötet under "'""'"""'u~u dagar - och därtill kommer ett betänkande från kyrkomötets sk ningsnämnd rörande bl a de frågor berörts ovan, omfattande berättelser från de fyra centrala styrelserna och sannolikt bortät JOO tioner, vilka skall avlämnas under kyrkomötesveckan. Försök att få ringen att dela upp ärendena på ett kyrkomöten har bemötts kall · · ekonomiska skälen till detta respektabla, men det är ändå olyckligt att kyrkomötet belastas sådant sätt att en meningsfull av alla ärenden knappast blir möjlig. Samvetsklausulen Den fråga som väckt den största märksambeten är regeringens · den s k samvetsklausulen skall Denna vittberömda klausul är inte lag utan ett uttalande av samband med behandlingen av prästreformen 1958, livligt ecklesiastikministern i kyrkomötets num "på en fullkomligt enig vägnar". Inför reformen var man veten om att den skulle skapa en ende meningsmotsättning och att liksom flerstädes i kristenheten i komplicerade fråga fanns och komma att finnas två övertyunderstödda av starka och seri- ~lclgiSI(a skäl. l respekt för dessa föresatsen att undvika en kyrkoenades man om detta uttalaninnebörd var att skilda meningar sak skulle tolereras i kyrkan och skulle tvingas att handla mot liv...-t\loPise. Två uppfattningar som nödvändighet måste leda till ett i fall motstridigt handlande förklarahemortsrätt i kyrkan; man tog - vruje fall de teologiskt insiktsfulla ha vetat vad de gjorde - på sig lingsiktiga uppgiften att lösa de prosom skulle följa av detta. som nu har hänt är att man, från politiskt håll men också från kyrkliga kretsar, låtit förstå att man längre vill stå för det åtagande som •'"'""'rau;,ulen innebär. Dälför vill avskaffa 1958 års behörighetslag så , som är en del av dess förbortfaller. Någon ny lag behövs eftersom det numera finns allmänna för jämställdhet i arbetslivet. kommer alltså inte längre att finuttalade garantier för minorilemöjligheter att existera inom Svens- . En viss oenighet tycks på åll råda om vad detta inneSomliga menar att det nu överlämåt kyrkans ledning att söka ordna oau•u•u•oua inom kyrkan så att minorihemortsrätt inte blir illusorisk; från statligt håll hörs ofta uttasom innebär att varje praktiskt för en avvikande övertygelse vara förbjudet och att hemortsrätinnebär rätt att hysa en över- 201 tygelse, inte att handla enligt denna övertygelse ens när detta handlande inte innebär något mera än att man "väjer". Den hemortsrätt som man säger sig vara angelägen att tillförsäkra minoriteten skulle då endast innebära rätt att begagna sig av den i vårt land grundlagfästa tanke- och yttrandefriheten. Hela denna fråga har i Sverige fått en mera elakartad tillspetsning än någon annanstans i kristenheten. Samma motsättningar finns på många håll - naturligtvis, eftersom det är fråga om välgrundade teologiska ståndpunkter. Men knappast på något annat håll ifrågasätts, som här, minoritetens verkliga hemortsrätt i kyrkan. Tvärtom är man mestadels enig om att skapa en samexistens som ger minoriteten möjlighet att verka på i stort sett samma villkor som majoriteten. Inte heller är motståndet mera hårdnackat här än i andra kyrkor. Förklaringarna är andra - och den som letar efter dem stöter snart på den egenartade perspektivlöshet och den oförmåga att visa respekt för och generositet mot en annan övertygelse än majoritetens som inte saknar paralleller på andra håll i svenskt samhällsliv. Man kan befara att de beslut som i vår fattas av riksdag och kyrkomöte i denna fråga allvarligt kommer att förvärra de kyrkliga förhållandena och problematisera mångas möjligheter att leva och arbeta i kyrkan. De politiska instansernas ingrepp i kyrkans inre angelägenheter får lätt sådana konsekvenser. Men på lite längre sikt kommer de med säkerhet att visa sig verkningslösa; alla försök att lagstifta eller bruka maktmedel i andliga ting är nu en gång enligt sakens natur dömda att misslyckas. 