ESKIL BLOCK: Politiken som experimenterande Dagens komplicerade samhälle har enligt framtidsforskaren vid Försvarets Forskningsanstalt, tekn lic Eskil Block, lett till att demokratlll spårat ur även om detta inte varit avsiktligt. Tiden är därför mogen att ta upp "den svenska modelLen" till debatt. Ett sätt att finna nya lösningar vore att låta olika landsdelar utprova 1rya idier inom skilda områden som näringspolitik, skola och kriminalvård. Författarenfirespråkar även ett samgående mellan de tre borgerliga partierna. Då skulle den breda sakkunskapen inom moderaterna forenas med centerns känslighet for störningar och liberalismens handlingsberedskap. Politikernas syn på forskningen har ventilerall på SvD:s kultursida. i\r nu tiden inne att upp hur forskare ser på politikerna? Opinionsundersökningar visar högst dran» tiska ras i politikernas anseende på senare Många klagar också mer konkret på hur polit kerna sätter partiträtorna fore landets väl, 016 kortsiktiga valframgångar framfår uppbyg!(a det av landets ekonomi på längre sikt. Så hl det varit länge: men då det finns mindre Il fordela, ställs kraven högre på politike!UI kunnighet, ansvar och samarbetsf<irmåga. Säkerligen har en del av politikernas uppt dande ett samband med hur de behandl massmedia. Förr visades politiker stor res av reportrarna, och de fick framträda inför s publik med långa anforanden. Idag avbr)tS hänsynslöst med tillspetsade och ofta okun frågor från reportrar som ingalunda alltid setts främst på grund av sin kunnighet. Å a.. ra sidan finansieras partierna numera ÖYI skattsedeln, medan förr lokala bidragsgiv betydde något avgörande. Båda tendense fokuserar debatten på partiledarnas perso och på deras ofta ganska tillfälliga uttalan - inte på partiet i stort eller vad det uträtt Opinionsbildningen sker alltmer i en tu tyckarmaffia i huvudstaden, snarare än att seras på de stora grupperna kunnigt folk ut provinserna. Väljatföraktet Resultatet kan i värsta fall bli ett cyniskt fo for väljarna "boskapen" , " knegarna "Svensson" är som bekant uttryck svänger sig med långt utanför hippiekretsa och underhållningsindustrin. Tydligt är, att sådant väljarforakt lätt kan bli gro~rund fOr antidemokratiska rörelser och en ursäkt for pmoner som medvetet - om än av ideella skäl -söker fora allmänheten bakom ljuset i fråga om politikernas misslyckanden t ex inom skolan. u-hjälpen, kriminalvården, forvaltningen av pensionsfonderna, industri- och bostadspolitiken eller skattesystemet fOr att ta några vantiga exempel ur den stora högen. Debatten kan från denna utgångspunkt foras vidare, antingen genom att mer specifikt ta upp och belägga enskilda exempel av misslyckanden och hur politiker och massmedia sökt skyla över dem. Eller kan man fokusera på bestämda politiker - inte minst från det glada sextiotalet -som med olika orealistiska löften låst fast det brtsatta meningsutbytet. Här vill jag emellertid använda mig av ett tredje angreppssätt, mer i hnje med den artikel jag tidigare publicerat i denna tidskrift om Sveriges Radios roll i svensk opinionsbildning. Där drog jag fram nya alternativ till organisation och utkrävande av ansvar, och det är min avsikt också här. Erkänna misslyckanden Min utgångspunkt är då den rent vetenskapliga, nämligen att politiker i likhet med vetenskapsmän utfOr experiment - i detta fall med samhället - vilkas utgång inte på fOrhand kan avgöras. Det ligger i sakens natur att såda11a experiment kan misslyckas. Men just därför - och emedan just experiment med samhällen är sär kilt kostnadskrävande - måste uppläggningen. genomförandet och utvärderingen av dylika experiment offentliggöras och diskuteras lika ingående som våra kära miljövänner diskuIrrar experiment inom t ex industrin. Man kan 41 rent av kosta på sig att citera Aftonbladets förre chefredaktör, den lysande filosofen och kortdistanslöparen Gunnar Fredriksson, som redan på 1960-talet utgav en bok om "Det politiska språ- ket", där han avkrävde sina egna partivänner erkännanden av deras misslyckande. Känt är att Tage Erlander - men däremot aldrig nå- gonsin Olof Palme - fascinerades av denna frågeställning. l en sann demokrati måste ligga en möjlighet för väljarna att avgöra hur långt de