GUNNAR BRYNGE: Produktutveckling för rikets affärer Alla är överens om att satsa pÃ¥forskning och uppfinnande. Men det tar lÃ¥ng tid innan en uppfinning kan omsättas i lönsam produktion. Civilingenjör Gunnar Brynge, tidigare teknisk direktörfor Husqvarna AB, betonar att det är den praktiska produktutvecklingen ute pÃ¥fÃ¥retagen som kan ge effekt pÃ¥ kort sikt. De hundra största svenskaforetagen - varav mÃ¥nga grundades pÃ¥ bas av uppfinningar i seklets början - svarar i dag fÃ¥r 90 % av exporten. Det gäller att utnyttja det forsteg dessa har genom sina etablerade försäljningskanaler och stora utvecklingsresurser. !VA har genomfort en studie av möjligheterna att ytterligare höja effektiviteten och öka produktutvecklingen vid de stora företagen. Om staten genom rabattering av skatter eller avgifterfinansierar en ökning av foretagens utvecklingskapacitet skulle detta leda till väsentligt ökad omsättning. Det skulle därfor pÃ¥ sikt kunna bli en av rikets lönsammare affärer. Forskning och innovation är funktioner vars värde for den svenska ekonomin och dess möjligheter att Ã¥tervinna hälsa ingen i dag ifrÃ¥gasätter. Tvärt om lyser orden som attacksignaler frÃ¥n de mest skilda baner. Antingen dukarna är röda, gröna eller blÃ¥, antingen standaret lyfts av LO, SAF eller TCO är budskapet till synes likalydande. Innovationen skall ge svensk industri den magiska kraft tillbaka som kan skapa en sund samhällsekonomi. Och regering och opposition, industriförbund och fackföreningar är överens om att detta betyder ökat stöd till framfor allt FORSKNINGEN och UPPFINNANDET som de basfunktioner som utgör innovationens förutsättning. Men här upphör enigheten. Innovation, forskning och uppfinnande har som begrepp rÃ¥kat ut for den mÃ¥ngtydighet och den luddighet som alltid vidlÃ¥der de GODA ORDEN. Alla behöver använda dess oomtvistade värde som garant fÃ¥r det egna handlingsprogrammets rena syften och oförgripliga mÃ¥l. Liksom ordet FRED sÃ¥ totalt skiftar i betydelse mellan öst och väst, skiftar pÃ¥ samma sätt innovationsbegreppen skepnad bakom täckorden alltefter vem som använder dem och for vilka syften och intressen. Man kommer emellertid aldrig .riktigt underfund med detta i debatten, som därfor lätt blir förvirrad. Ingen gör sig nämligen besvär med att klargöra vad just han menar med ord som ju är ett sÃ¥dant allmängods att man aningslöst räknar dem som lika allmänt och entydigt förstÃ¥dda. Vad menar man med "forskningsstöd"? Är det grundforskningen som framfÃ¥r allt skall stödjas eller är det den praktiska forskningen som strävar att lösa industriellt formulerade problem? Eller är det den konkreta industriforskningen som syftar till att vara ett direkt underlag fÃ¥r en definierad produktutveckling? Eller är det den direkta produktutvecklingen? Och vad menar man med stöd Ã¥t uppfinnaodet och uppfinnarna? Är det det breda uppfinnaodet som ger mängder av kanske intressanta men var och en fÃ¥r sig i förhÃ¥llande till handelsbalansens stora underskott obetydliga produktideer. Eller syftar man pÃ¥ ett stöd vars huvudsakliga syfte är att vaska fram och bära fram till förverkligande slumrande möjligheter till nya geniala produkter av världsrevolutionerande karaktär som ensamma kan ge betydelsefulla bidrag till att rätta upp bytesbalansen. Och i vilket tidsperspektiv arbetar man? Gäller det att stödja verksamheter som kan ge avsevärda effekter redan inom de närmaste Ã¥ren? Eller gäller det att bygga en grund fÃ¥r en utveckling som inte fÃ¥r sin fulla effekt fcirrän fram emot sekelskiftet? I