ERIK ROSSANDER: Balans och profil i försvaret Det militära försvaret har debatterats på senare tid som sällan förr. Det beror på att samtidigt som landets ekonomi kräver åtstramning och försvarets ekonomi behöver saneras, känner många en ökande säkerhetspolitisk osäkerhet. Kravet " ett bättre forsvar men billigare" leder till debatt. Försvarsministern har ju själv framträtt i denna tidskrift. Dessvärre präglas de flesta förslagen av en strävan att åstadkomma patentlösningar, som är alldeles utmärkta inom det område som ligger författaren närmast, men som därför uppvisar besvärande luckor i andra avseenden. Dessa luckor skulle kunna utnyttjas av en angripare, som helt enkelt väljer att uppträda på ett sätt som forslagsställaren inte tänkt sig. Vårt problem är att vi skall vara beredda att försvara oss mot något vi inte har en aning om. Vem som överväger att angripa när, var, hur eller varför vet vi inte. Vi måste därfor trovärdigt kunna avhålla alla från olika angreppssätt. Det kan vi bara göra genom att vara beredda på det mesta, inte bara det värsta. Ett exempel på en sådan inriktning finns i Palle Sandbergs " Skiss till ett framtida försvar med balans och profil". (FörS\'ar i Nutid nr 6/1980, Centralförbundet Folk och Försvar, Stockholm). Den inleds med en säkerhetspolitisk analys som blickar vidare än de flesta. Den sätter in Sverige i ett större strategiskt sammanhang, vilket är nödvändigt om man vill skapa sig en bild av olika angripares tänkbara mål. Tyvärr blir den bilden inte särskilt ljus för vår del. (Kanske dock mer realistisk än den som försvarskommitten målar upp). Bl a påpekas att hela landet kan vara ett mål och inte som kommitten säger att bara smärre delar är hotade och då som genomgångsområden. Sandberg tar sedan upp den tekniska utvecklingen och dess konsekvenser för 233 vårt försvar. Detta leder över till en presentation av det eviga dilemmat kvantitet - kvalitet. Han yttrar sig försiktigt men prioriterar nog ändå kvalitctsbehovet. Kanske naturligt men inte helt invändningsfritt som framgår nedan. Avslutningsvis påvisar han här det egendomliga förhållandet att oavsett förändrade säkerhetspolitiska villkor och teknisk utveckling har försvarsgrenarnas procentuella andel av försvarsanslagen varit i stort sett oförändrade sedan slutet av 1950-talet! Efter dessa grundläggande diskussioner pekar Sandberg slutligen på besparings-. möjligheter och lämnar ett förslag till framtida försvarsorganisation. Hans ideer gör verkligen skäl för titeln "Skiss till ett framtida försvar med balans och profil". Här är det inte fråga om patentlösningar, utan om ett allsidigt sammansatt och (på papperet) väl fungerande förslag. Det går i korthet ut på att vi behöver en jämfört med idag något mindre men rörligare och mer effektivt beväpnad arme- och kustartilleriorganisation ett bättre sjöförsvar med betoning av ubåtar, minor och ubåtsjakt samt ett luftförsvar bestående av en blandning av jaktflyg och luftvärn. De flesta ideerna förefaller välmotiverade och en så sammansatt försvarsorganisation skulle säkert kosta mycket att slå. Frågan är om det är tillräckligt för att vara fredsbevarande. Dessvärre lider förslaget av en annan svaghet - det kan verkligen diskuteras om det inte skulle bli dyrare än det vi nu har! Jag tänker i det följande ta upp dessa frågor - besparingar och försvarets fredsbevarande förmåga. . Det är klart att i en tunn skrift går det inte att detaljbelysa olika förslag eller få med alla aspekter på ett problem. En del i skriften kan väl kritiseras, men låt mig snarare diskutera än polemisera mot Palle Sandbergs ideer. Jag delar helt hans upp- 234 fattning att besparingar måste till i fredsdriften. Däremot är jag inte lika säker på att det är antalet värnpliktiga eller deras utbildningstid man bör ge sig på. Justeringar kan naturligtvis göras, men större ingrepp skall man nog passa sig for. Av operativa skäl måste man ha ett visst antal fårband for att täcka ytan. Vi vet ju, som konstaterats inledningsvis, inte var, när eller hur ett angrepp sätts in. Talet om den alltfor stora svenska armen är en myt. Det kan visserligen synas meningslöst att görajämforelser med andra länder, men det ger en foreställning om var vi står. Om man räknar antal armesoldater (inklusive lokalforsvar m m) per kvadratkilometer har vi i Sverige efter mobilisering ca l ,5. Lika många har WPstaten Polen och det delvis NATO-anslutna Frankrike. Västtyskland däremot har över 5 soldater/km2 . Ser vi på andra neutrala stater har Finland l ,5, Jugoslavien nära 7 och Schweiz ca 14! Förutom att vi alltså har behov av värnplikten rent operativt, är det troligen mycket ekonomiskt vanskligt att göra väsentliga ingrepp. Ytterligare differentieringar foder säkert krav på ytterligare kompensation får dem som tjänstgör den längsta tiden. Det finns en risk att ett besparingsforsök tvärtom leder till kostnadsökningar. Däremot finns det anledning att granska kostnaderna for fast anställd personal. Precis som Sandberg säger, har vi en mycket stor stabs- och forvaltningsorganisation. Den kan, åtminstone delvis, vara ett resultat av att vi har så många anställda i åldersläget över den för förbandstjänst lämpliga övre gränsen ca 40 år. Detta är en naturlig konsekvens av att vi, praktiskt taget ensamma i världen, har livstidsanställt befål, till yttermera visso med för några år sedan höjd pensionsålder. Här finns stora besparingar att göra. Men det är klart att det krävs mod att ta strid mot personalorganisationerna. Den andra frågan - forsvarets uppgifter - hänger naturligtvis ihop med problemet att göra besparingar. De skall helst göras så att vi inte forlorar i effekt. Effekten brukar uttryckas så att vi skall vara krigsavhållande. Det skall alltså inte vara lönsamt för en angripare att ge sig på oss. Men vad är, och hur bedömer en angripare i förväg "lönsamheten"? Intäkten har Pelle Sandberg inledningsvis behandlat - angriparens syfte med att angripa Sverige. Kostnaderna har han däremot inte tagit upp. De kan mycket forenklat kanske uttryckas i forluster och/eller tid. Förlusterna är det självklara måttet, och Sandbergs organisationsforslag syftar tydligen att göra troligt för en angripare att de skulle bli stora. Sannolikt finns det dock många säkerhetspolitiska situationer där en stormakt anser sig kunna ta vissa forluster, forutsatt att operationen går tillräckligt snabbt. I ett sådant läge måste vårt forsvar ha en struktur som en angripare bedömer det tar tid att bekämpa. Här tror jag att en arme av nuvarande storlek (eller helst större) gör nytta. Den behöver inte bestå av idel rörliga anfallsforband, men den skall kunna finnas överallt. För att få tillgång till territortiet måste en angripare räkna med att behöva ta sig dit, och väl där i tidsödande operationer bekämpa allt motstånd. Om man alltså accepterar Palle Sandbergs ideer och fårslag med den "lilla" forändringen att besparingarna tas ut i form av drastiskt minskat antal fast anställda i stället för ingrepp i värnpliktssystemet, får man, tror jag, en krigsorganisa· tion som kan vara fredsbevarande. Men det kräver att man vänder upp och ned på invanda normer om livstidsanställning och oavsättlighet for forsvarsmaktens per· sona!. Det är kanske omöjligt?