kan lita på de löften politikerna avger i valrörelserna. "Men Palme är ingen intellektuell" yttrade sig en av hans närmaste medarbetare så sent som i somras. Frågan är emellertid mer djupgående än Olof Palmes personlighet. Det gäller å ena sidan vissa grundläggande strukturfOrändringar i vårt samhälle, som i högre eller lägre grad har drabbat hela Västerlandet, å den andra sidan högst reparerbara brister i våra grundlagar. strukturförändringar De grundläggande strukturförändringarna har ytterst sin rot i tekniska uppfinningar, vilka på en gång underlättar fOr en liten grupp människor att styra de övriga och samtidigt gör samhället med sårbart för yttre störningar som krig eller naturkatastrofer. Så länge var lantbrukare på sin ägandes gård kunde framställa allt han behövde, var hans beroende både av köpmän och byråkrater ringa. Men med stora fysiska installationer som vatten- och avloppssystem, vägar och järnvägar, elektricitet och gas, alltmer centraliserad produktion av varor och tjänster, allt större skolor, sjukhus, datorer och kraftverk, blir människor med nödvändighet 42 mer beroende av varandra, såväl inom som mellan länderna. Att också nyhets- och opinionsbildningen så- väl som de politiska och fackliga besluten som följd av detta sker på allt högre nivå är därför logiskt, om än inte helt oundvikligt. En konschens svår att undvika blir att många beslut vilka förr fattades av lokala förtroendemän, som envar kände personligen, i "jämlikhetens", "enhetlighetens", "effektivitetens" eller " lönsamhetens" namn förflyttas uppåt, till en här av centralt placerade experter. Några a\· dessa kallas visserligen politiker och dessas personligheter och åsikter marknadsförs i massmedia. 1\len få kan träffa dem personligen och flertalet tekniska experter och beslutsfattare - såväl i den privata som den offentliga sektorn - förblir komplett obekanta och i viss mening oansvariga för den breda allmänheten. På detta vis fårsvåras inte minst utkrävandel av ansvar för misslyckanden och tjänstefelet som begrepp uttunnades fåljdriktigt av justitieminister Geijer. Ledande statsvetare - t ex professor Nils Ekander i Uppsala - talar med all rätt om " korporativism" . I andra sammanhang talas om en ny "härskarklass" vilken på unik kunskap och organisation bygger ett exklusivare maktmonopol än förr kapitalisternas. Det är viktigt att understryka att denna urspårning av demokratin inte är avsiktlig. Karaktären hos de styrande är heller inte vad som angripes. Även om de personer som sitter i toppen av ett sådant system är oförvitliga och gör sitt bästa, riskerar själva opersonligheten i systemet att göra människor oroliga och la dem att alltmer ifrågasätta de alltmer komplicerade beslut vilka med långtgående konsekvenser tas så högt ovan deras huvuden. Min bedömning av centerpartiets hållning i kärnkraftfrågan är den, att oron långt mer gäller det sätt varpå beslut av denna art tas än själva tekniken som sådan. Eftersom centerpartiet är en fullvärdig regeringspartner, kräHr vanlig hövlighet, att denna oro görs fåremållor lika allvarliga " rådslag.. inom borgerligheten som inom socialdemokratin. En sådan debatt måste ta hänsyn till att strävan efter större reellt deltagande; besluten. inte minst på det lokala planet, kan ha nackdelar. En nackdel - som redan fårmärkts efter MBL-lagarnas genomfårande - är förlust i tid och effektivitet. En annan risk man löper är givetvis ökad politisk splittring, ä,·en mellan skilda landsdelar med olika politisk majoritet. t ex mellan sydvästra Sverige å ena sidan, nordöstra å den andra. Men klart är att tiden är högst mogen att ta upp " den svenska modellen" till debatt. Det råder idag en större åsiktssplittring än någonsin efter kriget, och om in te en samlingsregering eller långtgående partisammanslagningar kommer till stånd. riskerar vi antingen ytterst handlingssvaga regeringar eller utbrett folkligt missnöje. Det är da rimligt att först och främst granska hur liknande problem löses utomlands. Internationella jämförelser Några länder har tillvaratagit direktdemokratin bättre och andra sämre än vi. Schweizarna låter folkomröstningar vara avgörande och forlägger många frågor till kantonalnivån. Delstaterna även i