ESKIL BLOCK: Tål vi eliter i Sverige? Vissa begåvade människor uträttar Jisentligt merför sina medmänniskor än adra. Arbetets frukter kan lätt liR/ördelas men arbetet självt låter sig Ilie omfördelas hur långt som helst utan IIIeffektiviteten avtar. Därför måste vi Jftmiera arbete och kunskap, skriver ttkn lic Eskil Block. På 1970-talet under IOCialdemokratins förfallsperiod tångdes de personer som genom kgåvning och duglighet tillfört 14mhäl/et något nytt och enastående lltdan. En viktig uppgift för politikerna k tvärtom att ta vara på begåvade och •g/iga personer. Politiken, liksom övrig verksamhet, utövas dels på lång, dels på kort sikt. Till vardags, för det mesta, måste en politiker - särskilt i regeringsställning - skö- ta dagsrutin och hantera uppkommande kriser; mer långsiktiga problem får vanligen anstå. Men ett skepp utan kompass råkar förr eller senare i svårigheter. Därför måste åtminstone några i samhället " skåda efter stjärnorna" , spekulera om framtida svårigheter, utföra ideologiska analyser av långsiktiga förlopp. I några länder låter man erfarna politiker, senatorer, sitta på längre tid och granska lagstiftning, utlandsupplåning och andra långsiktiga åtaganden; vissa partier har idetidskrifter; i opposition och efter val måste alla tänka om. I en demokrati räcker det emellertid inte med att yrkespolitikerna är kompetenta, hederliga och förutseende. Det krävs också att det ute i landet, i skilda yrkeskårer, finns kunnigt och välinformerat folk som utan fruktan säger ifrån, om de finner att politikernas åtgärder skadar någon viktig samhällsfunktion på längre sikt. Eftersom borgerligheten huvudsakligen söker sitt röststöd bland relativt välinformerade grupper i samhället, är det desto viktigare att dess politiker tillvaratar sådant kunnande. Ibland frestas man säga att det är tvärtom: genom de organisatoriska samband som föreligger mellan arbetarrö- relsens olika grenar, som professor Erik Anners för några år sedan kritiskt kartJade, uppnås visserligen en ofantlig maktkoncentration, men också ett utredningsövertag, som de borgerliga partierna inte har någon egentlig motsvarighet till. Anledningen är uppenbar: i äldre tider var det en självklar sak att de 408 borgerliga partierna hade flest sympatisörer i ämbetsverk odh domstolar, banker och företagsledningar, bland lä- kare och lärare. Så är inte längre förhållandet; socialdemokrater och t o m kommunister har talrika sympatisörer, långt in i "etablissemanget", ja, i de borgerliga tidningarna. Till detta kommer att de borgerligt sinnande är sämre organiserade och splittrade inte bara organisatoriskt utan även åsiktsmässigt. Tigrar och lejon Under studentrevolten i Frankrike berättades följande anekdot. "Man säger", hette det, "att tigrar och lejon, härskare på varsin kontinent, hatar varandra om de råkas i fångenskap, och sliter sönder varandra vid minsta tillfälle. Tigrarna är starkare en och en; men låter alltid sin starkaste slåss ensam för hela flocken. Lejon kan samarbeta; därför vinner de i längden''. Om historien är sann eller ej är förstås oväsentligt. Det avgörande är att de dugligaste i ett samhälle - tigrarna - måste lära sig samarbeta, om inte de skall utplånas i en hård och avundsjuk värld. Det som inte framgår av anekdoten, är att tigrarnas insatser ofta är till fördel även för lejonen. Det är denna senare poäng somjust nu har aktualiserat hela problematiken. Vår nuvarande ekonomiska kris och doktor Marcus Wallenbergs död har fäst åtskilliga "radikala" människors uppmärksamhet på det förhållandet att vissa begå- vade människor faktiskt uträttar väsentligt mer för sina medmänniskor än andra; och att medan arbetets frukter lätt kan omfördelas, arbetet självt inte låter sig omfördelas hur långt som helst utan en radikal nedgång i effektiviteten. Alltfler socialdemokrater börjar inse vådan av att ett arbetarparti låter sig omvandlas till konsumentparti; allt