KARL-OLOF FAXEN: LO och löneutjämningen LO har presenterat sitt lönepolitiska program i skriften "Lönepolitik for BOtalet". Docent Karl-Olof Faxen inom SAFs ltdningsgrupp kommenterar programmet och SAFs svar "Rättvis lön". Den solidariska lönepolitiken lanserades vid LO-kongressen /951 ungefÃ¥r samtidigt med att den nuvarande ordningen med samordnade forhandlingar började tillämpas. Sedan dess har de centrala parternas grepp över lönebildningen inom förbund och arbetsplatser stärkts med nästan varje avtalsrörelse. Spelar dÃ¥ LOs avtalspolitik en framträdande roll for löneuljämningen? De breda tjänstemannagrupperna visarju samma utveckling trots en helt annan lönepolitik och avtalskonstruktion. Den solidariska lönepolitiken är Landsorganisationens magiska formel. Den uttrycker behovet av en samlande grund för de centrala förhandlingarna med SAF. Även om tanken pÃ¥ solidaritet i lönepolitiken gÃ¥r tillbaka till mellankrigstiden, var det först 1951 Ã¥rs LO-kongress, som gav avstamp för den solidariska lönepolitiken. Grundtanken var att de starkare LOförbunden skulle hjälpa de svagare genom att använda en del av sin förhandlingsstyrka för att Ã¥stadkomma en utjämning. Detta förutsatte en gemensam motpart, SAF, och kunde knappast realiseras genom förbundsvisa förhandlingar. När SAF ungefÃ¥r samtidigt av andra skäl främst strävan att undvika saxningsaktioner mellan LO-förbunden - ocksÃ¥ önskade samordnade förhandlingar, etablerades i mitten av 50-talet den förhandlingsform, som alla nu är vana vid och kanske har svÃ¥rt att tänka bort ifrÃ¥n. Man kan efter ett kvarts sekel frÃ¥ga sig: hur mycket av LOs mÃ¥lsättning, en allmän löneutjämning, har kommit att realiseras? Som framgÃ¥r av LO-rapporten, har utvecklingen varit successiv. Den centrala ramen var under 1950-talet ganska enkel och innehöll inte nÃ¥gra mera framträdandc utjämningsinslag. Det fanns en lÃ¥glöncpunkt och den Ã¥beropades ibland, men lÃ¥glönepolitiken var inte särskilt välutvecklad. Under 1960-talct tillkom förtjänstutvecklingsgarantin och lÃ¥glöncstrutcn, de tvÃ¥ instrument som stÃ¥tt i centrum för dc lönepolitiska diskussionerna under 322 1970-talct. Nästan varje avtalsrörelse har inneburit att nÃ¥got nytt lagts till den gamla konstruktionen, att dc centrala parternas grepp över löncbildningcn mom forbund och arbetsplatser stärkts. Vad har dÃ¥ Ã¥stadkommits? Löneutjämningen Utjämningseffekterna mom arbetaromrÃ¥- det har under 1970-talet varit dramatiska. LO-rapporten redovisar pÃ¥ grundval av LOs och SAFs gemensamma lönestatistik att lönespridningen minskat med ungefÃ¥r en fjärdedel under Ã¥rtiondet. (Om detta är en fortsättning pÃ¥ utvecklingen under 1960-talct eller om det skedde ett trendbrott omkring 1970, vet vi egentligen inte. Det mesta talar dock for det senare, alltsÃ¥ att det först var under 1970-talet som den starka utjämningen satte in). Helt naturligt tillskriver LO-rapporten avtalspolitiken dessa verkningar. Man menar att trots· löneglidningens inverkan - löneglidningen har under perioderna mellan avtalsuppgörelserna i viss grad motverkat effekterna av dc avtalsmässiga löneÃ¥tgärderna - har nettoeffekten blivit att en fjärdedel av löneskillnaderna forsvunnit. Man kan frÃ¥ga sig, for det forsta, vad det är i avtalskonstruktionerna som varit den verksamma ingrediensen, for det andra, om inte ungefÃ¥r samma utjämning skulle ägt rum i alla fall. LOs avtalspolitik skulle alltsÃ¥ inte spela den framträdande roll for löneutjämningen som vanligen antas. Ett stöd for den sista hypotesen är mot· svarande utveckling inom tjänsteman· naomrÃ¥dct. Ser man till dc breda tjänste· mannagrupperna (6-8 i bcfattningsno· mcnklaturcn) har spridningen även där minskat med ungefÃ¥r en fjärdedel under 1970-talet. Trots att tjänstcmannaorgani· sationerna fort en helt annan typ av löne· politik och trots att avtalskonstruktionerna varit helt annorlunda, har man allt· sÃ¥ fÃ¥tt ungefÃ¥r samma utjämning som inom LO-omrÃ¥det, när det gäller grupper i motsvarande lönelägen. Inom gruppen tjänstemän i mellan· ställning