de allra flesta fall talar man om allt pÃ¥ en gÃ¥ng. Man blandar avsikter och effekter pÃ¥ kort och lÃ¥ng sikt med varandra och gör sällan klart vilken samlad effekt man förväntar sig uppnÃ¥ inom en angiven tid. Eftersom forskningen och uppfinnaodet emellertid av naturliga skäl arbetar med lÃ¥ng tidshorisont när det gäller att nÃ¥ samlade resultat av sÃ¥dan storleksordning att Sveriges totala exportvolym pÃ¥verkas, innebär denna grumlighet i förutsättningar- 211 na, att man lätt ger sken av att resultaten kan vara snabbare och ha en större näreffekt pÃ¥ ekonomiutvecklingen än vad som är möjligt med de föreslagna Ã¥tgärderna. PÃ¥ sÃ¥ sätt fÃ¥r man fram en övertro pÃ¥ att det strategiska stödet for uppfinnaodet och forskningen skall pÃ¥verka den akuta situationen. Men det kanske inte är det allvarligaste. Man fÃ¥r ju i alla fall fram ett levande intresse fÃ¥r att stödja dessa viktiga funktioner som pÃ¥ lÃ¥ng sikt skall hÃ¥lla de svenska exportvapnen skärpta och effektiva. Vad man emellertid missar är det vakuum ifrÃ¥ga om stöd fÃ¥r innovativt handlande som kan ge resultat pÃ¥ kort sikt, och som kan ge sÃ¥ massiva resultat att de verkligen inom de närmaste Ã¥ren kan avsevärt fÃ¥rbättra vÃ¥r sjuka handelsbalans. I ivern att argumentera fÃ¥r de i och fÃ¥r sig vällovliga och oundgängliga funktionerna forskning och uppfinnande glömmer man den fÃ¥r de närmate Ã¥ren helt utslagsgivande praktiska produktutvecklingen vid vÃ¥ra etablerade företag med etablerade försäljningskanaler och stora utvecklingsresurser. Stödet fÃ¥r forskningen och uppfinnaodet har i dag blivit ett begrepp som fÃ¥tt ett sÃ¥dant genomslag i debatter, motioner och propositioner att det är att slÃ¥ in öppna dörrar att argumentera mer fÃ¥r just dessa funktioner. Men vi behöver Ã¥tgärder med snabbare effekt. Vi behöver veta att allt görs som kan göras fÃ¥r att exporten under de närmaste Ã¥ren ökar i branta förlopp. Man bör därfÃ¥r analysera sambandet mellan möjliga innovationsstöd och sÃ¥dan pro- 212 duktutveckling som kan ge massiv och närliggande effekt pÃ¥ vÃ¥r exportvolym. Exportens bärraketer Det är ett inte alltid observerat faktum att vÃ¥ra exportintäkter i sÃ¥ stor utsträckning bärs upp av de stora företagen. I själva verket ansvarar de hundra största svenska företagen för 90% av vÃ¥r export. Det är däremot ett känt och ofta diskuterat faktum att sÃ¥ mÃ¥nga av de viktigaste av dessa grundades under den klassiska guldÃ¥ldern före och efter sekelskiftet dÃ¥ vÃ¥ra stora uppfinnare levde, verkade och skapade fö- retag. Vi lever alltsÃ¥ i viss utsträckning pÃ¥ produkterna av gÃ¥ngna tiders geniala innovationer. För den som ser sig omkring efter nya storföretag i tillblivelse pÃ¥ basis av nya geniala uppfinningar kan det vara naturligt att frÃ¥ga sig om vi har förlorat den industriella skaparkraft som en gÃ¥ng lade grunden till vÃ¥rt välstÃ¥nd. I debatten talar man ocksÃ¥ allmänt om hur uppfinnarrdet nu i en överbyrÃ¥kratiserad industri kommit pÃ¥ mellanhand. Avsaknandet av lika dramatiska nyskapelser tas som bevis för att kreativiteten just i de klassiska företagen numera sitter trÃ¥ngt. Man gör dÃ¥ inte klart för sig att spelfallet i dag är ett annat. storföretagen skapades under en pionjärepok när havet fortfarande var fullt av fisk som lät sig fÃ¥ngas av uppfinnargeniets egenhändiga kastspö. DÃ¥ fanns det inte heller sÃ¥ mÃ¥nga storföretag i världen över huvud taget. Men att företagen under hela nittonhundratalet vuxit ut till världsföretag beror inte uteslutande pÃ¥ den geniala basuppfinningen. De