202 Många viktiga frågor Ett ärende som kan se oskyldigare ut men som berör ytterst viktiga - och kontroversiella - principer är regeringens förslag till ändrade regler för kyrkans upplåtande. Alltifrån äldsta tid har kyrkoherden haft ansvaret för kyrkan när det gäller gudstjänster och förrättningar. Det ansvaret vill man nu till stor del flytta över på kyrkorådet. Kyrkorummets användning hänger direkt ihop med ansvaret för förkunnelse och sakramentsförvaltning och flyttar man upplåtelserätten från kyrkoherden till kyrkorådet får detta konsekvenser för hela synen på vilken uppgift en präst har i vår kyrka. En till synes ganska enkel, praktisk fråga öppnar vida perspektiv och visar sig ha svåröverskådliga följdverkningar; meningarna på kyrkomötet lär gå isär. Det allra tyngsta arbetet - och nog trots allt det för framtiden betydelsefullaste - kommer åtta omfångsrika band med förslag från kyrkohandbokskommitten och psalmkommitten att erbjuda kyrkomötet. Det gäller förslag till nya ritual för dop, konfirmation, vigsel och jordfåstning, nya psalmer och omarbetade gamla, allt avsett att användas t v jämte de ritual och psalmer som finns i nu gällande kyrkohandbok och psalmbok. Nå- gon gång under senare hälften av 80-talet räknar man med att dessa skall ersättas av helt nya böcker; de nu framlagda förslagen innebär en etapp på vägen dit. Ett första steg togs av 1975 års kyrkomöte som godkände nya alternativa gudstjänstritual (främst för högmässan) och ett psalmbokstillägg ''Psalmer och visor -76"; ingendera torde vara obekant för den som tar någon del i kyrkans liv. De är resultatet av en väldig kraftinsats av 1975 års kyrkomöte; de man då hade att ta ställning till allvarliga brister och fordrade en lig omarbetning. denna gång tyder på att bristfäll nu inte bedöms mildare, och tycks därför stå inför kravet att 1975 års prestation - nu under svårare förhållanden. Utgången vansklig att förutsätta. Mycket att uppgiften skall visa sig och att kommittema får tillbaka gen med begäran om förnyade båda fallen är det fråga om som suttit länge, och önskemål om ändringar i deras sammansättning allt oftare. Ytterligare ett förslag som berör tjänsten kommer att läggas fram, gen en ny evangeliebok, dvs i hand texter till gudstjänsterna ocb lektböner. Förslaget innebär bl a je söndag skall få tre epistlar evangelier som skall alternera treårsföljd och att vissa · ändrad karaktär. Det aktualiserar frågan om den nya b1 användning i gudstjänsten. Det är ett väsentligt och "förnyelsearbete av nu pågår och som manifesteras i förslag. Självfallet sker det · konfrontation med en l<nrl~Pt·v~ticn är ängslig inför alla förändringar helst vill låta allt förbli vid det Men det vore säkert för enkelt avfärda kritiken som stelbent tism: den bör få tjäna som en om att man inte skall överskatta lingamas tålamod inför förändringar och alltför rt>tr........... periment och inte heller fattningsgåvor och förmå- tillgodogöra sig också sådan andlig som inte är fårdigtuggad. "tungt" ärende på kyrkomötet är det principiellt viktiga och tektämligen invecklade förslaget till en · av den s k kyrkofondens anså att en ytterligare utjämning mellan församlingkan komma till stånd. De statliga är på väg att och därmed får kyrkan själv i utsträckning ta ansvaret för att ekonomiska förhållanblir någorlunda rättvisa. Det komatt ställas 'krav på ökad solidai kyrkan. Och det kan säkert vara 203 nyttigt att ett kyrkomöte, där så mycket kommer att vara kontroversiellt, får bearbetajust frågan om inomkyrklig solidaritet, låt vara på det ekonomiska planet. På många håll motses kyrkomötet med oro och olust. Det finns självfallet anledning till det. Men meningsmotsättningar inom kyrkan behöver i och för sig inte vara något ont och anstötligt; det avgö- rande är hur de hanteras. Och verkligt allvarliga blir de först - och dessvärre är en sådan situation i Svenska kyrkan inte enbart hypotetisk - om de som är satta att besluta i dess angelägenheter inte är medvetna om kyrkans särart och vad som är dess verkliga identitet.