NILS ANDREN: Demokrati i kris 70-talets reaktion mot centralistisk demokrati och "kulturrevolutionen" i Västeuropa ledde till en omfattande experimentverksamhet i jämlikhetens och medinflytandets tecken. Detta har bidragit till att etablera det svenska samhället på en för hög konsumtionsnivå. Det utmärkandeför den svenska demokratiska modellen är polariseringen. I dess ställe behöver vi en så bred samling över blockgränserna att åtminstone de två starkaste partierna ingår i regeringen, anser professor Nils Andren. En demokrati som har upphört att som ett effektivt ekonomiskt och socialt system och som för flertalet borgare inte fungerar som ett vilket de uppfattar sig som meningsfulla delar är en demokrati För omkring 20 år sedan grupp politiker, kommunalmän och hällsvetare på Biskops-Arnö för kutera ämnet "demokratins tet". Enligt det då dominerande tet gällde frågan främst de cternol<r11 institutionernas förmåga att fatta nomföra "effektiva" beslut. en naturlig inställning, inte minst expansionsglada borgarråd under timistiska 1960-talet. Syftet med diskussionen var så att försöka lyfta fram en aspekt. Den gällde demokratins svenska demokratins - effekt" · som demokratiskt system. Bakom vinkling låg de långsamt farhågorna för att de krafterna på olika nivåer i det demokratiska systemet kunde mokratins livsnerv, dess instrument för folkligt inflytande medverkan, för kontakt och Samhällsforskarna berikade "participation" för att slippa säga så banalt som delaktighet och började så småningom bekymra "gräsrötterna". Reaktionen mot centralistisk Under slutet av 1960-talet och 1970-talet växte en reaktion den centralistiska demokrati satt sin prägel på stora delar av samhällsliv, i rikspolitik, i sj el relse, i fackföreningsrörelse och · ka organisationer. "Kulturres" verkningar i Västeuropa också hos oss till att den starka .,..u'""'"'" utvecklingen åtföljdes av en experimentverksamhet i _."·""''"'"' och medinflytandets leekDen materiella effektiviteten togs för , samhället resurser tycktes oför- ~-lrh~r:. och utrymmet för experiment nrrmc:d också praktiskt taget obegränSamtidigt blev effektivitet, framåtoch lönsamhet i många mediastarka tvivelaktiga företeelser - och politiker och opinionsledare som ha begripit bättre duckade fegt, Jjed demokratisk "lyhördhet" som legition. Alla reagerade naturligtvis inte på detMen tillräckligt många gjorde det att, idemokratisk ordning, driva polii en sådan riktning. Somliga följde ted av övertygelse, andra av bekväm- ~t, de flesta av oförstånd. Det visade vara en föga lyckosam riktning. De åonomiska jämlikhetssträvandena och •godhjärtad men släpphänt generositet tio politikerna bidrog till att etablera Ilet svenska samhället på en högre konllllltionsnivå än det kunde bära upp. ir egen dumhet och ogynnsamma äridshändelser ändrade de ekonomiska ~~'utsättningarna för ''världens rikaste lind", som vi ibland under åberopande av någon därför lämpad statistik har kallat oss. Donomisk obalans l god storsvensk stil fortsatte vi dock alltför länge att leva som om nästan ingenting hade hänt. Jämlikhet och social 179 rättvisa spelas ut så snart som något gruppintresse naggas i kanten av en alltför långsamt och halvhjärtat genomförd omställning av vår konsumtion till bättre överensstämmelse med våra resurser. De politiska kriserna kring sparförslag handlar om bagateller i jämförelse med de problem som vi måste lösa för att klara oss som välfärdsstat och demokrati. Med kuslig snabbhet bygger vi upp en ny faktor som på sikt ytterligare undergräver välstånd och förutsättningar för återhämtning - en stor skuldsättning och en outhärdlig räntebörda. På sådana ränteskulder kan varken vi själva eller våra barn eller barnbarn yrka avdrag! Slutsats: När vi diskuterar demokratin och hoten mot denna måste vi ägna större uppmärksamhet åt skälen till vår oförmåga att ta vår situation på allvar och att ta tillräckligt kraftiga tag för att på nytt nå ekonomisk balans. Teoretiskt - men bara teoretiskt - är problemet mycket enkelt. Det finns i princip två vägar till balans. Den ena är att öka folkhushållets inkomster till den nivå som vi har svårt att överge som konsumenter. Den andra är att skära ner konsumtionen till den nivå som vi genom våra arbetsinsatser och internationella konkurrenskraft kan göra rätt för. Den första utvägen verkar politiskt tilltalande men ekonomiskt orealistisk - och passar därför oppositionen. Den andra brännmärks som "svångremspolitik". Alla regeringar har sedan krisens början vacklat mellan de båda - och inte lyckats riktigt med nå- got. Det finns många diagnoser, mer politiska än vetenskapliga, men få recept som baseras på en klar insikt om vårt faktiska dilemma. Debatten dribblar bort -- - -- 180 problemen i principer och ideologier. Somliga menar att blandekonomin har kört fast i ett träsk av byråkrati och kvasisocialism. Liberalismens principer har blivit mera munväder än realiteter. Andra menar tvärtom att botemedlet heter mera socialism, rent av att dagens svårigheter är kapitalismens kris eller bankrutt. Sedan länge koncentreras en stor del av den ekonomisk-ideologiska dialogen till de snart odödliga