och högre (2-5 i befattningsnomcnklaturcn) har utjämningen varit \'ä· scntligt svagare - kanske 5 a loprocent av löneskillnaderna i början av 70-talrt. Däremot har dessa grupper gcnomsnittli~t sett haft en svagare utveckling än tjänste· män i 6-8-nivÃ¥n och arbetare. I relation till dessa bägge grupper har sÃ¥ledes löner· na for tjänstemän i mellanställning och högre utjämnats kraftigt. Trots att tjänstemännen alltsÃ¥ arbetat med lönepÃ¥slag i procent under det att arbetarna foljt en krontalslinjc, trots att arbetarna lagt sÃ¥ utomordentligt stark \·ikt vid sina lÃ¥glönekonstruktioner och trots effekterna av det komplicerade löncfÃ¥ljd· samhetsreglerna internt inom LO-områ· det - allt saker som inte har direkta mot· svarighctcr pÃ¥ tjänstemannasidan - har slutresultatet blivit ungefÃ¥r likadant inom LO och inom PTK. En annan sak är vad som faktiskt \'arit den verksamma ingrediensen pÃ¥ LO·s~ dan. Mycket talar for att utjämningen Ã¥r en fÃ¥ljd av krontalslinjen i mycket högre grad än lÃ¥glöncstrutarna. Med andra ord: löneglidningen har i stort sett utjämnat effekterna av lÃ¥glönestrutarna men inte av krontalslinjen. Relationen LO-PTK En annan väsentlig utvecklingslinje i Landsorganisationens lönepolitik är det ökande hänsynstagandet till ~änstcmanÂ- nagru ppcrna. Som man framhÃ¥ller i 1981 Ã¥rs rapport var det forst mot slutet av 1960-talet eller bö1:jan av 1970-talet som tjänstemannaorganisationernas lönepolitik började spela en huvudroll for LO. Tidigare var det i huvudsak dc inbördes relationerna mellan LO-forbundcn som bestämde uppträdandet i de centrala forhandlingarna med SAF. Nu blev det i stället strävan till utjämning gentemot ~änsÂ- tcmänncn. Följsamhet till industriarbetarnas genomsnittliga timfortjänstutveckling var ända till 1960-talets slut en central riktpunkt for tjänstemannaorganisationernas lönepolitik, bÃ¥de inom TCO och SACO. I stort lyckades tjänstemannasidan med detta. Att upprätthÃ¥lla traditionsbetingade löneskillnader mÃ¥ste dock i längden ha framstÃ¥tt som en omöjlighet, även fÃ¥r tjänstemannaorganisationerna själva. Ett betydelsefullt inslag i det femÃ¥riga tiänstemannaavtalct 1970-1974 pÃ¥ SAFs omrÃ¥de var tanken pÃ¥ en 1-procentig Ã¥rlig utjämning gentemot LO. När man enligt avtalet skulle järnfora arbetarnas och tjänstemännens löncutveckling sedan 1969 323 skulle man frÃ¥nräkna en procent i statistisk osäkerhetsmarginal varje Ã¥r. Detta var ett medgivande av tjänstemännen självadet var bättre att själv sätta en gräns for takten i u~ämningen än att tvingas avstÃ¥ frÃ¥n foljsamhetsresonemanget helt och hÃ¥llet. En-procentsregeln fungerade t o m 1977. PÃ¥ grund av den starka löncutjämningcn inom PTK kom avtalet inte att fungera som tänkt. Det blev flera procents Ã¥rlig utjämning mellan LO och högre tjänstemän, men ingen utjämning alls mellan LO och ~änstemän i skikten 6-8, de grupper som LO-medlemmarna oftast kommer i kontakt med pÃ¥ arbetsplatserna och järnfor sig med. RckryteringsforhÃ¥llandena har hela 1970-talet varit sÃ¥dana att arbetsgivarna utan svÃ¥righet kunnat fÃ¥, fOr sina uppgifter, väl lämpliga sökanden till tjänstcmannabefattningar pÃ¥ nivÃ¥erna 6-8, men att brist ständigt rÃ¥tt pÃ¥ yrkesarbetare. Lönepolitiskt betyder detta att kvalificeradc arbetare legat for lÃ¥gt i forhÃ¥llande till motsvarande ~änstemän. Däremot är det svÃ¥rare att uttala sig om relationerna mellan okvalificerade arbetare och okvalificerade tjänstemän (nivÃ¥ 8). SAFs lönepolitiska program "Rättvis lön". "Rättvis lön" heter SAFs svar pÃ¥ LOs solidariska lönepolitik. Detta program utarbetades under 1978 och 1979 och antogs slutgiltigt av SAFs kongress hösten 1980. En huvudpunkt for SAF var att bryta 324 följsamhetstänkandeL Tradition och historiska förhÃ¥llanden kan inte utgöra grunden for lönepolitiken, som i stället mÃ¥ste vara framÃ¥triktad. En annan huvudpunkt för SAF var yrkesarbetarlönerna. Det finns emellertid ingen central information pÃ¥ Biasicholmen om vilka som egentligen är yrkesarbetare inom SAF-LO-omrÃ¥dct eller vad som kan vara rättvisa löner