Västtyskland, Canada, Australien, USA och många latinamerikanska länder har stort inflytande. Anglosachsarna utser dessutom många ämbeten genom direkta och öppna prrsonval i stället får att tillsätta dem efter skicklighet som förr eller utdela dem som partilx-löningar, vilket system Palme införde i Sverige. En motsatt tendens föreligger i Finland och Frankrike: glesa val och handfast presidenttyre. En fransk kärnkrafttekniker i nyckelställning skattade sig i samtal med mig i våras lycklig järnfort med sina svenska kolleger, eftersom hans land har en president som sitter på sju år, ~tre, och under denna längre period av handlingskraft dessutom själv kontrollerar TV:s prr analpolitik och får stöd av de tillväxtorienterade kommunistiska fackfOreningarna mol utomparlamentariska miljövänner. Nog vore dtt bra att statsmakterna tog ett fastare grepp om Sveriges Radios allt okynnigare fackförening. Men ett renodlat presidentstyre av finsk dler fransk typ vore nog otänkbart i Sverige. narare finge man tänka sig en ökad decentralisering av tysk-schweizisk modell. En annan dimension än centralisering-decentralisering är graden av tolerans fOr små partier och åsiktsriktningar, gentemot den centrala handlingskraften. Både det brittiska och det franska systemet innehåller spärrar mot rnapartier - liksom vi har här i Sverige. Danskar och holländare däremot menar att det ligger en styrka i att man i aktuella frågor kan få fram opinionsyttringar utanfår de reguljära partierna. De menar dessutom att sådana nya opinionsyttringar bör kunna få slå igenom i n·. Liksom fOrr i tiden nya folkrörelser kunde starta tidningar. kan de i Nederländerna helt enkelt genom att samla underskirter få egen programtid. Eftersom på detta vis programmedarbetarna blir öppet politiska, ger man dem lägre anställningstrygghet och tillser att 43 fårdelningen av Dänster och programtid svarar till den politiska balansen i riksdagen. Revidera TV:s ställning i svensk politik! Vårt svenska system avviker på flera karakteristiska punkter från britternas, fransmännens och holländarnas. Viktigast är troligen att partifinansieringen hos oss till så stor del sker skattevägen och att partispärren är så hög som 4 %. Men kanske ännu viktigare är att TV, som ju numera spelar en nyckelroll i opinionsbildningen, körs med så lösa tyglar. Därtill kommer, att fOretaget i växande grad övergivit den gamla uppfattningen, att monopolställningen måste medfåra ett absolut krav på neutralitet hos programmedarbetare med fast anställning. Man gick så långt att medarbetare som ställde upp i val, avstängdes får viss tid från de politiska programmen. Nu visar somliga nyhetsreportrar inte bara öppet sina sympatier får ett visst svenskt parti. l " kommenterande nyhetsprogram" kan man få höra medarbetare tala om får tittarna vad de skall tycka även i främmande länders valkampanjer. Man nöjer sig fOr övrigt inte med att driva privat utrikespolitik i program som öppet annonseras som politiska - utan låter företrä- dare fOr extrema politiska uppfattningar framträda och agitera även i religiösa program, i barnprogram, i underhållningsprogram t ex i packhusmiljö och varfår inte även i sportprogrammen. Endast meteorologerna förefaller ännu så länge helt oförvitliga, men så har de ju också en annan arbetsgivare och ett annat fackförbund. Ingen kan nämligen längre neka att den egentliga konflikten föreligger mellan ett fack, 44 som är så klickstyrt och extremistinfiltrerat att de mest ansedda politiska reportrarna anmält sitt utträde, och en svag och viljelös arbetsgivarpart. Därmed borde tiden vara mogen for att fullständigt revidera avtalet mellan staten och Sveriges Radio - i stället for att fOrlänga det, som regeringen beklagligtvis gjort. Men en sådan avtalsrevision är så ideologiskt laddad, att den måste fOregås av en diskussion som ifrågasätter hela maktbalansen i det svenska samhället. Själva huvudorsaken till monopolställningen är ju dels teknisk, dels en frontställning mot reklamfinansiering. På den fOrsta punkten kan man säga att den ökade tillgången på kanaler och programtid gör det möjligt att lägga det argumentet åt sidan, att tiden inte kan uppdelas. På den andra punkten kan man ifrågasätta om en svensk