GEORG DANELL: Ny väg i bostadspolitiken Hur kan man, utan att försämra balansen i den svenska ekonomin, stimulera byggandet så att produktionsapparaten blir tillräckligt stor för att kunna möta en kommande högkonjunktur? Frågan ställs av moderata samlingspartiets partisekreterare, Georg Danell, tillför ett år sedan innehavare av en av statsrådsposterna inom Bostadsdepartementet. Många av de borgerliga partiernas förhoppningar har kommit på skam när det gäller bostadspolitiken. Birgit Friggebo har mera ägnat sig åt pseudofrågor. Danell anbefaller en ny väg med minskad offentlig styrning av byggandet, en ny plan- och bygglag och större valfrihet i boendet. Svensk bostadspolitik är på väg in svår kris. Till skillnad från "kriser" där det ofta varit fråga sund ekonomisk omstrukturering, det fel att endast åse hur bo det och byggbranschen bryts ned. Besparingar inom den offentliga torn och det allmänna ekonomiska svenskt näringsliv gör att nucmn,.~.,. idag endast kan utvecklas inom få torer. För att hejda den hotande ningen av produktionsapparaten politikerna kunna behålla gandet på en rimlig nivå. byggvolymen i slutet på 1982 ungefär 80 procent av 1980 års Det innebär många nedlagda tag, många arbetslösa inom en med kvalificerade yrkesarbetare allt sämre utgångsläge inför högkonjunkturer. Den dag konj åter stiger, då rörligheten på naden blir en realitet, då in söker sig till ett expansivt Sverige, behovet stort av en väloljad stri. Mycket tyder i och för sig på att ge inte behöver den prod _ som fanns i slutet av 70-talet. Ä sidan kan vi inte tillåta att apparaten beskärs till långt nyssnämnda 80 procenten. Den frågan blir därför hur vi utan att gare försämra balansen i svensk mi skall kunna stimulera att produktionsapparaten blir stor för att kunna möta en högkonjunktur. Splittrad politik Tyvärr är bostadspolitiken, som de få möjliga expanderande delarna det totala byggandet, utomordentligt ·trad i politiskt hänseende. Det är eendeväckande att statsmakterna tiklyckats samordna den offentliga be- *sprocessen. I regeringskansliet ägnar Wustridepartementet föga intresse åt tadsbyggandet, trots de cirka 18 mil- ~r kronor till investeringar i bostadsande, som anslås över statsbudgevade år. Lika mycket pengar går till •t byggande. Dessutom tillkommer 'lliga investeringar för andra ända- 1111. Industridepartementet tycks anse att • är bostadsdepartementet som skall aka byggnadsmarknaden. Så är det inte. Bostadsdepartementet intresmr sig endast för bostadsbyggandet ICh inte för byggandet i övrigt. Dessvärär det to m så, att intresset för själva f!Oduktionsapparaten är utomordentligt lftgt i bostadsdepartementet. Ingen kan lieskylla Birgit Friggebo för att under • sex år i bostadsdepartementet ha ipat sig för mycket åt frågor som *produktionsapparaten, ekonomiska bav. följsamhet till nya samhällsekonoliska krav etc. Snarare har hennes arte präglats av pseudofrågor, som ofta wdrivits av olika intresseorganisaltner. Visst är t ex hyresgästinflytande i llmänhet en väsentlig fråga, men knap- ,ast den förstahandsfråga som bostadsIiDistern velat göra den till. Inte heller an klappjakten på småhusägarna eller ytterligare försämring av villkoren för bostadsrättsinnehavarna ha varit någon 11gelägen uppgift om man ser på bolllldspolitiken i allmänhet. Ändå har dettapräglat Birgit Friggebos bostadspolitik jimte hennes - det skall sägas - ambi- 195 tiösa satsningar på det energipolitiska området. Många av de borgerliga partiernas förhoppningar har kommit på skam när det gäller bostadspolitiken. Idepolitiken har saknats. Liberala ambitioner har varit som bortblåsta. Intresset att skapa en produktionsapparat med mindre byrå- krati, större smidighet och anpassning till lokala förhållanden liksom intresset att åstadkomma ett närmande mellan efterfrågan och produktion har varit minst sagt svagt. Det finns således all anledning att än en gång - för branschens skull, för de anställda som sysslar med bostadsbyggande och för de många boende - satsa på en politik som kan ge en ny väg även för bostadspolitiken. Samhällsekonomiska skäl, konsumenternas efterfrågan och mycket annat säger oss att vi radikalt måste omdana svensk bostadspolitik. En ny väg Bostadspolitikens nya väg kan framför allt inriktas på två uppgifter. Den strategiskt viktiga uppgiften är att minska den offentliga styrningen av byggandet. Under 70-talet, då man ökade den offentliga styrningen genom bostadspolitiken, har också försämringarna och byråkratin ökat ständigt. Det är förvånansvärt att vare sig Ingvar Carlsson, Elvy Olsson eller Birgit Friggebo någonsin tycks ha funderat på varför effekterna blivit som de blivit av den förda bostadspolitiken. Att minska bostadsbyråkratin och den offentliga styrningen kan ske på olika sätt. För det första kan det vara fråga om att ändra lånesystemet. Genom att införa ett schablonlån kan man markera var 196 gränsen för samhällets insatser bör gå. Därmed skapas en verklig grundtrygghet med statliga lån upp till ett kapital som motsvarar en viss yta, låt oss säga 100 kvm. Att i detalj bestämma hur det här kapitalet skall användas i det enskilda objektet behövs inte. På detta sätt skapas en frihet att utveckla objekten, att