for dessa grupper. Det är endast pÃ¥ det lokala planet sÃ¥dan information finns tillgänglig och kan läggas till grund for förhandlingar. Den centrala SAF-LO-ramen mÃ¥ste alltsÃ¥ göras mindre detaljerad, sÃ¥ att de lokala parternas manöverutrymme blir större. "Icke nivÃ¥pÃ¥verkande tillägg rör arbetare" SÃ¥ lÃ¥ngt SAFs "Rättvis lön". För LO kommer härtill de svÃ¥righeter som ligger i skillnaden mellan arbetarnas och tjänstcmännens lönesystem. En ~änstemans lö- neutveckling innehÃ¥ller en individuell komponent - Ã¥lders-, kvalifikations- och befordringstillägg - som inte har nÃ¥gon motsvarighet pÃ¥ arbetarsidan. Även om genomsnittet av samtliga ~änstemän under en viss period har lika eller lägre löncutveckling än motsvarande genomsnitt for samtliga arbetare, kan det därfor inträffa att en viss Ã¥ldersgrupp av ~änstemän, t ex alla som var 29 Ã¥r 1970, har en högre löneutveckling än motsvarande grupp av 29-Ã¥riga arbetare. Dessa skillnader observeras ute pÃ¥ arbetsplatserna och Ã¥stadkommer spänningar mellan arbetare och tjänstemän. Detta forhÃ¥llande ledde till att en ny typ av tillägg "icke nivÃ¥pÃ¥verkande tillägg fOr arbetare" infördes i 1980 Ã¥rs SAF-LOöverenskommelse. Avsikten är att sÃ¥ smÃ¥- ningom bygga upp individuella tillägg för arbetare, sÃ¥ att denna typ av jämförelser i personlig löneutveckling mellan arbetare och tjänstemän ute pÃ¥ arbetsplatserna inte ska behöva vÃ¥lla misshälligheter. PÃ¥ denna väg bör ocksÃ¥ Ã¥tminstone en del av yrkesarbetarproblematiken kunna lösas. En viktig frÃ¥ga for LO är att dessa nya tillägg inte räknas in i underlaget for tjänstemännens lönefoljsamhet. Härigenom ökas takten i den Ã¥rliga löneu~ämningen mellan LO och PTK. SAF tvingades ta konflikt med PTK pÃ¥ denna frÃ¥ga vÃ¥ren 1981 for att undvika att det preliminära LO-avtalet skulle rivas upp. Löneutjämningens framtid Mycket talar for att relationerna mellan löntagarkollektiven och frÃ¥gorna kring lönestrukturens utveckling kommer att fÃ¥ ökad tyngd under 80-talet. Skall inflationen begränsas, konkurrenskraften till utlandet Ã¥terställas och den svenska ekonomins balansproblem bringas en bit närmare sin lösning, krävs starka och aktiva insatser av arbetsmarknadspartcrna. En lönepolitik som gÃ¥r ut pÃ¥ att varje part ror sig fÃ¥r känna sig fram till det läge där gränsen är nÃ¥dd, kan inte accepteras i en kärv ekonomi. LO vet detta mycket \"äl och sätter priset for sin medverkan: fortsatt utjämning i relation till andra grupper pÃ¥ arbetsmarknaden. En u~ämning ino11 LO-kollektivet känns inte lika angelägen I mycket är detta sätt att formulera kraven i enlighet med marknadsläget. Dc svÃ¥rrekryterade befattningarna ligger i fÃ¥rsta hand inom LOs omrÃ¥de. Man saknar i LO-skriften en internationell utblick. Är den starka löncutjämningcn i Sverige under 70-talct en unik företeelse, eller har den motsvarigheter i andra länder? I sÃ¥ fall, har dessa länder en likartad facklig och politisk struktur som Sverige? Svaret är att den internationella bilden är oenhetlig och svÃ¥rtolkad. Ett land som Italien visar stark u~ämning, medan Österrike, som mera liknar Sverige fackligt och politiskt, sedan mitten av 50-talet växlat mellan perioder med ökad spridning och viss utjämning. Det förefaller som om utjämningsperioder och perioder med ökad lönespridning omväxlar utan systc- 325 matiskt samband med förekomsten av starka fackliga organisationer och central lönepolitik. Avslutningsvis mÃ¥ste det pÃ¥pekas att " Lönepolitik för 80-talct" ocksÃ¥ berör t ex sambanden mellan löner och skatter, vÃ¥rt internationella konkurrensläge och mycket annat som det inte funnits möjlighet att gÃ¥ in pÃ¥ inom ramen för dessa korta kommentarer. Det tillkommer kanske inte mig att formulera ett samlat omdöme om en programskrift frÃ¥n motparten. SÃ¥ mycket kan ändÃ¥ sägas, att den är innehÃ¥llsrik och läsvärd. Den som vill bilda sig en uppfattning om vad som kan komma att hända pÃ¥ omrÃ¥det under 80-talct, kan mycket väl ägna en kväll Ã¥t "Lönepolitik för 80-talet" jämte - naturligtvis - SAFs " Rättvis lön".