ERIK ANNERS: Villkoren för en krispolitik Övergångenfrån fattigsamhälle till välfordssamhälle har varit så snabb att politikerna inte hunnit utforma nya politiska teorier som hjälpmedel attforstå händelseforloppet eller skapa rrya politiska institutionersom metoder att behärska det, skriver professor Erik Anners. Detta har lett till oförmåga att samarbeta ochfungera i kriser. Den socialdemokratiska maktapparaten är så stark att enbart en passivitetfrån dess sida hindrar en effektiv krispolitik. Socialdemokraterna kan inte heller sryra utan borgerligheten och dess kärna, det enskilda näringslivets ledarskikt som bestämmer över investeringarna. Författaren hävdaratt det krävs en nationell samlingsregering for att bedriva krispolitik. Men detta är en långsiktig lösning somförutsätter en annan ledning av det socialdemokratiska partiet än den nuvarande. Svensk Tidskrift har diskuterat den djupa politiska och ekonomiska kris, vari Sverige befinner sig, med användande av termen "systemkris". Därmed har markerats att krisen uppfattas så- som en grundläggande rubbning av våra poli· tiska och ekonomiska institutioners förmåga att fungera på avsett sätt. Det ingår i detta betrak· telsesätt att krisen för systemet inte är unik för Sverige utan har drabbat - mer eller mindre hårt - alla med oss någorlunda jämförliga länder. Mlln kan också diskutera krisen och dess orsaker med användande av ett historiskt per· spektiv. Så viktigt som det är att få ett grepp om situationen och de orsakande faktorerna bakom den är det önskvärt att varje användbar metod tillämpas i analysen. Här skall därfor först göras ett försök att diskutera krisen genom att sätta in den i sitt historiska sammanhang. Jag behöver inte närmare utveckla uppenbara och allmänt kända orsaker till krisen, tex våra basråvarors minskade värde, en konfiska· torisk skattepolitik, som brutit ner de välståndsskapande krafterna i samhället, utbil· dandet av en alltför kostsam välfårdsapparat byggd på en offentlig sektor, vars kostnader numera motsvarar c:a 65% av BNP, oljeprishöjningarnas katastrofala effekt på vår bytes· balans, rättsordningens urholkning genom ut· veckling av en "svart" sedvanerätt, som för ett stort antal människor anses gå före formellt gällande lagstiftning, särskilt bostads- och skat· telagstiftningen, osv. Allt detta känner vi alla väl till. Välbekanta är också de förslag till rekonstruktionsåtgärder, som de senaste åren framförts. Vi vet vidare att många förslag till radikala ingripanden gemenligen säges vara "politiskt omöjliga" i den mc- 153 Jlingen att varken regering eller opposition vill rande framsteg i politiskt, socialt och ekonoengagera sig får dem i sin fruktan att misshaga miskt hänseende - snarare tvärtom. väljarna genom alltför impopulära förslag. En orsak till detta numera ganska vanliga frin fattigsamhälle till välf"årdssamhälle Iett historiskt perspektiv sett är det emellertid mtressantare att fråga i vad mån de interna faktorerna (basråvarornas värdefall och oljeprishöjningen är externa olyckor) kan återfåras på någon gemensam orsak av mera djupgående braktär. Kanske man kan besvara den frågan senoro att diskutera effekterna av själva den irvånande snabba övergången från fattigsamhälle till välfärdssamhälle - en övergång, som faktiskt kunnat ske under en och samma generation. Dagens åldringar har ju växt upp i det gamla fattigsamhället med dess arbetslöshet, svält och fårhäljande sjukdomar (t ex tbc) med åtföljande misär får flertalet fattiga, sjuka och handikappade liksom får de flesta gamla människor. I dag är avståndet till detta samhällstillstånd så stort, att det förefaller ligga lika långt från de aktuella realiteterna, när det presenteras i tex litteratur eller film, som 1800- talets eller t o m l 700-talets förhållanden. 