har ocksÃ¥ burits av en om inte lika dramatisk sÃ¥ dock kraftfull och effektiv programuppbyggande produktförnyelse. Denna mer eller mindre programmerade marknadsstyrda produktutveckling har haft en avgörande roll för att föra fram den svenska storindustrin till den roll den i dag spelar för samhällets försörjning och utveckling. När man nu högt ropar efter nya epokgörande uppfinningar, nya kullager, skiftnycklar och Agafyrar och anklagar den etablerade industrin för dÃ¥lig innovationskraft och svaga mutationer sÃ¥ glömmer man den skicklighet varmed den marknadsinriktade produktutvecklingen genomförts. Man förbiser att Sverige kanske för att lösa sina mest närliggande problem i första hand just är betiänt av att redan etablerade, världsomspännande försäljningsorganisationer förses med förnyade och utbyggda program av slagkraftiga produkter för just de verksamhetslinjer där vi redan investerat i decennier av kunskap och kontakt. Det tar lÃ¥ng tid om man börjar frÃ¥n scratch och även de klassiska företagen tog decennier pÃ¥ sig innan de blev stora. Även om vi med vÃ¥ra insatser för forskning och uppfinnarklimatet Ã¥stadkommer storverk sÃ¥ kommer sannolikheten för epokgörande "stjärnskottsuppfinningar" att vara sÃ¥ lÃ¥g att man inte har rätt att förlita sig pÃ¥ att deras samlade effekt skall ha avsevärd inverkan pÃ¥ det närmaste decenniets svenska handelsbalans. De dramatiska mutationer som vi trots detta kommer att uppleva fÃ¥r vi ta som en bonus pÃ¥ de mera programmerade an- . strängningarnas resultat. Huvudinsatsen fÃ¥r att öka effekten hos den svenska exportens bärraketer mÃ¥ste bestÃ¥ i en mera planerad utveckling av produkter och affÃ¥rer. Det är pÃ¥ de etablerade fÃ¥retagens riktade produktutveckling, dess tyngd, dess kvalitet och dess innovationshöjd som industrins internationella konkurrenskraft under det närmaste decenniet i huvudsak kommer att bero. Ã…tminstone innan nya storindustrier byggts upp pÃ¥ s~ärnskottsÂ- uppfinningars grund. Och det kan dröja länge. Samtidigt har det mera ostyrda och slumpmässiga uppfinnandeten avgörande betydelse fÃ¥r ett fortsatt nystartande av mindre och medelstora företag. Det är des-1 sa företag och deras aktiviteter som skall hÃ¥lla vÃ¥r sysselsättning uppe och vÃ¥r regionalplanering frisk. Men inom de närmaste Ã¥ren kan denna utveckling inte mäta sig med den effekt som fÃ¥rändringar i de starka strömmar som etablerade storfÃ¥retags världsomspännande affärsverksamhet innebär. Den förbisedda möjligheten I den allmänna debatten är innovationshöjden i det som sker vid de etablerade fÃ¥retagens utvecklingsavdelningar starkt underskattad. Förmodligen hänger detta ihop med att de produkter som kommer den vägen betraktas som naturliga steg fÃ¥r respektive företag även om de skulle bety- 213 da ett sprÃ¥ng i branschen. De har inte den överraskningseffekt som dc klassiska uppfinningarna vilka liksom föddes ur intet. Inte heller har de det skimmer av mystik som den personliga geniala insatsen skänker. De är ofta kollektiva innovationer där foretagets totala utvecklingsresurs satts in i ett mÃ¥lsatt utvecklingsarbete. När ASEA/Domnarvct kommer fram i ljuset med det masugnsersättande Elrcdsystemet känns det trots landvinningen som en utveckling som man kunde vänta sig att en sÃ¥dan fÃ¥retagskonstellation skulle kunna Ã¥stadkomma. PÃ¥ samma sätt när LM lanserar sitt AXE-system, även det känns som en naturlig fortsättning pÃ¥ en klassisk verksamhet även om man här lyckats nÃ¥ ett fÃ¥rsprÃ¥ng framfor jättekonkurrenterna pÃ¥ världsmarknaden. Sandviks