Den industripolitiska propositionen Det våras får industrin, sade industriminister Åsling när han presenterade sin industripolitiska proposition. En hel del av de i näringslivet verksamma måste ha blivit något fårvånade över det uttalandet. Med dåliga konjunkturutsikter får det närmaste året, ett rekordhögt ränteläge och en svensk kostnadsnivå som ligger mellan 10 och 15 procent över våra utländska konkurrenters, har dessa riktigt varma vårkänslor kanske ännu inte infunnit sig. Om industriministern avsåg att hans egen proposition skulle locka fram entusiasm, så ·underskattar han näringslivets analysfårmåga. Det är en tiock bok som industridepartementet presenterar får riksdagen. Närmare 400 sidor. Och vad innehåller då detta digra material av konkreta åtgärder? Jo, Styrelsen får Teknisk Utveckling (STU) och Industrifonden får mera pengar. Tre nya statliga s k nationella utvecklingsbolag bildas. Ett struktursekretariat inrättas inom industridepartementet. En utredning skall tillsättas om den Åslingska iden om s k trygghetsfonder i fåretagen. Efter denna kraftfulla fårstärkning av den näringspolitiska byråkratin kommer så några fårslag av reellt intresse får nä- ringslivet: de mindre och medelstora fåretagen får fårbättrade lånemöjligheter hos utvecklingsfonderna, exportkreditsystemet fårbättras och det särskilda forskningsavdraget får en nådatid på ett år. Det är tragiskt att fem år fårflutit sedan regimskiftet 1976 utan att konstruktiva riktlinjer får en borgerlig näringspolitik kunnat utarbetas. Efter tio år av en fårödande socialdemokratisk näringspolitik, präglad av statliga fåretagsfiaskon, felslagna branschprognoser, fientlighet gentemot det enskilda näringslivet och uppbyggnad av en statlig näringspolitisk byrå- krati, har fåljt fem år av miljardslukande brandkårsutryckningar och en fortsatt utbyggnad av byråkratin och den statliga fåretagsfloran. I den industripolitiska propositionen står t ex prydligt anmält att under de senaste fem åren har inte mindre än tio regionala utvecklings- och investmentbolag bildats, i vilka staten satsat 300 mkr. Nu skall villigt erkännas att fårhållandena efter 1976 års val var exceptionella. Den socialdemokratiska överbryggningspolitiken hade fårt Sverige in i en akut kris, där brandkårsutryckningarna blev en nödlösning. Sedan är det en annan sak att de med större sakkunskap från statlig sida hade kunnat få en hårdare och mera professionell utformning. Det kan till och med vara en får alla parter - även de anställda - bättre väg till sanering att låta ett fåretag gå i konkurs! Den kritik som framfår allt måste riktas mot de ansvariga får industripolitiken är den bristande överensstämmelsen mellan lära och fårkunnelse och praktisk handling. Nils G Åsling sjunger gärna marknadsekonomins och näringslivets lov - så sker också i industripropositionen - men när det kommer till de praktiska åtgärderna liknar de i fårbluffande utsträckning sådana som också fåreslås i socialdemokratiska motioner, dvs subventioner, statliga bolag, fonder, mera byråkrati. Det är kanske inte roligt att vara indusiriminister i en regering som på allvar går in får marknadsekonomins återuppväckande. Ett av huvudsyftena med en sådan regerings politik måste ju vara att ge industriministern så litet som möjligt att göra. Med hjälp av en sund finanspolitik, skattepolitik, handelspolitik, energipolitik, arbetsmarknadspolitik m m skall så goda arbetsvillkor som möjligt skapas så att nä- ringslivet i största möjliga utsträckning kan stå på egna ben och sköta sina egna affärer utan assistans av statsmakterna. Vad näringslivet i dag behöver for att återfå expansionskraften är inte 500-sidiga industripolitiska propositioner. Vad som behövs är ett genomtänkt handlingsprogram från regeringens sida som syftar till att återge svenskt samhällsliv dess utvecklingskraft vad gäller utbildning och forskning, arbetsliv, företagande m. m. En på- 191 minnelse om regeringens samlade ansvar är det faktum att den vårkänsla i fråga om aktiesparande, som i dag är ett påtagligt glädjeämne, bör ackrediteras ekonomidepartementet. En industriminister har, även i ett marknadsorienterat system, viktiga arbetsuppgifter. I dagens komplicerade samhälle krävs en ständig dialog mellan stat och näringsliv. De internationella kontakterna är viktiga. En angenäm uppgift for industridepartementet borde vara att i regeringskretsen fora näringslivets och marknadshushållningens talan. I själva verket är det den uppgiften som industridepartementet i dag borde ta på sig. Avreglera, avbyråkratisera, släpp de produktiva krafterna loss - då kommer vårkänslorna! ll