l
l
BO AXELL:
1: Budgetunderskottet
l:
f,i
l
l.
L
Fil dr Bo Axell, verksam vid Industriens
Utredningsinstitut, belyser
budgetunderskottets centrala roll i de
senaste årens ogynnsamma ekonomiska
utveckling i Sverige. En expansiv
underbalanserande politik medför ökad
inflation vilken i sin tur skapar
desorganisation i det ekonomiska
maskineriet. Om staten går in och
påverkar marknadsprocessen förstärks
den negativa effekten ytterligare.
Sverige har idag ett statligt budgetun·
derskott som är enormt stort både i ett
internationellt och ett historiskt perspek·
tiv. Figur l visar budgetunderskottets ut·
veckling från 1972 till 1982.
Sverige har också en hög inflation.
Också den är hög både i en historisk och
i en internationell jämförelse. Figur 2illustrerar den venska inflationen från
1970 till 1982 i relation till våra konkur·
rentländers.
Den tredje variabel som jag pekar pA
för att illustrera det bekymmersamma
svenska läget idag är utvecklingen av industriproduktionen. Figur 3 (sid 458) yj.
sar Sveriges och industriländernas industriproduktion 1967 till 1981. Övriga
industriländer hade en nedgång 1974 som
Sverige klarade sig ifrån, men utveck·
lingen därefter har varit den omvända
och mycket ofördelaktig för Sverige.
Ovanstående bakgrundsbeskrivnq
av den svenska ekonomin med hög infla.
tian, låg (eller negativ) industritillväxt
och stora budgetunderskott är inte enbart en illustration av det bedrövliga tiiJ.
stånd som Sverige befinner sig i, det är
också en illustration till ett kausalsamband. Jag vill nämligen hävda att vår negativa tillväxtutveckling är en direkt
följd av den höga inflationen och dea
höga inflationen är en direkt (eller i va!je
fall indirekt) följd av de stora budgetunderskotten. Med ett mycket förenkla!
synsätt kan man alltså säga att budgetunderskott orsakar inflation och inflati01
orsakar nedgång i tillväxttakten. Lät oss
gå igenom denna orsakskedja steg for
steg.
Budgetunderskott orsakar inflation.
De som idag ser inflationen som ett svårMdr kr
BO
%av BNP
70 14
60
50 10
40 8
30 6
20 4
10 2
o~~~~~~--~--~--~---L---L--~--~
1972 75 80 82
Figur J. Sveriges budgetunderskott 1972 till 1982. Miljarder kronor (heldraget, vänster skala), och i procent av BNP (streckat, höger skala).
130
120
110
90
1970 75 80 1982
Figur 2. Sveriges inflation i relation till våra konkurrentländers. Sveriges
producentprisindex i relation till producentprisindex för länderna i vår
valutakorg, sammanvägt med de officiella korgvikterna. 1970 = 100.
457
 458
130
120
.-"
"
","
","
""
,.-------
/,.-"
,----~ ,
l ' l
110
l ' l
l ' l
/ \ l
l ' l
l ' ,
100~----------------~----~--~~--------------------
90 ,.........
/
80 /
70
1967
"
"/
l
/
/
----.......
70
l,
/
",
75 80 1981
Figur 3. Industriproduktionen i Sverige (heldragen) och OECD (streckad).
Index, 1975 = JOO.
förklarligt fenomen är främst de som igår
såg inflationen tillfredsställande förklarad av antingen Phillipskurvan eller
EFO-modellen. Verkligheten har på ett
ohövligt sätt förkastat bägge dessa inflationshypoteser. Men situationen är dock
inte så dyster som det kan synas. Den
klassiska och för gemene man mest naturliga förklaringen, nämligen att penningvärdets fall är i grunden ett monetärt
fenomen, står fast och understryks av
den senaste tidens utveckling. Inflationen, dvs nedgången i penningvärdet, förklaras, som prisutvecklingen av vilken
vara som helst, av utbudet av och efterfrågan på denna vara. Inflationen förkJa.
ras alltså primärt av förändringar i utilitdet eller efterfrågan på pengar.
Milton och Rose Friedman säger iFrihet att välja: "Inflationen är i försia
hand ett monetärt fenomen, framkallll
av en snabbare ökning av penningmånt
den än av produktionen. Det är penniat
mängdens förändring som har den stöm
betydelsen, produktionens förändrq
den mindre. Många fenomen kan f11111-
kalla tillfälliga variationer i inflationstat·
ten, men de får beständiga verkninp:
bara i den mån de påverkar penoiJt
mängdens tillväxttakt.''
 Att penningmängdens förändring är en
viktig förklaring till inflationen visas i
figurerna på sidan 460, där i figur 4 inflationen och penningmängdsförändringen
(förskjuten 7 kvartal) visas för Sverige. I
figur 5 visas inflationen och penningmängdsförändringen (förskjuten Il kvartal) för ett aggregat av 14 industriländer.