ledande hÃ¥rdmetallutveckling, Atlas Copcos hydraulborrning, Agas Misongas, Alfa-Lavals Duovac och SKF:s nya plasmaprocess är andra branta insatser som fÃ¥rsvinner i massmediadebatten därfor att de sÃ¥ odramatiskt anknyter till redan existerande produktomrÃ¥den. Det är emellertid just pÃ¥ basis av dessa och likartade produktförnyelser med starka fÃ¥rsprÃ¥ngsvärden framfor konkurrenterna som dessa foretag grundar sin kommande konkurrenskraft och sin expansion pÃ¥ världsmarknaden. Det är därfÃ¥r rätt egendomligt att just denna praktiska produktutveckling vid dc etablerade fÃ¥retagen kommit helt bort i debatten om svensk forskning och utveckling inför Ã¥ttiotalet. Man talar egentligen bara om forskning vid universitet och in- 214 stitutioner och om uppfinnaodet utanfor de etablerade foretagen. Betydelsen av en rent kunskapsuppbyggande forskning och ett vitalt fritt uppfinnarklimat skall givetvis inte forringas. Man vÃ¥gar dock ifrÃ¥gasätta om inte omsorgen om att fcirse de existerande världsomspännande forsäljningsnäten med en väl anpassad och forstärkt ammunition i striden om marknaderna är en forstarangsfrÃ¥ga som ofortjänt kommit i bakgrunden. Ännu märkligare blir tystnaden kring den praktiska produktutvecklingen när man besinnar att det just är fOr dessa ändamÃ¥l som den ojämforligt största delen · av de svenska FOU-resurserna används. Ã…r 1977 var den totala FOU-kostnaden i landet 6,5 miljarder varav roretagssektorn svarade for hela 4,2 M. 3,2 M av dessa var insatta pÃ¥ praktisk produktutveckling varav 2,4 M enbart vid de 100 största foretagen. Mot denna bakgrund är det onaturligt att man i FOU-debatten i huvudsak glider forbi hela frÃ¥gan om innovationen vid de etablerade foretagen med en svepande referens till den utbredda myten om bristande kreativitet och lÃ¥g innovationshöjd. Konstaterandet är for det forsta inte sant. Det representerar pÃ¥ sin höjd en halvsanning i sÃ¥ mÃ¥tto att det troligen finns ännu mer att göra for att stärka en funktion som redan fungerar väl for sina huvudsyften. För det andra borde ju intresset for att forstärka innovationseffekten hos den helt dominerande delen av vÃ¥ra resurser for FOU under alla forhÃ¥llanden vara en huvudfrÃ¥ga. Speciellt med den starka koppling den har till redan utvecklade affarer. Genom att reglera i redan starka strömmar rar man stora effekter. Det borde vara en av innovationspolitikens huvuduppgifter att söka göra det yttersta fOr att just innovationseffekten av produktutvecklingen for de etablerade foretagens marknader skall bli sÃ¥ hög och slagkraftig som möjligt. Genom en produktutveckling som syftar till och leder till produkter med vitala forsprÃ¥ng framfor konkurrensen. Att stimulera försprÃ¥ngsutveckling - lönsamt för samhället Det är i omsorg om dessa frÃ¥gor som IVA:s avdelning VI genomfort en studie av möjligheterna att ytterligare höja effektiviteten och uppfinningshöjden av produktutvecklingen vid vÃ¥ra stora produktfciretag. Studien har framfor allt bestÃ¥tt i en kartläggning av forhÃ¥llandena hos nÃ¥gra av vÃ¥ra mest framgÃ¥ngsrika verkstadsforetag med en redan dokumenterat god och slagkraftig produktutveckling. Samtidigt har en utvärdering gjorts beträffande möjligheterna att genom forstärkning och forändring av insatserna ytterligare öka denna slagkraft i syfte att öka forsprÃ¥ngseffekten. I forsta hand visar studien att det även vid de mest progressivt utvecklingsinriktade foretagen finns mer att göra beträffande en intensifierad forsprÃ¥ngsinriktning av produktutvecklingen. Man kan