1920- talets arbetslöshet, ålderdomshem och fattigvård är rätt och slätt historia. Så fort gick alltså övergången från industrialiseringens inledningsskede och fram till det fuUt utvecklade teknologiska samhället. Utvecklingen kommer nu att fortsätta i teknologiskt hänseende - i böljan av detta århundrade böljade människan kunna röra sig i luften, i början av nästa kommer motsvarande genombrott att ske beträffande planetsystemet. Däremot är det inte alls säkert eller ens sannolikt att människorna kommer att uppnå motsvapessimistiska bedömande är den alltmer trovärdiga konceptionen om människan såsom socialbiologiskt en gruppvarelse - av evolutionen under miljoner år anpassad får att fungera väl inom ramen för små kollektiv, men föga lämpad för funktionen inom stora. Att utveckla denna teori i här behandlade sammanhang skulle emellertid föra oss in på alldeles får komplicerade frågeställningar. Politisk ideologi och teknik släpar efter Det ligger närmare till hands att fråga om det möjligen var själva snabbheten vid övergången från fattigsamhälle till välfärdssamhälle, som kom politikerna i så många västerländska industriländer att under efterkrigstiden tappa sinnet får proportioner. Det vill synas så! Ett av de många tecknen härpå är eftersläpningarna i fråga om politisk ideologi och politisk teknik i förhållande till de socialekonomiska realiteterna. Man rör sig hos oss liksom i nästan alla med Sverige järnfårliga länder politiskt inom ramen för en parlamentarisk demokrati, där olika ekonomiska intressegrupper under åberopande av ideologier hämtade ur 1800-talets idevärld kämpar om produktionsresultaten genom en konkurrens mellan politiska partier respektive fackliga korporationer. På alla håll tror man sig därvid företräda sanning och rättvisa - det egna ekonomiska intresset måste ju alltid vara socialt rättfärdigt! I rättvisans namn kräver man därför den politiska makten, och får man bara majoriteten så har man också fått rätten att !54 styra samhället efter de egna värderingarna. Detta socialpsykologiska fenomen förklarar mycket av oförmågan till rationellt samarbete inom det parlamentariska systemets moderna partiväsende och därmed oförmågan att fungera i kriser. Den stora olyckan tycks vara att politiker (och "filosofer") inte hunnit med att utforma nya politiska teorier som hjälpmedel att förstå händelseförloppet eller att skapa nya politiska institutioner som metoder att behärska det. Redan denna eftersläpning är ett bevis för den politiska teorins och handlingspolitikens sammanbrott på grund av snabbheten i högteknologins utveckling. Det politiskt nödvändiga måste göras politiskt möjligt Därtill kan man lägga ett annat förhållande som belägg, nämligen att så mycket av den aktuella krisen beror på att många självklara vägar ur den anses vara "politiskt omöjliga". Ty politiskt nödvändiga åtgärder får inte vara politiskt omöjliga; i så fall fungerar inte systemet. Vi har här i Sverige under de senaste åren haft en livlig diskussion om botemedel mot vårt ekonomiskt (och socialt} sjuka samhälle. De flesta tycks därvid vara överens om att det finns bara en väg ur krisen, nämligen att det måste bli lönsamt igen att arbeta, spara och investera. Sedan har den ekonomiska sakkunskapen framlagt olika recept, vilka merendels från både regeringens och oppositionens sida förklarats vara politiskt omöjliga att snabbt genomfö- ra i full omfattning. Följaktligen kan alltför litet göras - i avvaktan på ökad insikt hos alla ~ parter om lägets allvar. Med andra ord - vi tvingas vänta till dess att vårt lands politiska och ekonomiska katastrofsituation medför så stora och uppenbara skador att väljare, partier, korporationer samt politiska och fackliga ledare måste handla, dvs finna former och program för en nationell poli· tisk samling. Nu är att märka att det ligger i det parla· mentariska systemets karaktär att det har svårt att fungera i en verkligt allvarlig ekonomisk eller utrikespolitisk kris. Man kan inte votera om man skall försvara sig eller inte; redan voteringssituationen utesluter i vår tid ett meningsfullt försvar. Inte heller kan politiska företrädare för halva folket ensamma taga på sig ansvaret för en dramatiskt hårdhänt rekonstruktionspolitik. En sådan politik måste alltid så starkt drabba flertalet