GUNNAR HÖKMARK: Ungdomspolitikerna och kommersialismen När de politiska ungdomsfårbunden attackerar kommersialismen är det en farlig strömning. Ytterst är det ju människors formåga att välja som de angriper, skriver civilekonom Gunnar Hökmark, ordforande i Moderata Ungdomsförbundet. Om man inte betror människor att välja biofilm har det hänt något med de demokratiska idealen. Att kräva att människor skall underordna sina liv de politiska idealen är en elitistisk attityd. I takt med att politiseringen ökar stiger det politiska ointresset hos de unga. Detfinns inga som tänker mer annorlunda än ungdomar än dagens ungdomspolitiker, konstaterarforfattaren. Vad tänker ungdomar på 1981? Och vad tänker ungdomspolitiker på 1981? För att göra en lång artikel kort skulle man kunna sluta artikeln redan här med att säga att ungdomspolitiker 1981 tänker på hur de ska förmå ungdomar 1981 att inte tänka som de gör. Men i alla fall den första frå- gan är viktig att diskutera i en tid då misstron mot framtiden är större bland ungdomar än under hela 70-talct. 1974 var ungefår 6% av den svenska befolkningen i den sinnesstämningen att dc hade ingen eller liten tilltro till framtiden. Idag är det 24% och bland ungdomar ligger siffran på 40%. Varför är det så här? Dagens ekonomiska situation är givetvis en orsak. En annan orsak är kanske att få politiker visar på handlingskraftiga alternativ för att ta S\T· rige ur krisen. Och om det inte finns någon politik att tro på, då är det givetvis svårt att tro på framtiden. Denna förklaring till pessimismen bland ungdomar är ju en väldigt politikerfokuserad förklaring. Den tar fasta på problem som i hög grad är politikers problem. Samhällsekonomin och tilltron till politiker får sägas vara sådana problem. Men med tanke på att det finns en mycket klar och bestämd trend av minskat politikerintresse hos ungdomar känns den förklaringen inte helt naturlig. Förmodligen uppfattar inte 80-talcts politiskt relativt ointresserade ungdom sina politiker så mycket sämre än vad 60- och 70-talcts ungdom betraktade sina politiker, att deras misstro skulle vara större. Ointrcsst kan knappast leda till förkastelsedomar. Snarare är det så att relationerna politiker - icke-politiker blivit sämre, Här har vi förmodligen en av 80-talets mest kom~ plexa kulturchocker. Parallellt med en fortgående politisering växer nämligen det politiska ointresset, framfårallt hos ungdomar. Politiseringens dimensioner Det finns många dimensioner av den ökade politiseringen. För det första omspänns 2/3 av vår ekonomi av det politiska systemet. Det är en apparat som är svår att påverka. Framfårallt innebär det att en stor del av den enskilda människans ansvar fcir sig och de sina lyfts av henne. Därmed har också kontrollen över det egna livet och vardagen minskat. För det andra har vi fått allt fler och fler regler, regleringar, kvoter och påbud. Det minskar mycket konkret det egna rörelseutrymmet För det tredje har vi framfårallt under 70-talet fått ·en mängd "tyckarverk". Lekmiljörådet tycker om barnens leksaker och deras "lekmiljö". Statens Ungdomsråd tycker om barnfilmer. Konsumentverket tycker om konsumentvaror. Delegationen fcir ungdomens sysselsättning tycker om ungdomens sysselsättning. Sveriges Radio och Sveriges TV är inte bara ett ödmjukt fciretag. till sina ·tittares och lyssnares ~änst, utan där tycker man mycket intensivt. Tittaren/lyssnaren har hela tiden en känsla, med rätta, att tyckaodet skall fårändra 'hans · eller hennes julafton om det gäller Kalle Ankas lämplighet eller hans eller hennes fredag om det gäller Dal- 273 las fördärvlighet. De fackliga organisationerna förekommer idag mer i massmedia som tyckande och sanningssägande institutioner. Dagstidningarna ser idag som en viktig uppgift att tycka och företräda det rätta i frågor som dynamik, gruppäktenskap eller barndaghem. Medborgarna i Sverige har det väl ställt fcir det finns många som är beredda att tycka åt dem. Politiseringens fjärde dimension är mer svårgripbar. Politiker företräder inte bara politiska åsikter utan också åsikter i egenskap av politiker. Låt oss kalla det politikeråsikter. Politikeråsikter är präglade av politikerns bakgrund och själva yrkesverksamheten i sig. En politiker är uppfödd i en organisation, därfår organisationsbidrag. Politiker tillhör ett parti, därfår partistöd. Politiker är beroende av massmedia. Därfår presstöd och lokalradio. Politikeråsikterna har framförallt fått sin inriktning genom den typ av verksamhet som politiker kontrollerar, nämligen de politiska besluten. Ord som "åtgärdsprogram", "uppsökande verksamhet" är exempel på detta liksom försök att ge politisk struktur åt en trivial sak som ett barns "lekmiljö". Dessa fem dimensioner skall alltså ställas mot den ungdomsgeneration som inte uppfattar politik som det centrala i livet, fcir att göra ett understatement. Avståndet mellan båda grupperna blir stort. Det som med rätta uppfattas som förmyndande, styrning och kontroll över den egna vardagen skapar givetvis en vånda för alla dem som vill behärska sin egen vardag. Det är heller inte underligt att den ung- 274 dom som beskärs på valmöjlighet efter valmöjlighet blir dålig på att välja. Bristen på valmöjligheter skapar håglöshet medan viljan att själv bestämma tar sig utlopp desto starkare där man kan och får lov att välja. Debatten om ungdomens kommersialism, vad nu det är, har sin grund här. Om ungdomar 1981 kan vi då kanske säga