CARL LEISSNER: Det personliga sparandet Ökat sparande och jämnare formögenhetsjördelningfrämjas bäst genom tillämpning av principen om uppskjulen skall i kombination med medelsforvallning i depåform. Det är innebörden av denna artikel av civilekonom Carl Leissner. Alla börfå räll all öppna spardepåer genom avtal med kreditinstitut som mollager de belopp vederbörande själv eller hans arbetsgivare överfor. Depåerna skall forvaltas enligt ägarnas instruktioner och avsäliningarna till dem forutsälles bli skauefria. Spararna kan ges väsentligt ökad valfrihel beträffande sparmedlens placering och omplaceringar då alla former av produktiva investeringar bör medgivas. Det personliga sparaodet Den numera av Allan Larsson ledda löntagarfondsutredningen lär vara inne på slutvarvet. Även om socialdemokraterna- kanske mest av opportunistiska skäl - gjort en del ändringar i sitt ursprungliga förslag, präglas det fortfaran· de av en bestämd vilja att stärka planhushållning och kollektivt sparande. Motsidans vilja att stärka marknadshushållning och personligt sparande förefaller inte vara lika utpräglad. Det går inte att i denna fråga vara alltfOr slätstruken. Man måste inse att ett ökat spa· rande och en jämnare fårmögenhetsfårdelninK måste åstadkommas "so oder so". Kan det inte ske inom marknadshushållningsramar, kommer blandekonomin på sikt icke att rymma så mycket marknadshushållning att man längre kan tala om någon blandning. Marknadshushållning i klassisk mening forekommer inte i dag och har kanske aldrig fun· nits. Marknadshushållningens inkomstfordelning blir i välfärdssamhället omstuvad genom olika välfärdspolitiska åtgärder, i fårsta hand socialfårsäkringar och inkomsttransfereringar. Det finns ingen anledning att här beröra de många svårbemästrade avvägningsproblem som är fårknippade med en rationellt bedriven välfärdspolitik. Välfärdspolitikens tillkomst har fårändrat men knappast fårringat marknadshushållningens betydelse. Dess principer är fortfarande ut· slagsgivande på många sätt, t ex inom produktionslivet och vid prissättningen på varor och tjänster. Marknadshushållningen är en ofrånkomlig fårutsättning får ett fritt näringsliv. Inför spardepåer Det frivilliga personliga sparandet får anses vara en av marknadshushållningens hörnstenar. Om det sviktar så sviktar hela byggnaden. Marknadshushållningens anhängare borde begagna det tillfälle som nu erbjuds får att föreslå verkligt effektiva åtgärder får att stärka det personliga sparandeL Man borde skapa väsentligt gynnsammare villkor får det personliga sparandet och anpassa tillämpningen av dem till våra dagars jämlikhetskrav. Det kan ifrågasättas om det finns något område där ugämning i dag har större fördelar och mindre nackdelar än på fcirmögenhrtsområdet. Det personliga sparandel måste bli mycket mera meningsfullt. Det måste bli betydligt lönsammare och det måste framfår allt bli intressant. För att lösa problemet att på ett fårdelningspolitiskt tillfredsställande sätt göra det personliga sparandet mer attraktivt bör man inrätta en ny sparform, som vi kan kalla spardepå. Den skulle i korthet innebära följande. Varje medborgare skall ha möjlighet att inrätta en spardepå får sin räkning. Det antas tillgå så att han avtalar med ett kreditinstitut att det skall mottaga de belopp, som han själv eller hans arbetsgivare överfår till depån, och forvalta medlen enligt ägarens instruktioner och de regler som fårutsätts bli fastställda får sådana depåer. För bankernas del blir spardepåerna fullt järnfårbara med vanliga notariatsdepåer. Förvaltningskostnaderna - som skall bestridas från depåernas avkastning - måste nedbringas genom utnytgande av alla möjligheter till förenkling. Om samhällets sparfrämjande anknyts till spardepåer vinner man först och främst att spararen kan ges väsentligt ökad valfrihet beträffande sparmedlens placering och också kan 109 tillåtas att när som helst göra omplaceringar. Hans val begränsas inte till spar-, ,vinstsparoch fondsparkonton, de sistnämnda i kombination med andelar i aktiefonder. I princip bör alla former av produktiva investeringar vara medgivna får spardepåerna. Främst torde, fårutom banktillgodohavanden, börsnoterade värdepapper, bostäder och egen rörelse ifrågakomma. Med depåformen följer att