ICK HICHE;'\/S-BERGSTRÖM: ~orge och Vietnamdramat Dralivarliga politiska dissonanser mellan USA och S1·erige som blev en foljd av Vietnamkriget i gott minne. Dessa tog sig som bekant utrk i att ambassaderna i Stockholm respekti- 1\'ashington stod utan ambassadörer i nästan tvÃ¥ Ã¥rs tid ( 1973-74). Medan Nixonlllministrationen efter ambassadör Jerome Hollands hemkallande 1972 icke Ã¥terbesatte ten i Stockholm, utsÃ¥g den svenska regegrn m ambassadör i Washington som dock rig mottogs i den amerikanska huvurlstadcn. Först under 1974 normaliserades forbinddserna. DÃ¥ hade tänkandet i Stockholm revials sÃ¥ tillvida som elen forst utsedde ambasllllören, en socialdemokratisk tidningsredaktör riksdagsman, remplacerades av en erfaren lmiärdiplomat, dÃ¥varande chefen for UD:s 'tiska avdelning Wilht>lm Wachtmeister. l rn i fjol i Oslo utkommen amerikansk lomatmemoar " Bak ambassadens urer'' (Cappelens forlag) - berättas hur nära 4tt 1ar att Norge hamnade i samma djupfrys·n~ som Sverige. Författaren, ministf'r John C ~usland, var andre man vid USA-ambassaden Oslo de aktuella Ã¥ren. Historien belyser hur l'iktigt det kan vara att speciellt i krislägen " the man abroad" har en sÃ¥ stark ställning hemma att man lyssnar pÃ¥ honom och att han därigenom kan foranleda omprövning av i hastigt mod tillkomna beslut. Den man det rör sig om i detta fall var Auslands chef, ambassadören Philip K Crowe. Cro11e var republikan, en politisk utnämning, lojal Nixonman men samtidigt - efter postrr i sÃ¥ olika länder som Ceylon och Sydafrika - rätt mycket av karriärdiplomat. Hans prrsonliga engagemang i livet var World Wild Life Fund. Under Vietnamkriget blev Crowe i Oslo en omstridd person; det var inte lätt att liircträda Nixon i Norge med tanke pÃ¥ hur norsk opinion fciljde hack i häl pÃ¥ svensk vad gälldr \'ietnam, lÃ¥t vara att den väl aldrig blev sa inflammerad som hos oss. l mars 1971 tillkännagav regeringen Bratteli, som dÃ¥ nyligen avlöst den borgerliga regering- 61 en Per Borten, sin avsikt att upprätta diplomatiska forbindelser med Nordvietnam. Det var axiomatiskt - och mer än lättbegripligt - att den amerikanska diplomatin pÃ¥ allt sätt, vanligen i diskreta former, verkade för att nÃ¥got norskt erkännande i Hanoi icke skulle komma till stÃ¥nd. Ett sÃ¥dant steg var onekligen drastiskt om man beaktar Norges Nato-tillhörighet och USA:s krigforing mot just Nordvietnam. Följaktligen, berättar Ausland, utlöste det norska erkännandebeslutet en fullkomlig "explosion i Vita Huset". President Nixon beordrade State Department att hemkalla Crowe frÃ¥n Oslo. Av en tillfällighet besökte Crowe Washington när Nixon fattade sitt vredgade beslut. Crowe framhöll for utrikesminister Rogers att den tilltänkta Ã¥tgärden skulle fOrgifta de norskamerikanska forbindelserna for kanske lÃ¥ng tid framöver och begärde omprövning. Efter enträ- get bearbetande av Rogers gick denne till slut med pÃ¥ Crowes önskan att söka formÃ¥ president Nixon att Ã¥terkalla sin egen instruktion. Detta lyckades ocksÃ¥ och den befarade nedtrappningen kom aldrig till stÃ¥nd. Vid ett annat tillfälle ingrep Crowe fcir att fOrhindra att en grupp Nixonanhängare begav sig till Oslo for att hos det norska stortingets Nobelkommitre utverka fredspriset Ã¥t Nixon . Det är lätt att foreställa sig vilka kontraproduktiva effekter en sÃ¥dan framstöt skulle haft pÃ¥ en redan upprörd norsk opinion. Sanktioner i form av nedtrappning eller avbrytande av de diplomatiska forbindelserna är lätta att sätta i verket - och kan till och med framstÃ¥ som heroiska eller modiga - men svÃ¥- ra att upphäva. Syftet att markera onÃ¥d borde, kan man tycka, kunna uppnÃ¥s utan att Ã¥tminstone civiliserade länder just i politiskt spända lägen avstÃ¥r frÃ¥n sina nyttigaste interlokutörer. Men sÃ¥dan är nu praxis - hur mÃ¥nga gÃ¥nger har tex inte Iran och Irak avbrutit fcirbindelserna? Det lÃ¥nga interregnum som i början av 1970-talet forekom mellan Sverige och USA tjänade naturligtvis intet vettigt syfte. För det 62 allierade Norge kunde troligen en lÃ¥ngvarig amerikansk kallställning ha blivit en ännu allvarligare affÃ¥r än den som drabbade det neutrala Sverige. Memoarforfattaren Ausland karaktäriserar Norge som "en orolig l ·atoallierad". Han Ã¥syftar härvid inte bara Vietnamtragedin utan ocksÃ¥ den ytterligt kritiska hÃ¥llning man i Oslo intog vad gällde USA och den famösa överstejuntan i Grekland. Dagsläget 1980 jävar inte pÃ¥stÃ¥endet - här tänker jag pÃ¥ den politiska oron i Norge kring frÃ¥gan om förhandslaf.~ring av tung amerikansk krigsmateriel pÃ¥ norskt omrÃ¥de. TvÃ¥ randanteckningar till slut. Norges upptagande av forbindelser med Hanoi visade sig bli inte alldeles utan fordelar for de dÃ¥tida hökarna i Washington genom att den norske Pekingambassadören sidaackrediterades i Nordvietnam. Därmed fick Washington genom norrmännen en kanal till Hanoi som enligt Ausland - ehuru papperen härom ännu inte frigivits - medfÃ¥rde att norska ämbetsmän kom att efter amerikansk bedömning spela "en nyttig roll" fÃ¥r den senkomna fredliga lösning· en pÃ¥ Vietnamkonflikten. Bland andra kanals fanns som bekant ocksÃ¥ en svensk och en italiensk. Vietnamkonflikten är ännu inte slut. För dt~ som intresserar sig fÃ¥r konfliktens efterbörd, närmare bestämt utvecklingen i Cambodja od Vietnams roll i det sydostasiatiska dramat, finns en nyutkommen bok av utrikesredaktöllll i den konservativa (alltid lika underhÃ¥llande som kontroversiella) Oslotidningen Mor~taÂ- bladet, Frank Bjerkholt. Boken heter " Vietnall - det stora bedrägeriet" (Gyldendal). !)t skildras det s k Vietnamsyndromet pÃ¥ ett säl som ställer mÃ¥nga i Sverige invanda begrqt pÃ¥ huvudet. Det är en formlig "demaskerinp process" som den norske tidningsmannen.._ ställer, vari ingredienser av fakta och Ö\ drifter flyter ihop. Det en gÃ¥ng i Sverige Norge, ja i hela västvärlden hyllade Ha framstÃ¥r i Bjerkholts ögon som en brutal an parstat. Vietnamdramats tragiska djupdim~ sion tycks vara ändlös.