till exempel konstatera att i mÃ¥nga fall den restriktiva personalpolitik som de senare Ã¥ren bedrivits lett till att tillgÃ¥ngen pÃ¥ utvecklingskrafter for mera spekulativa forsprÃ¥ngsprojekt minskat. I takt med foretagens expansion har allt större del av kapaciteten kommit att slukas upp av de akuta program som hänfor sig till projekt som redan befinner sig i forberedande tillverkning och marknadsforing. I en sÃ¥dan "resursknapphet" blir det naturligt att de mera spekulativa projekt, som ännu är i ett sÃ¥ forberedande stadium att de inte kan lönsamhetsberäknas, fÃ¥r stÃ¥ tillbaka for projekt av mera handgriplig och beräkningsbar karaktär. De tekniska instanserna vid foretagen har alla i princip därfor bedömt det som önskvärt med en ytterligare ökning av produktutvecklingskapaciteten. Det skulle ge ökad tillgÃ¥ng till intressanta och utvecklingsvärda projekt. Eftersom foretagen emellertid gÃ¥r bra som de gör saknar ingen de "okända projekten". Och eftersom dessas värde om de inte tas upp till en preliminär spekulativ och undersökande forutveckling inte blir bevisat eller bedömt kommer ingen att sakna dem i programmen. De skulle med säkerhet i mÃ¥nga fall kunna ge en ytterligare expansionstakt. Eftersom man är roretagsekonomiskt tillfreds med den redan existerande utvecklingen bryr man sig emellertid inte om att forstärka utvecklingen for en maximal offensiv. Samhället kan emellertid ha en annan uppfattning i omsorg dels om ett maximalt utnyttjande av exportmöjligheterna, dels om det maximala utnyttiandet av den stora del av samhällets FOU-resurser som 215 finns hos foretagen. Det som är roretagsekonomiskt optimalt är inte med säkerhet alltid ocksÃ¥ optimalt ur den samlade samhällsekonomiska aspekten. Det finns sÃ¥- lunda orsak for staten att sÃ¥ forändra villkoren for det roretagsekonomiska ställningstagandet att det i än högre grad kommer i samklang med de nationalekonomiska effekterna. Utredningen kommer ocksÃ¥ fram till att det vore bÃ¥de samhällsekonomiskt och roretagsekonomiskt riktigt att stimulera foretagen till en ökad insats av utvecklingskapacitet speciellt for den form av spekulativ forutveckling av produkter och funktioner som avser att etablera fOrsprÃ¥ng framfOr konkurrensen. Tanken som utkristalliserat sig är att man genom skatte- eller avgiftsrabatter skulle kunna stödja en sÃ¥ kraftig ökning av produktutvecklingsstyrkorna som upp till 50% räknat pÃ¥ en treÃ¥rsperiod. Utredningen visar ocksÃ¥ att de tekniska instanserna pÃ¥ foretagen anser att en sÃ¥dan ökning vore av stort värde, och att det finns tillräckligt med värdefulla utvecklingseffekter att inrikta sig pÃ¥ med denna kapacitetsökning. Man anser det emellertid svÃ¥rt att fÃ¥ fullt gehör for att i konkurrens med annan verksamhet inom foretagen fÃ¥ respons for en sÃ¥dan kraftfull ökning utan att skatterabatt skulle utgÃ¥. Det konkreta forslaget stannade sÃ¥ smÃ¥- ningom vid att staten lämpligen i eget intresse genom rabattering skulle finansiera en ökning av utvecklingskapaciteten vid fOretagen med 15 % per Ã¥r under tre Ã¥rs tid. Förutsättningen skulle vara att resurs- 216 ökningen uteslutande användes till "förutveckling''. Om hälften av alla företag skulle utnyttja ett sÃ¥dant erbjudande skulle det kosta staten 300 miljoner Ã¥r ett, 600 miljoner Ã¥r tvÃ¥ och 900 miljoner Ã¥r tre. Genom dessa uteblivna intäkter skulle man investera i en ökning av utvecklingsverksamheten vid dessa företag med ca 50 %. Om denna höjda kapacitet skulle ge produkter där utvecklingskostnad och omsättning skulle