motsättningarna kring löntagarfonderna. Polariseringen Fondfrågan illustrerar på ett slående sätt ett utmärkande drag för den svenska demokratiska modellen: polariseringen. Dagens tillämpning ligger långt ifrån det som en gång uppfattades som karakteristiskt för medelvägens land: upplysta kompromisser, "saltsjöbadsanda". Formellt var väl det svenska systemet polariserat också under 1930-talet och de närmast följande årtiondena. Skillnaden är inte desto mindre påtaglig. Delvis betingades den av personfrågor. De dominerande ledarna var mera samförståndspolitiker än konfrontationspolitiker. Den faktiska polariseringen doldes också på andra sätt - först av krismedvetande, därefter av beredskapsanda och under de goda efterkrigsåren av en allt tjockare välfärdsridå. Parterna köpte fred på den stora produktionens bekostnad. Felet var att detta spel fick fortsätta alltför länge. Ingen ville eller kunde bromsa i tid; det var ju fult att vara "reaktionär". Nu är ridån bortriven. Nu ställs åter större krav på alla demokratiska aktörer om den svenska demokratin skall fungera effektivt - i båda bemärkelserna. På arbetsmarknaden kan man ibland tecken till en ökande tillnyktring. läget är alltjämt instabilt och · långt ifrån entydiga. Ledarna fortfarande mindre realistiska än medlemmar. Makt- och mellan och inom organisat åter leda till svåra bakslag. Mindre elgrupper utnyttjar hänsynslöst sin härlighet i samhället. De förs igenom en bred uppslutning kring vändiga kompromisser. För ganisationsmedlemmar blir mellan facklig lojalitet och det nuftet svår att uthärda. Den svagaste punkten ligger den politiska sidan. Den konflikten mellan arbet ganisationerna och de formella varna - regering och riksdag - latent och tämligen ofarlig under miska expansionsskeden. Under ekonomiska förhållanden, med regering som ängsligt skelar ger och vänster, blir de politi ka nens svaghet uppenbar och farlig. Jämnstarka block Inte heller på den politiska sidan mellt sett några större tr',r<>'r\rln,.. rum. Svensk politik har sedan länge varit präglad av två starka block, av vilka det ena rat i tre delar med stora och svårigheter till inbördes Vänstersidan hade under sin dominansperiod fördelen både sammanhållning - · har nästan alltid varit marginell den borgerliga trepartigruppens avundsjuka och bristande 182 gens svenska demokrati är högst impopulärt, och ibland censureras, måste det sägas och upprepas, intill dess att tillräckligt många inser att det är riktigt: Vi måste - för en tid som inte får bli för kort - dämpa polariseringen. Vi måste släppa extrema krav på systernförändrande och splittrande samhällsomdaningar. Det är nödvändigt att samla alla krafter i det svenska samhället kring ett krisprogram präglat av en realistisk syn på samhällets behov och förmåga. Vi måste gemensamt göra den läckande svenska samhällsskutan sjövärdig. Än så länge grälar vi dessvärre inte bara om hur djupt skutan skall få sjunka innan alla pumpar sätts igång utan också om hur pumparna skall vara konstruerade. Minst sex år har konstruktionsdebatten pågått. Resultat - halvhjärtade experiment och halvdana resultat. En krisduglig demokrati måste kunna mobilisera samverkan och gemenskap. Målet måste vara att finna en bärkraftig kompromiss mellan kraven på jämlikhet och nödvändigheten av dynamik som kan lyfta landet ur krisen. Om så inte sker, snart, blir resultatet en bestående kris inte bara för ekonomin utan för själva demokratin. Många tecken tyder på att det nuvarande kristillståndet inte är snabbt övergående, vare sig hos oss eller i den omvärld, av vilken vi är starkt beroende. Vi borde därför utan dröjsmål enas om så- dana institutionella arbetsformer som också på längre sikt underlättar samstämmighet och motverkar rituell polarisering och förlamande splittring. Elis Håstad (Svensk tidskrifts redaktör under 1940-talet) var förespråkare för "en permanent samlingsregering''. Förebilden var Schweiz men inspirationen krigsårens nationella samling. l lets debatt om samlingsregeringen politisk arbetsform borde tas nytt. Vanligen avfärdas alla den riktningen med en hänvisning samlingsregering är bra i krig men andra förhållanden förkastlig. Det felaktig, rent av lättsinnig ring. Politisk samling borde vara klar i alla situationer då vår demokratiska värdege hotade. Hotet mot vår välfärdmot vår existens - är i dag nomiskt men lika verkligt som var ett världskrig. Vi behöver en så bred samling blockgränserna att åtminstone starkaste partierna ingår i realiteten kan detta förmodligen vinnas genom att en das genom en frivillig ovc~reJnsK,OIQ mellan de politiska partierna. Det är inte någon djärv redan nu en stor del av det s ket också i denna fråga - vårt nationell samling för att kunna "stark" politik - är mera upplyst politiker och fackliga ledare som för sina revir och förväxlar sen med gemensamma mål. En svensk politik skulle därför kunna leda till en bättre politik kare framtidstro. Den skulle också kunna bidra till att kernas skamfilade trovärdighet fektivt motverka det "politikerföraktet". Men den större krismedvetande och arbetsvilja och kurage hos våra presentanter och styresmän än visat på mycket länge.