Låt oss försöka att på ett förenklat sätt
förklara denna orsakskedja. Budgetunderskottens inflationseffekt går via den
ökning i penningmängden som normalt
är oundviklig följd av budgetunderskott.
Ökad penningmängd driver sedan upp
den allmänna prisnivån. Hur kommer
det sig att budgetunderskott ökar penningmängden? Låt oss tänka oss en ekonomi i fullständig balans (inklusive balanserad statlig budget). Antag sedan att
staten ökar sina utbetalningar med en
miljard kronor (barnbidrag, industristöd,
folkpensioner eller annat). Denna miljard måste finansieras på något sätt. Två
möjligheter finns; skatter eller lån. Ökar
man skatterna så är budgeten fortfarande
balanserad. Lånar man så underbalanserar man budgeten.
Vilken effekt får en underbalanserad
budget på penningmängden? Det beror
på hur man finansierar underskottet. Tre
möjligheter står till buds: l Lån i kreditinstitut. 2 Lån hos allmänheten. 3 Lån i
Riksbanken (dvs finansiering medelst sedelpressarna). Om allt lånas hos allmänheten eller i kreditinstituten så kommer
det att ha en undanträngningseffekt.
Andra låntagare måste stå åt sidan och
räntan (om den är endogen) kommer att
gå upp.
Om i stället utgiftsökningen finansieras i Riksbanken kommer en miljard
nya kronor att gå ut till allmänheten.
459
Dessa pengar kommer, i något led, att
inflyta på bankernas inlåningskonton.
De kan därvid utgöra underlag för nyutlåning, med avdrag för kassakvots- eller
likviditetskvotskrav. De utlånade pengarna flyter sedan ånyo in på bankernas
inlåningsräkningar. De nyinlånade medlen kan lånas ut igen osv.
Detta utgör en geometrisk serie. En
initiell inlåningsökning på en miljard vid
kassakvotskrav på 20 % ger en total inlåningsökning på fem miljarder. Med finansiering i Riksbanken skapar alltså ett
budgetunderskott en stark penningmängdsökning. Även om endast en del
av underskottet finansieras i Riksbanken, genereras en ökning i penningmängden. En strategi från statens sida skulle
då kunna vara att finansiera en del av
underskottet (säg 20 %) i Riksbanken.
Den kreditökning som detta genererar
kan då användas för finansiering av återstoden utan att konkurrerande kreditefterfrågan behöver stå åt sidan.
Den sistnämnda strategin kan se ut
som ett magiskt trick som gör det möjligt
att både äta kakan och ha den kvar. Naturligtvis förhåller det sig inte så. Våra
totala resurser är begränsade och om det
offentliga tar i anspråk en större andel av
de tillgängliga resurserna måste en undanträngning av någon annan sektor ske
på något sätt såvida inte hela underskottet, direkt eller indirekt, finansieras via
lån i utlandet. Om undanträngningen av
'privata sektorers efterfrågan inte sker
med hjälp av skatter kommer pris- och
lönebildningen i stället att åstadkomma
denna undanträngning. Med andra ord
kommer realinkomsten att gå ned; priserna stiger mer än lönerna. Om likviditetspåspädningen är stor kommer vins- 460
18
16
14
12
10
B /
/
/
l
6 l
l
l
4 l
l
/
/
/
2
1969 70 71
,,l l
• l
,'\..J
,_1,,,
l
l
l
72 73 74 75 76 n 78 79 80
Figur4. Penningmängdsökning (heldragen) och inflation (streckad) i Sverige /969-80. Penningmängdskurvanförskjuten 7 kvartal.
12
10
B
6
2
\
\
\
'---"',
1966 66 67 68 ss 10 11 n n ~ 75 76 n 7B 79 BO
Figur 5. Penningmängdsökning (heldragen) och inflation (streckad) i 14
industriländer. Penningmängdskurvan förskjuten l l kvartal.
 terna i företagen att påverkas uppåt, vilket leder till att även lönerna drivs upp.
Men då måste, för att realinkomsten
skall sänkas, priserna gå upp ännu mer.
Ett budgetunderskott som finansieras
på ett penningmängdsuppdrivande sätt,
kanske i syfte att undvika undanträngning av kreditgivning till investeringar,
kommer alltså att också generera inflation även om denna inflation kommer
senare än penningmängdsökningen. Vi
har här det vanliga problemet med kausaliteter; det ser ut som om en ökning i
penningmängden orsakar inflation. I
själva verket är både penningmängden
och inflationen endogena variabler i ekonomin. Budgetunderskottet är den verkliga boven i dramat. Det är orsaken till
både penningmängdsökningen och inflationen.
Inflation orsakar arbetslöshet och stagnation.