fler folk· partister ser vad det.har kostat dem alt sätta den fria tävlan inom utbildningssy. stemet ur spel och låta begåvade ungdomar trängas ut ur universiteten av lli ringar som redan misslyckats i andra yr· ken. De varningar som olika expertgnlJ)o per framfört genom åren, och som nODchalant bagatelliserats av skilda "fo~ rörelseföreträdare" och "massmediadebattörer'', har samt och synnerligensJa. git in, och vi har lärt oss vad det kaa kosta, om "tolken tiger". Skälen till att "tigrarna" på detta sätt trängts undan är mångtaliga. En välutbiJ. dad försäkringsdirektör ur det borgerlip lägret påpekar t ex att Europas kontinem gång efter annan skakats av krig och~ volutioner: "Det tycks ha blivit ett psy. kologiskt behov att möblera om en gåJw var generation. Eftersom krig har bliw alltför dyrbara sedan atombomben UPJI' täckts, fick vi nöja oss med en studen~ volt, och det är kanske sunt att då ochdl ifrågasätta det mesta. Men nu måste vt återgå till ordningen.'' Andra - Hermaa Kahn är ett exempel - fruktar att dea kulturella, tekniska och ekonomiska ledningen övertagits av andra kontinenter; Alvin Toftler menar att den teknologiska utvecklingen hur som helst skapat ea ''tredje våg'', som för alltid raserat myc· ket vi förr trott på. Men det finns ytterligare ett sätt att se saken - nämligen som en ändrad balans mellan skilda eliter i samma samhälle Det betyder då att samarbetet inte bara är dåligt de borgerliga partierna emeUaa - något som man inte behöver Old Palmes skarpsinne för att konstatera - utan att mer allmänt sett skilda elitgrupper i vårt samhälle samarbetar illa. lebovet av en ideologi På denna punkt känner jag att problemets kärna ligger. Av organisatoriska skäl, för att kunna bilda stabila regeringar och lägga fram genomtänkta förslag, liar borgerlighetens politiska bransch intresse av effektivare samarbetsformer, prna sådana som inom ett större parti tillåter personval och fraktionsbildning. Men vadjag talar om nu, är ett mer djuptlende, rent ideologiskt, samarbete. Det måste utförligare motiveras. Vad är då en ideologi? Jag skulle vilja låga: en verklighetsbeskrivning, en uppsättning värderingar och ett handlingsprogram. Svensk borgerlighet kan inte i långden överleva på lösa kompromisser mellan enfrågerörelser: högre matpriser och mindre kärnkraft, mer u-hjälp och fter daghem, lägre skatter och bättre skolor. Det måste finnas en genomtänkt idebas - Thorbjörn Fälldin har i sina ljusare stunder insett detta, talar om "antisociatism". Vad är då antisocialism? Vid det här laget står det väl klart att ingen vill ha det som i Sovjetunionen - utom möjligen några författare, militärer, politruker, balettdansöser och liknande grupper som ser vilka fördelar deras kolleger har där borta. Någon annan form för sociatism existerar knappast i sinnevärlden; i Kuba och Polen, Kina och Algeriet, liksom i de radikala socialisternas drömmar bär i Sverige, handlar det mesta om förbud och påbud. "Hur kan opinionsbildningen styras om man tillåter TV-satelliter?" frågar 409 t ex en engagerad systerskapskvinna i Dagens Nyheter, och att löntagarfonder betyder mer makt för yrkespolitikerna, inte för löntagarna, har Palme nu öppet avslöjat. Borgerliga värderingar innebär sålunda bl a att man eftersträvar mindre och inte mera makt åt yrkespolitikerna. Men därmed är saken inte klar. Några "nyliberala" tänkare drömmer som bekant om att lagar och skatter helt skall avskaffas, och människor göra allt devilja. I verkligheten finns inget sådant tomrum. I verkligheten finns en rad olika elitgrupper som tävlar med varandra: det minsta man kan kräva av en borgerlig verklighetsbild är att dessa kartläggs. Fyra elitgrupper Låt mig - mycket förgrovat och enbart som en utgångshypotes - beskriva fyra huvudtyper av social elit. Den första är då de som är elit i kraft av arv och ägande. Vi kan inte bortse ifrån att både i USA och här i landet, i