reklam-TV eller en nordisk satellit är till den grad värre än den tysk-franska satellit, som vare sig vi vill det eller inte, snart kommer att stråla ut sin reklam - säkert även på svenska - över hela den tättbebyggda delen av vårt land. Men, även om man tar avstånd från reklamTV, finns minst tre andra möjligheter. Den fOrsta är en fransk modell, där regeringen får ett mer direkt inflytande över personalpolitiken och direkt kan avskeda reportrar, som begagnar sin monopolställning till att driva propaganda, samt nyanställa kunnigt folk, gärna på begränsad tid. Den andra modellen är den finska eller holländska, där personalanställning och tidstilldelning görs direkt proportionell mot partiernas ställning i riksdagen. Resonemanget innebär, att då flertalet reportrar redan givit avkall på sin politiska neutralitet, åläggs de uppge partitillhörighet, och utses - likt landshövdingar - efter denna. Likt landshövdingekåm får man på detta sätt färre extremister - m kanske också mindre nyskapare. Men re rarna har själva så velat' Den tredje modellen - som tycks vara väg - är att man genomfOr en myckt>t lån~t~ ende regionalisering. Varje region får en e~ TV-station, med sin andel a\ totala sändnin tiden baserad på regionens invånarantal. na regionala station får sedan en politiskt sedd, regional styrelse i stil med de region universitetsstyrelserna - och det blir dessa gionala styrelser som efter ett normalt, ofli ligt anställningsfOrfarande har att handlä, anställningspolitiken rfter eget politiskt hu' Fullfölj blockbildningen ... Vilken av dessa tre modeller man väljer betydelsefullt for den strategi man på ÖY · områden vill tillämpa, for att lösa upp politi dödlägen och motverka orimlig centralise och byråkratisering. Det skall då främst ä att den franska modellen och ävenså den re nala, om man så vill vä !tyska, kräver en långtgående blockbildning än nu. Ty är holländarnas modell fOr fri opini bildning beundransvärd, bör alla kloka de krater däremot undvika deras partisyst Deras oöverskådliga antal partier gör varje geringsbildning till en komplicerad menu där dansörerna och stegen redan till sitt an lämnar åskådaren sidoställd. Det sachsiska systemet med två politiska block var sitt huvudalternativ är vida att fciredra. det praktiseras utanfOr engelsktalande län bl a i Västtyskland och- modifierat- i Fra rike. 45 l valet mellan dessa skilda alternativ bör att medan man förr av taktiska skäl spelade på först noteras att Sverige redan nu på flera sätt splittringen inom borgerligheten, vill han nu i är på väg mot en mer uttalad blockpolitik av landets intresse uppmana de borgerliga paranglosachsisk typ. Socialdemokratin har under tierna till ett intimare samgående. Olof PaJmes ledning radikaliserats och polemiserats. Alldeles bortsett från partitoppens nålstickspolitik mot kompetent folk inom bor- ~ligheten och näringslivet och oförmågan att hålla rågången klar vänsterut, framgår det tydligt hur också mer sansade kandidater till partiledarposten som Hans Gustafsson, Kjell-Olof Feldt, Thage G Peterson eller John-Olle Persson i många frågor är radikalare än man vanlitm var på Erlanders tid. Borgerligheten har visserligen visat sig stånd att hålla samman en trepartiregering. Mtn det finns bland de borgerliga partierna två stora svagheter, som hänger inbördes nära samman. Den ena består i tvekan om att låta samverkan gå ännu längre, mot en verklig partisammanslagning. Det är väl känt att prickarna på ideplanet inom socialdemokratin går väl så dj upt som inom borgerligheten (t ex då det gäller tillväxtambition och teknikvänlighet eller ifråga om försvarsvilja och neutralitet mot diverse kommunistiska " befrielserö- relser·'). Borgarna har emellertid ännu inte på fullt allvar tagit upp frågan om en sammanläggning av ungdomsförbunden och idetidskriftema.Just där tycker man att taket borde kunna vara högt och debatten livlig om de mer långtgående handlingsalternativen för borgerligheten - bortom dagens brandkårsutryckningar och konstgjorda-andningsförsök inom tex industripolitiken, utbildningen och brottsbekämpningen. Säkert är att allmänheten - 1-äljarna- skulle vara betjänta av klarare Jångsiktsalternativ. Själve Erlander har nu utsagt, ... genom