Nästa led i orsakskedjan är att hög inflation skulle vara en viktig förklaring till
arbetslöshet och nedgång i tillväxt. Vi
kan nämna åtminstone tre förklaringar
till detta. Det i allmänna debatten de senaste åren vanligaste argumentet gäller
utlandsefterfrågan. En inhemsk inflation
(speciellt lönestegring) som överstiger
omvärldens kommer, i kombination med
fasta växelkurser, att leda till minskad
efterfrågan från utlandet på svenska produkter. Denna förklaring, som är "conventional wisdom" idag, utpekar efterfrågesidan som den viktiga källan till
stagnationen. Det finns anledning att förmoda att vi är alltför centrerade till efterfrägesidan i våra försök till förklaring av
ekonomisk utveckling, vilket troligen be- 461
ror i hög grad på den starka influensen
från Keynesianskt tänkande de senaste
decennierna. På senare tid har utbudssidan uppmärksammats mer inom ekonomisk teoretisk analys, liksom inom den
ekonomisk-politiska debatten.
Följande två argument hänför sig till
utbudssidan. Hög inflation, speciellt i
kombination med reallönesänkning, leder till att arbetslöshetstiderna ökar.
Förklaringen till detta kan hämtas från
sökteori. En allmän reallönesänkning
gör att det tar längre tid att finna ett jobb
med lön överstigande en viss aspirationsnivå. Om de arbetslösa inte är fullt
informerade om reallönesänkningen, och
därmed inte sänker reservationslönen i
tillräcklig grad, så kommer alltså söktiderna och därmed arbetslösheten totalt
att öka.
Även en allmänt hög pris- och lönestegringstakt utan reallönesänkning kan
öka arbetslösheten genom längre söktider. Orsaken skulle då vara att inflationen gör att de nominella lönesignalerna
blir mer svårtolkade. Inflationen skapar
brus i löneinformationssändningarna.
Det andra argumentet på utbudssidan
gäller företagens produktions- och investeringsbeslut och är av samma karaktär
som det sistnämnda ovan. När inflationen är hög skapas en allmän osäkerhet i
det ekonomiska systemet. Företagen får
svårigheter att uppfatta förändringar i relativpriser när alla priser nominellt stiger
mycket. Det är lätt att fatta felaktiga investeringsbeslut i en sådan situationjämfört med en situation där sjunkande relativpriser också innebär sjunkande nominella priser. Den ökade osäkerhet som
inflationen skapar kan också ge negativa
effekter på t ex investeringarna genom
 462
"handlingsförlamning" - beslut om investeringar skjuts på framtiden eftersom
företagen på grund av den osäkra situationen vill skaffa in mer underlag för beslutet.
En ytterligare, och kanske viktigare,
förklaring till de negativa realekonamiska effekterna som budgetunderskotten ger är den förstärkningsmekanism
som ett ekonomiskt system med endogena politiker ger upphov till. De negativa effekter av budgetunderskott och inflation som jag ovan pekat på kanske är
av måttlig storlek. Tar man sedan in den
reaktion som följer på effekterna av politikernas egna beteenden så kan man spå-
ra allvarliga förstärkningseffekter. Ett
exempel; antag att staten ökar sina utgifter utan att skaffefinansiera dessa. Om
en Riksbanksfinansiering av dessa utgifter leder till ökad inflation och minskad produktivitet av skäl som nämnts
ovan, så finner kanske sig staten tvingad
att ingripa i industrier som hotas av nedläggning.
Likaså kommer en negativ utveckling i
ekonomin, speciellt höjd arbetslöshet,
att leda till en expansion av den offentliga verksamheten av främst sysselsättningsskäl. Vi har sett exempel på detta
under de senaste sex åren då den offentliga sysselsättningen ökat med ca 50000
personer per år.
I bägge fallen motverkar politiken en
nödvändig omstrukturering och expansion av industrin.
Jag har i den här artikeln velat belysa
budgetunderskottens centrala roll i den
ogynnsamma ekonomiska utvecklina
som Sverige har haft de senaste åren. Ea
expansiv underbalanserande politik har
oundvikligen inflationsdrivande effekter
Om sedan effekterna på priser eller löner
kommer först har att göra med institutionella förhållanden och fackföreningarnas agerande. Överbryggningspolitikea
1974 ledde i första hand tilllöneinflatioa,
medan vi de senaste åren har haft starkare inflation på prissidan.
En hög inflation har negativa realekonomiska konsekvenser; inte bara via
efterfrågesidan (kostnadskrisen) utaa
också via utbudssidan genom att inflationen skapar desorganisation i det ekonomiska maskineriet. Denna negativa ef.
fekt förstärks kraftigt om staten går iD
och försöker påverka marknadsprocessen genom stöd till olönsamma industrier
och/eller expansion av den statliga verksamheten.