Västeuropa och i flertalet länder i ''Tredje världen' ', det alltjämt finns en rad släkter och familjer, kungliga, adliga eller borgerliga, som i kraft av arv och släktsammanhållning lyckas bevara stor makt från generation till generation, i någon mån oavsett duglighet. Detta är i själva verket inte bara socialismens utan all politisk radikalisms drivfjäder, att man inte kan acceptera en samhällsordning som vilar på slump. Men har man den inställningen - hur kan man då låta nya miljonärer skapas genom hasardspel, som nu i Sverige beskattas lägre än hederligt arbete? Och hur kan man bortse från att en del skicklighet går i arv genetiskt, eller att en vårdad och ansvarsfull uppfostran kan 410 gagna en hel verksamhet, inte individen ensam? Man kan genom skatter och lagar ganska hårt begränsa denna grupps inflytande, och det är inte möjligt att hävda att den idag utgör något primärt hot mot svensk demokrati. Den andra elittypen är personer som genom individuell begåvning och duglighet tillför samhället något nytt och unikt. Detta är just den grupp som bar upp den ursprungliga borgerliga revolutionen på 1700- och 1800-talen. Den består av läkare och ingenjörer, köpmän och uppfinnare, frikyrkopredikanter och romanförfattare, och många, många andra. Detta är somjag ser det en grupp som i hög grad trängts undan av socialdemokratins förfallsperiod under 1970-talet. När det inte lyckades för Partiet att komma åt de stora kapitalintressena, som ju alltid kunde flytta utomlands, och i än mindre grad det internationella kapitalet, var det som om den småskurna avunden koncentrerade sig på dessa som själva lyckats göra något, komma med nya ideer. De ingenjörer, som en gång skapat vårt välstånd, utmålades som medvetna (i motsats till accidentella) miljöförstö- rare, industriledarna som arbetarplå- gare, lärare som sadister och läkare som manipulatörer. Utbildningen urholkades, intagningsförfarandet till högre utbildning gjordes (medvetet?) farsartat. En forskare måste under vissa perioder göra nästan övernaturliga insatser; så- dana insatser blir ännu omöjligare i samhällen där man experimenterar med extrema demokratiseringssträvanden av typen MBL-ande, pappaledigt osv. Idag är våra professorer och läkare grovt underbetalda jämfört med utlandet: de betungas med en mängd oväsentliga upp. gifter och deras omdöme värderas lågt spalterna. Att de ännu inte - likt genoraldirektörer och ambassadörer - tillsätts på rent politiska grunder bör väl närmast betecknas som ett förbiseende,: ett olycksfall i arbetet. Den tredje elitgruppen, som däremct ökat i antal, makt, rikedom och prestige,:; är de som menar sig företräda and intressen. Här har vi estradunderhållu och TV-stjärnor, politiska reportrar fackombudsmän (de som bestämmef våra löner över våra huvuden) och Yl' kespolitikerna. Det som sällan framhålls beträffa denna tredje och mäktigaste elitgrupp • att den inte alltid företräder and intressen i samma grad som de pås Vilket mandat har t ex Maj Wechsel-- mann eller Birgitta Wistrand fått att föroträda alla kvinnor här i landet? På vilk sätt kan tittarna påverka rekryterin av studiovärdar i TV? Hur demokratis utses de TCO-funktionärer som titt tätt uttalar sig på samtliga löntag vägnar? När MBL-ade våra utbildnin politiker vare sig med gymnasielär eller elevernas föräldrar om intagning~< bestämmelserna till universiteten, om så hög grad styr deras arbete? Vilka~ ligheter har en enskild partimedlem all uttrycka missnöje mot sin partiledninp När fick vi sist en folkomröstning om..., hjälp, kriminalvård, eller invandring 1 politiska flyktingar? Till detta komlliCil det mer uppenbara: att karriär av detll slag idag ger helt andra belöningar även i näringslivet - än god utbildniJt eller långvarig erfarenhet. Och det tå inte heller glömmas att den privata torn har sin beskärda del av smarta k -*· och reklamfirmor, "personalvårire" och "psykokrater". Den