de fårvaltande bankerna, var och en i sin stad, skall svara får att alla transaktioner står i överensstämmelse med gällande bestämmelser. En spardepå kan tillfåras medel dels genom överföringar från ägaren eller hans arbetsgivare och dels genom att avkastning tillfårs kapitalet. Man får tänka sig att det belopp ägaren varje år får överfåra kommer att vara maximerat och att så också kommer att vara fallet beträffande den totala behållningen. När behållningen nått taket skall varje år hela avkastningen överfåras till ägaren. Maximibeloppen får årlig avsättning och total behållning bör fastställas årligen. Beskattning och möjlighet till belåning Ägaren bör åtnjuta skattefrihet får de avsättningar han gör till sin depå. Om skattefriheten skall ha form av en avdragspost i deklarationen eller ett får alla lika skatteavdrag, motsvarande marginalskatten i vanliga inkomstlägen, skall här lämnas därhän. skattereglerna får spardepåer bör utformas med sikte på att kapitalet skall vidmakthållas och förkovras får att stärka ägarens ekonomi genom att med tiden lämna ett beaktansvärt 110 inkomsttillskott och redan på kort sikt öka hans solvens och likviditet. Spardepåer bör skattemässigt intaga en självständig ställning och ha egna skatteregler. Förutsättningar härför får anses föreligga i och med att tillgångarna hålls avskilda från ägarens personliga egendom och står under särskild förvaltning. Spardepåer bör vara fria från inkomst-, förmögenhets- och realisationsvinstbeskattning. Ägaren bör beskattas endast för de belopp som överförs till honom. Om någon vill eller måste återföra kapital från sin depå skall skatt utgå efter samma regler som gäller för skattebefrielse vid avsättning till depån. Även om sparandel blir skattefritt kommer kanske många - vid nuvarande marginalskatter - att finna det ointressant att skaffa ett sparkapital, vars avkastning till största delen försvinner som skatt. Det kan därför vara skäl överväga att beskatta avskastning från spardepåer enligt en enhetlig skattetariff som gör den behållna avkastningen intressant för alla. Ett liknande förfarande tillämpas ju redan vid beskattning av premieobligationsvinster. Som ovan antytts bör spardepåer bl a kunna användas för anskaffning av fastighet, bostadsrätt eller ägarlägenhet. Av praktiska skäl torde det få ske i den formen att ägaren lånar från sin depå mot säkerhet i den tillgång som förvärvas. Den förvaltande banken får tillse att lånet ej blir större än belåningsvärdet såvida inte ytterligare säkerhet ställes. Det måste vara rimligt att en person som plötsligt hamnar i en brydsam ekonomisk situation icke av den anledningen skall vara tvingad att reducera eller upplösa sin spardepå. Han bör ha möjlighet att låna från den eller att belåna dess tillgångar. Vid beräkning av belå- ningsvärdet måste man givetvis beakta den skatt som uppkommer om depån avvecklas. Ingen prioritering av kapitalbehoven När det första förslaget till Iöntagarfonda framlades, angavs målen vara att l) komplettrra den solidariska lönepolitiken, 2) motverka den förmögenhetskoncentration, som följa med industrins självfinansiering, 3) öka lönta· garnas inflytande över den ekonomiska processen. Under resans gång har näringslivets behov av riskvilligt kapital kommit att utgöra ett allt viktigare argument för löntagarfonder. Förslaget om spardepåer syftar inte att prioritera nå- got visst kapitalbehov framför övriga. Om rea· vinstbeskattningen slopas för spardepåer bör det emellertid göra placering i aktier mer lockande. l en akut situation kan man kanske överväga särskilda placeringskvoter för aktier och liknande, men en sådan bestämmelse bör vara av övergående natur. Spardepåer kan - och bör - kombineras med speciella sparpremier i syfte att öka spar· viljan och sparförmågan hos personer med låg inkomst. Sparpremierna kan ha formen av ränte- och amorteringsfria lån, som tillförs så- dana sparares depåer i relation till deras eget sparande. Det är kanske en överloppsgärning att påpeka att de framförda förslagen är mycket skissartade. l övrigt må avslutningsvis betonas att det förefaller angeläget att åtgärder för an främja frivilligt personligt sparande blir så effektiva som möjligt och utformas på sådant sätt att alla sparformer behandlas likartat.