att kombinera ideer från alla tre partierna! Den andra svagheten - som sammanhänger med samarbetssvårigheterna - består i en remarkabel idetorka. Jag har ofta tillfälle att samtala med de mer begåvade " halmhattarna" och kan då konstatera att de avvisar nästan varje förslag med att "liberalismen innebär mindre lagstiftning, inte mer" och att nya ideer följaktligen inte är välkomna. " Vi har nog med ideer själva", heter det. Fan tro't, sade redan Rellingen. Många av de verkligt nya ideerna inom svensk politik har ju i själva verket ingalunda kommit från liberalerna, som dessutom förmått stöta bort så viktiga grupper som de kristna och den organiserade tjänstemannarörelsen, utan från det i pressen med orätt föraktade centerpartiet. Där har man tidigast och klarast inom borgerligheten uppmärksammat funktionsstörningarna i det moderna, högcentraliserade industrisamhället - vilket däremot inte betyder att det partiet alltid har kunnat stå till tjänst med de mest konstruktiva lösningarna. Men ett samgående skulle göra det möjligt att förena den breda sakkunskapen inom moderaterna med centerns känslighet för störningar och liberalismens handlingsberedskap. I så fall skulle inte bara socialdemokraterna utan också borgerligheten bli en intressant diskussionspartner för löntagarorganisationerna och andra organ i samhället med önskan att 46 överleva bortom nästa val. Uppenbart är att ideer skulle mötas, födas och konkretiseras. Det skulle vara möjligt att inbjuda breda grupper experter till överläggningar innan en ide i form av proposition eller motion skulle nå riksdagen. l nitiativet skulle på anglosachsiskt maner i många frågor bli jämnare fördelat mellan de båda blocken. Men det är just i det läget frågan kommer upp om hur sådana ideer bör genomföras och utvärderas i praktiken. Det torde nämligen inte minst inom borgerligheten råda stor enighet om att reformtakten under PalmeLidbom var något andlös. Långifrån alla förslag var ens så juridiskt genomarbetade, att de förtjänat att framläggas. När det gäller genomförandet, vill jag citera en socialdemokratisk generaldirektör med förflutet som forskare: "En stor del av våra lagar skulle ha försetts med 'solnedgångsparagraP så att de au tomatiskt hade blivit upphävda inon: fem år, där riksdagen inte annorlunda beslutat" . Regionalisera Den bärande tankegången i centerns samhällskritik har ju varit, att glesbygderna och de produktiva elementen i samhället inte får utsugas av den centrala byråkratin, och att den tekniska utvecklingen inte får drivas därhän, att medborgarna blir främlingar i sitt eget samhälle. Tyvärr har problemet i stor utsträckning lösts genom utlokalisering av centrala ämbetsverk till stor kostnad och föga nytta, samt genom att tekniken och teknikerna fått löpa gatlopp i spalter och TV-rutor. Mer konstruktivt vore det om centerns regeringspartners tog upp centerns ideer till symposier med inbjudna experter från skilda håll - precis som socialdemokratin ordnat rådslag kring t ex de ogenomtänkta ideerna om löntagarfonder och nedrustning - för att kunna omvandla dem till genomförbara proposi tioner r~ ler motioner i riksdagen. När det gäller decentraliseringen finns ju den alternativa möjligh~ ten att flytta ner en rad beslut på länsplanetinklusive viktiga utnämningsfrågor - medaa bl a vård- och utbildningspolitikens detaljutformning, uppsikten över kommunerna ochnä- ringspolitiken sannolikt kräver större enheter än de nuvarande länen. Skulle man nu kunna finna lagom stora oa bärkraftiga, politiskt och historiskt någorlunda enhetliga och ekonomiskt och geografiskt sammanhållna enheter av denna typ, vore de ja idealiska som maktcentra lämpade att styra dt lokala behoven av t ex utbildning, industristöd, kulturliv, TV- och radioprogram m m efter dt politiska och andra behov som gör sig gällandt i just den regionen. Men är en sådan ide politiskt genomförbar? Att slå ihop landsting har aldrig varit populär. På just den punkten har jag det sena te åra skrivit en rad artiklar i skilda landsortstidningar och hållit seminarier på skilda håll i landrt, bl a på de lokala högskolorna. Intresset för dYlika projekt förefaller starkare, ju längre fråa huvudkommunen man kommer. Livligast