fjärde elitgruppen består av dem • vinner i makt och rikedom genom • medvetet bryta mot reglerna. Före- -sten av komplicerade regler gör det ttr frestande att bryta mot Jagen; det trhållandet att många bryter av okunjpet eller förvirring, i liten skala, gör •lättare för den grova brottslighetens itesmässiga förespråkare att ursäkta llarklangning, konkursbrott, valutaliluggling, bankrån eller människohanl!l i verkligt stor skala. Naturligtvis llste politiska terrorister räknas hit, 'nter för främmande makt, och männiior som med vett och vilja bedriver popaganda för förfallstendenser i samIDet. Nitikernas huvuduppgift folitikernas huvuduppgift - som jag ser it- är inte enbart att "skydda de svapre", "tiJivarata den enskildes intresle'', "gynna de lågavlönade". Lika vik- "' är att den stora huvudmassan av ~ggligt och hederligt, arbetsamt och Jiltframt folk får en berättigad trygghetsänsla: att deras arbete uppskattas, att de inte föraktas som "knegare" eller "boskap" av ett gäng urspårade intellekblella med politiska feberdrömmar. Rätt sorts människor måste få belöningarna, 001 belöningar utdelas - nämligen de som arbetar hårt och gör så gott de kan, Ile de som spelar på lotteri, har vänner i den politiska viken eller spekulerar i diaIlallter och lägenheter, frimärken och kiktsskiftningar. De kunniga, välutbildade, inte de politiskt följsamma eller de som bjuder kändisar stora famnen. 411 Man har bett mig skriva om professorer och andra intellektuella: varför de inte längre så fritt vågar framföra kritik mot politiker och ämbetsmän. Jag kunde ta in andra grupper: gymnasielärare och läkare, domare och åklagare, företagare och ingenjörer, fackarbetare och lägre tjänstemän, folk som behärskar en bransch, kan sitt yrke, arbetar hårt och hederligt. Av tradition är vårt svenska folk ganska lågmält: det är inte så längesen vi lämnade torvan, en landsbygd som storskiftet gjort ödslig och fattig på byar av centraleuropeisk typ med bygata, bykrog och ljugarbänk. Våra universitet har uppskattat saklighet, våra präster avskytt skvaller. Den tredje elitgruppen har andra värderingar. Just för att den ofta saknar familj och utbildning, rot i en bestämd landsända, en bestämd yrkeskår, tenderar den att förlöjliga och ifrågasätta allt sådant - samtidigt som den i långt mindre grad än adel, präster, borgare eller bönder tål drift med sin egen förträfflighet - av alla dessa skäl är den mer beroende av omvärldens applåder, av kollegernas giJiande. En stor kirurg, en duktig konstruktör, en framgångsrik affärsman behöver inga komplimanger: framgången låter sig mä- tas objektivt. Så inte med en nyupptäckt chanteuse, en populär (huru länge?) estradör, en omtalad ungdomsklubbist eller obskyr poet. Det gäller i sådana lägen att höra till en klubb, ha någon att ringa till i nattens dystra timmar, bära rätt knapp i västen på diskoteket, angripa rätt samhällsetablissemang när man har sin chans i halvåret att synas i rutan, få rätt sällskap hem från Operabaren. ,, 412 Belöna de duktiga Vill vi vända på alJt detta, kasta ut väderflöjlarna och lyssna till kunnigt folk igen i massmedia och politik, gäller det att belöna de duktiga. Olof Johansson borde uppröras mer över lotterimiljonärernas och knarkgangsternas obeskattade intäkter, mindre över kirurgernas och professorernas beskattade. Kulturavdelningen på Dagens Nyheter och Brännpunkt i Svenska Dagbladet borde ägna mer utrymme åt (gärna korta) repliker från sakkunnigt folk, när någon inom tidningen haft fel; mindre åt dagens kåldisar och deras senaste lynnesutbrott. Vi måste se till att våra professn avlönas i nivå med de danska och Id ländska, att licentiat- och studentea men kommer tillbaka, att vi får fler professorer i Sveriges Radios styrelse och färre skurgummor i universitetens. Det gäller för politikerna att bevisa att de uppskattar kunnighet: ty hjärnor, likq hjärtan, säker sig dit, där de uppskattas.