stÃ¥ i "normalrelation" till varandra, säg 5%, sÃ¥ borde aktiviteten ge ett omsättningstillskott pÃ¥ ca 18 miljarder per Ã¥r. Det skulle dÃ¥ ocksÃ¥ betyda en sysselsättningsökning om ca 4 miljarder per Ã¥r, vilket skulle innebära att bara skatterna for dem som sysselsätts skulle betala kostnaderna. Om 50% av omsättningen gÃ¥r pÃ¥ export blir exportökningen 9 miljarder. Även om man !ar räkna med nÃ¥gon eftersläpning borde detta alltsÃ¥ vara en av rikets lönsammare affärer. Ett företagsekonomiskt handlingsmönster - ett politiskt ansvar Med en upptrappning av produktutvecklingsaktiviteten med 50% nÃ¥r ett företag med redan goda resurser och en effektiv utvecklingsadministration dubbla möjligheter. Man kan bÃ¥de forbättra egenskaperna hos de produktgenerationer man forbereder och man kan öka möjligheterna till helt nya oplanerade produkter. I bägge fallen gäller dÃ¥ fÃ¥rutsättningen att den ökade resursen används for spekulativ men dock planmässig forutveckling av funktioner och produkter. SÃ¥rlana som tidigare inte rymts i programmet - men som har utsikter att ge det ytterligare konkurrensforsprÃ¥ng som ger kraft till en ökad expansion. !VA-utredningen ger konkreta handlingsmönster hur en sÃ¥dan forsprÃ¥ngsinriktad utvecklingsaktivitet bör bedrivas för att just forsprÃ¥ngseffekten skall bli maximal. Den klargör ocksÃ¥ att det i och fÃ¥r sig är lönsamt fÃ¥r ett företag att tillämpa en sÃ¥dan strategi med upptrappning av fÃ¥rutvecklingen även om man inte skulle fÃ¥ nÃ¥gra avgiftsrabatter. Det finns alltsÃ¥ ingen orsak att underlÃ¥ta att handla därfÃ¥r att en statlig finansiering dröjer eller uteblir. Varje enskilt företag har att ta ställning till sin egen situation. Även om det alltsÃ¥ enligt utredningen vore fÃ¥retagsekonomiskt motiverat au· trappa upp produktutvecklingen med en ökad forsprÃ¥ngseffekt som mÃ¥l sÃ¥ är det inte klart att ett större antal av foretagen väljer en sÃ¥dan lösning. Det är redan tidigare omnämnt att de företag som utvecklas väl inte har den otillfredsställelsens sporre som gör att man kanske satsar pÃ¥ den maximala produktutvecklingen och den maximala expansionen. Av denna orsak är det alltsÃ¥ sannolikt att det kommer att finnas outnyttjade möjligheter att öka den svenska storindustrins framtidssatsande produktutveckling om ingen Ã¥tgärd vidtas for att stimulera en ökad aktivitet. Ã… andra sidan - om en sÃ¥dan stimulans leder till att fÃ¥rutvecklingsaktiviteten ökar i den utsträckning som här diskuterats sÃ¥ kommer detta att ha en stor betydelse för utvecklingen av sÃ¥väl de enskilda företagen som den svenska exporten i stort. Det är företagens uppgift att utnyttja den dominanta del av landets resurser för FOU som man ansvarar för till en företagsekonomiskt motiverad utvecklingsstrategi med innovationshöjd och försprÃ¥ngsvärden. Det är politikernas uppgift och möjlighet att stimulera denna aktivitet till ett maximalt nationalekonomiskt resultat genom att ge sÃ¥dana förutsättningar Pärmarfor Ã¥rgÃ¥ng 1980 217 att de företagsekonomiska övervägandena leder till en samstämmighet med de nationalekonomiska när det gäller mÃ¥l och medel. Genom en skatterabattsfinansiering av den karaktär som här diskuterats skulle detta bli en realitet. Man skulle härigenom uppnÃ¥ den hittills· saknade effekten i svensk innovationspolitik - stimulansen av landets största och mest konkret affärspÃ¥verkande resurs för forskning och ut- ~eckling. kan rekvireras frÃ¥n Svensk Tidskrifts expedition, tel 08-67 59 55, eller genom insättning av kronor 30:- pÃ¥ postgiro 7 2744-6.