väljare att den får svåra verkningar för det eller de partier som bär upp den. slutsatsen blir att varje krispoli· tik, som inte bygger på betryggande majoritet i parlamentet, riskerar att la prägeln "för litet och för sent" . Nationell samlingsregering Finns det då något sätt att bringa systemet i funktion innan katastrofen är ett faktum? Det gäller i så fall att öka insikten om det nödvän· diga och ofrånkomliga i en nationell samling. Eller är vi tvungna att avvakta den historiska processens blinda gång mot allt värre inflation och påföljande statsbankrutt med alla därav följande lidanden, särskilt för de svaga i sam· hället? Eftersom kärnan i problematiken är behovet av. insikt om nödvändigheten av ett nationellt samförstånd (likvisst icke inneslutande samhällets fiender nr l, kommunisterna), kan kanske en debatt kring forutsättningarna för ett sådant samförstånd vara av värde. Vi har i själva verket alldeles för litet i den vägen och för mycket av struntviktiga deklarationer om att samarbete med den eller den parten är uteslutet av s k ideologiska skäl. Varför måste då. regeringsblocket och oppositionen så småningom och på något sätt samarbeta - förmodligen helst i form av en nationell samlingsregering? Helt enkelt därfor att ingendera sidan kan rädda vårt land ur den nuvarande krisen utan den andres medverkan. Någon sade på sin tid att Sverige inte kan styras mot arbetarrörelsen. Det är alldeles riktigt - sett på längre sikt. Socialdemokraternas enorma maktapparat är så stark att enbart en passivitet från dess sida gentemot rekonstruktionförsök i längden innebär ett nästan oövervinneligt hinder for en effektiv krispolitik. Det gäller ju att skära ned den offentliga sektorn och därvidlag är socialdemokratiska insatser oumbärliga. På borgerlig sida måste man också se den sanningen i ögonen att ingen borgerlig regering kan hindra socialdemokraterna från att förstö- ra penningvärdet. Vill de förvärra krisen genom att förvärra inflationen kan de göra det. Dessbättre har LO på sista tiden visat att man inte vill bidraga till ett nationellt självmord. Näringslivets roll På den socialdemokratiska sidan måste man se en annan sanning i ögonen, nämligen att Sverige inte heller kan styras mot borgerligheten, närmare bestämt mot dess socialekonomiska kärna, det enskilda näringslivets ledarskikt. Räknar man m småföretagarna och 155 storföretagens arbetsledande personal i någorlunda självständiga befattningar i detta skikt, rör det sig om 100 000-tals personer, som har i sina händer att bestämma över investeringarna. Ingen socialdemokratisk regering kan tvinga dessa nyckelgestalter i de ekonomiska beslutsprocesserna att investera annat än med metoder som väljarna skulle vägra godkänna. Ty vi vet med säkerhet att väljarmajoriteten inte vill ha ett socialistiskt Sverige. Investeringarna måste helt enkelt vara lönsamma, t ex järnfort med finansiella operationer, annars blir de inte tillräckliga. Vill socialdemokraterna ha det enskilt ägda näringslivets förtroende, vilket är en förutsättning för de investeringar, som måste till om Sverige skall kunna arbeta sig ur krisen, får man bekväma sig till samarbete i någon form med borgerligheten och framför allt med det enskilda näringslivet och det parti som står detta närmast, nämligen Moderata Samlingspartiet. Eljest blir alla forsök att få igång industriinvesteringarna bara slag i luften. Den nuvarande socialdemokratiska ledningen är emellertid fortfarande bunden till planhushållningsideologin. Oppositionsställningen framtvingar också en speciell inriktning av den socialdemokratiska propagandan. Varje tanke på ett samarbete med SAF och moderaterna skulle i dag tillbakavisas med indignation av den socialdemokratiska ledningen. Men det är i dag! Hur blir det om några år då Internationella Valutafondens krav kan förmodas ligga på den svenska regeringens bord. Kan det inte tänkas att tonfallen hos det socialdemokratiska arbetarpartiets ledning blir annorlunda i en sådan situation? För den delen är kanske ledningen en annan då!