följande: Det ökande politiska ointresset ökar i konflikt med samhällets ökande politisering. Ungdomstänkande tar sig då utlopp inom områden dit politiseringen inte nått. Det är givetvis de som inte är politiskt reglerade utan kommersiella. Vad är då kommersialism? Ja, det är den typ av nöjen, aktiviteter och kultur som människor uppskattar tillräckligt får att själva betala får dem. Icke-kommersiella verksamheter är däremot av det slaget att människor inte är villiga att frivilligt betala får dem. Kommersiella nöjen borde egentligen ses som en tillgång får ett samhälle där man inte vill göra anspråk på att i detalj forma människors liv. Utan kommersiella nöjen skulle vi leva i en fåreningslivets diktatur. Ungdomspolitikerna Om ungdomspolitiker 1981 kan man säga att de strävar efter denna fåreningslivets diktatur. Ungdomspolitiker 1981 är mer en produkt av politiseringen i vårt samhälle än av det ökande ointresset får politik. Ungdomspolitiker 1981 är uppväxta i ett intensivt rcformskccndc. Dc ser sig själva som de som genom nya reformer skall ge människor något. Politik är får dem ett sätt att forma människors liv efter egna upphöjda och insiktsfulla värderingar. Politik är får dem mer än får äldre generationers politiker ett sätt att fårverkliga sig själv. Politik har får dem blivit ett självändamål, det är lättfårklarligt eftersom de formats under årtionden då allt fått vika får politiken. Egentligen kan delar av folkpartiledningen sägas vara en forvuxen upplaga av denna generation. Ungdomspolitiker 1981 tar sig själva på allvar och har en liten distans till sig själva. De är så väldigt medmänskliga eftersom de gör alla människors problem till sina. Ungdomspolitiker 1981 är i väldigt stor utsträckning politiker. Den utbildning de har syftar till politik. Politik är oftast det enda de har sysslat med. Det är t ex få i de politiska ungdomsfårbundens styrelser som inte är heltidspolitiker eller organisationsanställda. Därfår har de ett dåligt perspektiv på livet. Om vi tidigare definierade grunden for debatten om kommersialismen ser vi nu drivkraften. De ungdomspolitiker, som har så klara ideer om hur ungdomar skall leva och tycka, finner att ungdomar inte bara är helt ointresserade av politik utan dessutom intresserade av verksamheter som politiker inte kan reglera. Därmed kommer vi fram till denna artikels viktigaste slutsats. Det finns inga som tänker mer annorlunda än ungdomar äJ dagens ungdomspolitiker. Kampen mot kommersialism När därfår ungdomar väljer att sysselsänt sig med andra saker än politik ser givetli dagens ungdomspolitiker kommersialismen som ett hot mot det egna föreningslivet. Därför tar man det som sin viktigaste uppgift att bekämpa kommersialismen. Statens Ungdomsråd bedriver en lång och omfattande undersökning av kommersialismen. Kampen mot kommersialismen är den strömning som ger sig tillkänna bland de politiska ungdomsforbunden. Serietidningar skall åläggas extraav- ~ifter for att finansiera hederliga alternativa icke-kommersiella serier. Samma rried filmer, discotek, rullskridskor, skivor och kassetter. Förbud skall användas. " Ungdomsfientliga miljöer" skall kartläggas och stoppas. Fantasirikedomen är stor när det gäller att skydda den "omedvetna" delen av den egna generationen. På det viset fjärmar sig dagens ungdomspolitiker mer och mer från dagens ungdom. Medlemsantalen sjunker också, mycket riktigt. Det är de kommersiella krafternas fel, säger ungdomsorganisationerna. Därfor har Statens Ungdomsråd av Britt Mogård, tråkigt att säga, fått i uppdrag att utreda de sviktande siffrorna som om det inte vore upp till organisationernas egna ideals styrka att engagera medlemmar. SSU vill genom socialism och folkrö- relsesverige skapa en kontroll över kultur och nöjesutbud så att det blir forenligt med folkrörelseideaL CUF vill bygga lokalsamhällen där människor umgås i bildningsfårbund, hembygdsforeningar, arbetslag, bostadskooperativ och folkrörelser i allmänhet. Om SSU vill ha socialism och CUF lo- 275 kalsamhällen så är det inte lika lätt att veta vad FPU idag har for grundläggande budskap. Jag borde kanske som ett ungdomsforhunds ordforande veta det. J ag vet i alla fall att FPU är emot kommersialism, moderater och borgerliga trcpartiregenngen. Moderata Ungdomsfårbundet är i alla dessa diskussioner katten bland hermelinerna. Vi tror mer om ungdomen i Sverige än våra kolleger, vi tror framforallt inte att vår uppgift är att reglera människors vardag. Dc problem vårt samhälle har kräver stora insatser. Till det krävs framtidstro. Och forst om man tror på människorna kan man tro på framtiden. är de andra ungdomsforbunden attackerar kommersialismen är det en farlig strömning. Egentligen är det människors fOrmåga att välja som de attackerar. Övertron på sig själv och de egna idealen och misstron mot andra är en farlig intolerans. Om man inte betror människor att välja biofilm har det hänt något med dc demokratiska idealen. Att kräva att människor skall underordna sina liv de politiska idealen är en elitistisk attityd. Ungdomspolitikernas enda ursäkt är att dc inte inser detta. Jag vill avsluta med att påstå att den reaktion mot politik som finns bland ungdomar är en sund reaktion. Ytterst är den ändå en tilltro till att det egna jaget inte kan fångas upp i ett kollektiv. Ur den politiska ovisshet som karakteriserar dagens ungdomsgeneration kan en politisk visshet spira som i vart fall vi moderater inte har att rädas.