gensvar har jag fått på förslag att förena de fyra nordligaste länen i ett experiment med samor·dnad, utlokaliserad näringspolitik, och de t1 Skåne-länen jämte Hallands och Kronobergs ett annat experiment med mer differentierad! och prestationsinriktade skolformer. På län~ sikt kunde sedan bl a Västkusten, sydöstra S1 rige och Bergslagen utväljas för experiment, där på samma sätt en region - nog stor att III ~en högskola, hovrätt, TV-station, MILOområde och centrallasarett - medverkar i utprovningen av en politisk ide - med alla sina institutioner. Hysterin och ropen om extrema åtgärder i Stockholm, uppiskad av massmedia där, påverkar ju visserligen riksdagen - men knappt de lokala landstingen. När en ide är t1·eksam, kan den till lägre kostnad prövas i en region, innan den på lidbomskt maner manglas ut på en natt över hela riket. Slår den väl ut, kan den efterapas av fler och slutligen antas för landet i dess helhet. Driven till sin yttersta konsekvens innebär denna ide att politiska reformer, som med snabbt växlande majoriteter och knappa marginaler inte skulle gå att genomföra över hela landet utan omfattande protester, dock skulle kunna prövas, nämligen lokalt. Dessa regioners "storlandsting" skulle rentav gradvis kunna helt ersätta centrala ämbetsverk som kriminaldrdsstyrelse, socialstyrelse, skolöverstyrelse och tom organ för internationellt bistånd. Genom att de skilda regionerna har olika politisk profil, kan de driva helt motsatt politik - t ex i fråga om val av biståndsländer eller skolsystem. Visby-överenskommelsen om skolan kan tex ättas ur spel i Skåne-regionen, knarket utrotas med effektivare kriminalvård och polisinsats i Göteborgsregionen, Bergslagen kräva bättre tid för folkbildning på TV och Norrland samordna sin industripolitik. 47 regimens riksomfattande, måste planeras bättre än hittills och i efterhand utvärderas av kunnigt folk i relation till på förhand givna löften. Att uppnå detta betyder dels i regionerna mycket intimare samarbete än hittills mellan politiker, administratörer och de lokala högkolorna, dels på riksplanet ett ökat inflytande för och en ny vitalisering av de traditionella organ vi har för att kontrollera missgrepp inom förvaltningen. Hit hör främst JO-ämbetena, statskontoret, riksrevisionsverket, riksdagens revisorer och på ett mer indirekt sätt organ som Statistiska Centralbyrån och Forskningsråclsnämnden. Jag har redan tidigare i dagspressen föreslagit att man vid sidan av den nuvarande Kammaren skulle ha en Senat - vald på lång tid i enmansvalkretsar bland män och kvinnor med viss erfarenhet av offentliga värv - för att nogare granska missgrepp i förvaltningen, bristande sammanhang i lagstiftningen samt nya ideer. Samtal med kunnigt folk har givit vid handen, att både de förutnämnda storlänen och valkretsarna för dessa från partierna mer fristående senatorerna bör vara ett eller flera län och endast i undantagsfall uppdela befintliga län. Man kan t ex tänka sig att vart län väljer en senator och att de län som överstiger en viss befolkningssiffra - t ex fyrahundratusen eller en halv miljon - uppdelas i två valkretsar. På detta vis undviks s k gerrymandering, dvs att man avgör den politiska sammansättningen genom att fiffia med valkretsarnas gränser. Det är också betydelsefullt att dessa senatorer - liksom gärna andra höga ämbetsmän Utvärdera som lokalradiochefer, landshövdingar, univerMen det säger sig självt - och därmed är jag sitelsrektorer och presidenter för hovrätterna - åter inne på huvudtemat i denna artikel - att inte utses genom politiska utnämningar cendessa lokala experiment, likaväl som Palme- tralt utan på anglosachsiskt sätt genom val efr 48 ter ansökan och noggrann meritgallring enligt uppsatta specifikationer. Senatorerna bör dessutom till sitt förfogande ha ett sekretariat och andra faciliteter. Man kan t ex tänka sig att medan de lokala universiteten läggs under resp storlandsting, senaten direkt knyts samman med Uppsala Universitet och med de ovan nämnda organen för sam· hällskontrolL På detta vis skulle det bli möjligt att genomföra experiment i samhället på ett mindre kostsamt sätt och med en grundligarr utvärdering av hur politikernas löften i prakti· ken utfallit.