underblåsa nya ideer inom bostadsbyggandet och möjligheterna ökar för konsumenterna att styra produktionen. För det andra är det fråga om att motarbeta och att ta bort huvuddelen av de normer och krav som idag finns uppställda av statliga och kommunala myndigheter. Regeringen bör gå i spetsen för att radikalt skära i normfloran. Kanske kan den enskilda normen i ett visst ögonblick förefalla motiverad, men sammantagen med alla andra normer utgör de ett hot mot -vettig bostadsekonomi och flexibelt byggande. Inte minst angeläget är det att statsmakterna ingriper mot kommunernas ibland mycket höga ambitioner att i detalj reglera bostadsbyggandet. För det tredje gäller det att redan på planeringsstadiet öka möjligheterna till högt tempo i planeringen och förberedelserna för bostadsbyggandet. På detta sätt undviks bostadsbrist i ett läge då efterfrågan återigen stiger. Fysiska riksplaneringens intentioner var från böljan värda all respekt. Genom åren har de emellertid givit en sådan styrning av markanvändningen att de tillsammans med övriga regelkomplex bundit politiker och producenter i en ohållbar beslutsapparat. På senare år har regeringen, genom att utveckla ny praxis, försökt komma till rätta med de värsta avarterna för att få en hållbar hantering av markanvändningsfrågorna. Men det behövs plan- och bygglag, som präglas av dighet och förenklingar och statlig styrning. Dessvärre finns enting som tyder på att den planbygglag, som den nuvarande tänker presentera i en vår, kommer att präglas av detta. Friggebos agerande i den min som vi nu har att leva med, någon större respekt för och kommunala beslut. Hennes ningstagande i frågan om delar av Malmö kommun är så kande och så helt främmande tidigare trepartiregeringens syn på munal planering, att det förefallit nolikt att en ny plan- och bygglag Birgit Friggebos signatur skulle minskad statlig styrning. Man kan fråga sig vad det är gerliga värderingar som ligger iden att man skall låta staten markplanering och Regeringen kräver, med en tande byråkrati, en statligt markanvändningsplan för landets största kommun. Ett skäl till detta vara att Malmö vid ett tillfälle, bryta mot lagen, föregått ett · gande av regeringen i ett ärende. I själva verket tycks Birgit gebo ha nyttjat byggnadslagen strafflag. Sammantaget är det angeläget statera att svensk djupgående problem, i första hand ende på den offentliga styrningen. satsen bör då vara att denna styrning gradvis skall minska för utrymme för samspel mellan och produktion. us och äganderätt .. andra strategiska förändringen i sk bostadspolitik följer av både iilllbällsekonomiska krav och önskemål &! de enskilda bostadskonsumenterna. gäller valet av upplåtelseformer i vårt nuvarande bostadsbeständ och framtida bostadsbyggande och är av catral betydelse. Det talas ofta om att moderaterna beer villapolitik, en politik som riktar till villaägarna. Det är rätt såtillvida, lllvi bedriver en politik, som ökar möjf&ttetema att bo i villa och småhus. Men llt ärfel såtillvida, att man tror att poliriktar sig till dem som bor i små- . I själva verket tar moderat bostadstDfitik stor hänsyn till de människor som lor i hyreshus. Men cirka 80 procent av * människor vill bo i småhus. Vad kan dl tänkas vara orimligare än att politibmaenvetet försvårar en övergång frän ~shusboende till småhusboende med lpnderätt. Vi moderater anser det vara så viktigt 1ft människorna skall få välja sin bostad 1ft vår politik erbjuder valfrihet och inte ftd vi själva för stunden tycker om hur llinni korna borde bo. Att nu våra samIIilisekonomiska krav överensstämmer lied de enskilda människornas önskemål t bara ett ytterligare starkt argument för 1ft vi i framtiden bör se till att hyreshusbyggandet blir en liten del av värt totala bostadsbyggande. l framtiden bör vi därlied satsa på småhus med äganderätt, om än med en lägre standard än idag och 197 satsa på bostadsrätter och äganderätt i flerfamiljshus. För att uppnå en tillräckligt snabb omdaning av vårt totala boende erfordras också åtgärder för att stimulera övergången frän hyresrätt till bostadsrätt eller frän hyresrätt till äganderätt i flerfamiljshus. Idag är det dyrare att bygga en trerumslägenhet i flerfamilj hus med hyresrätt än att bygga ett normalstort småhus med äganderätt. Vi vet att man under de senaste fem åren har lyckats bättre med att spara olja i bostadsrätt och i det privata fastighetshe tåndet än i det kommunalägda hyreshusbeståndet Vi vet att driftskostnaderna utvecklas snabbare i det kommunala hyreshusbeståndet än i det privata fastighetsbeständet och i bostadsrätterna. För dem som tror på den enskilda människan, för dem som tror på marknadsekonomin, är detta ett självklart resultat. Men för mänga andra är det något obekvämt, som man skall försöka antingen dölja eller argumentera emot. Eget ansvar i en sund marknadsekonomi och ett ökat privat ägande med minskade generella subventioner ökar möjligheterna att fä till stånd ett bostad byggande som följer bostadskonsumenternas önskemål och rättar sig efter det samhällsekonomiska läget. Endast på detta sätt åstadkommes en reell trygghet och valfrihet för de bostadskonsumenter som annars riskerar att hamna på bostadspolitikens bakgård.