Debatt: PER DAHLBERG: Samhällsförvaltningen på regional nivå Frågan om landstingens fortbestånd har dryftats i Svensk Tidskrift tidigare i år. Olika meningar har därvid kommit till uttryck. Sålunda har kanslichefen Stcn E Kjellgren hävdat att landstingen bör vara kvar, medan dåvarande landstingsrådet tig Rindborg har satt dcr.~s fortsatta existens i fråga (nr 3/81). Aven landshöv-· dingen Sven Johansson har intagit en kritisk ståndpunkt, samtidigt som han har forordat en omprövning av de regionala arbetsuppgifternas fördelning mellan skilda samhällsorgan, i första hand mellan länsstyrelserna och de centrala ämbetsverken (nr 4/81). För egen del är jag av den uppfattningen, att landstingen bör avvecklas. Denna uppfattning grundar sig på en under decenniers studium vunnen insikt om att en genomgripande förenkling av den offentliga förvaltningen är nödvändig som ett betydelsefullt led i en allmän sanering av statsfinanserna. Utifrån denna besparingsaspekt anser jag emellertid, att frågan om landstingens framtid måste sättas in i ett större sammanhang och att den administrativa reform som alltså synes mig ofrånkomlig måste omfatta hela den regionala organisationen, ~.tatlig såväl som landstingskommunaL Aven primärkommunernas ställning måste övervägas. Den territoriella grunden för den statliga länsförvaltningen är länen, för närvarande 24 till antalet. Länsindelningen är av mycket gammalt datum och går i principiellt avseende tillbaka ända till 1634 års regeringsform. Den organisationsmodell som då fastställdes har till sin konkreta utformning inte undergått några egentliga fårändringar sedan år 181O, bortsett från sammanläggningen av förutvarande Stockholms län och Stockholms överståthållarskap för drygt tio år sedan. Länsorganisationen har således inte påverkats av den djupgående omdaning som har kännetecknat det svenska samhället sedan 1800- talets senare hälft, med avsevärda konsekvenser för näringsliv, kommunikationer, befolkningsfördelning och bosättning. Till följd härav framstår länen inte längre som naturligt avgränsade och sammanhållna enheter. Den statliga länsförvaltningep. utgörs i första hand av lä.J!sstyrclserna, av vilka varje län har sin. Aven de är alltså 24 till antalet. Kostnaderna för deras verksamhet uppgick för budgetåret 1979/80, det senaste budgetår för vilket uppgifter är mig tillgängliga, till drygt l 417,5 milj kronor. Utöver länsstyrelserna omfattar den statliga länsförvaltningen ett tiotal mer eller mindre självständiga länsnämnder och liknande organ, i allmänhet underordnade centrala fackmyndigheter. Varje län har sin uppsättning sådana organ. Eftersom dessa enheter i några fall saknar egna anslag, är det inte möjligt att exakt ange deras administrativa kostnader utan tidskrävande detaljundersökningar. En sammanställning av officiellt kända uppgifter och vissa under hand inhämtade upplysningar ger emellertid vid handen, att de nämnda kostnaderna kan beräknas ha uppgått till sammanlagt l 353,8 milj kronor budgetåret 1979/80. Som har berörts inledningsvis finns vid sidan av den statliga länsförvaltningen en länskommunal förvaltning bestående av 23 landsting. Att antalet är 23 och inte 24 beror på att Gotlands kommun fungerar som landsting för Gotlands län. Landstingens huvudsakliga uppgift är att svara för hälso- och sjukvården inom respektive län. De administrativa kostnaderna härför uppgick år 1979 till l 731,5 milj kronor. I denna summa är kostnaderna för landstingsförbundet inräknade. Samtidigt är att märka att - förutom Gotlands kommun - Göteborgs och Malmö kommuner står 470 utanfår landstingsorganisationen. Av ovan lämnade uppgifter kan tre slutsatser om den regionala samhällsfårvaltningcn i vårt land dras, nämligen att den vilar på en territoriell indelning som är otidsenlig, att den får med sig mycket höga kostnader och att den i långa stycken utgörs av parallellt verkande myndigheter. Härav följer i sin tur att utrymme finns får en modernisering och fårenkling av organisationen, med sänkta anspråk på skattcmedel som effekt. Enligt min mening bör i detta syfte fål· jande åtgärder vidtas. l Antalet län skärs ned från 24 till fårslagsvis 15. Därav följer automatiskt att även antalet länsorgan begränsas; närmare l00-talet sådana organ s~ulle under angiven fårutsättning kunna dras in. Redan en fårändring av länsindelningen, byggd på principen att länen i näringsgeografiskt och befolkningsmässigt hänseende skall utgöra ett rationellt underlag får samhällsplanering och annan verksamhet på regional nivå, skulle begränsa kostnaderna får den statliga länsförvaltningen högst vä- sentligt. Denna effekt skulle nås, även om den administrativa personalen skulle behöva fårstärkas på enstaka punkter till följd av breddningen av länsorganens verksamhetsområden. 2 Somliga av de nuvarande länsnämnderna avvecklas helt. Särskilt aktuella i sammanhanget är länsskolnämnderna och länsbostadsnämnderna, vilkas uppgifter - i den mån de alls behöver vara kvar - mycket väl kan övertas av primärkommunerna. Ytterligare ett exempel på de besparingsmöjligheter som står till buds på detta område erbjuder lantbruksnämnderna, som ju sysslar med jordbrukets ytt· re och inre rationalisering. Handläggningen av hithörande ärenden kan med fårdel fårdelas mellan lantmäteriets motsvarande enheter - som ju sedan gammalt har fastighetsbildande och fastighetsreglc· rande uppgifter - och nyinrättade hus· hållningssällsk~p, knutna till jordbrukets egna organisationer och i huvudsak finan· sierade genom avgifter får lämnade ~äns· ter. En liknande omorganisation, som i nu behandlat fall alltså skulle betyda att lant· bruksnämnderna avvecklas, kan göras på skogsvårdens område. 3 Landstingen avskaffas och deras uppgifter fårs över på andra samhällsor~an. Att får den relativt begränsade verksam· het som landstingen har att svara får upprätthålla en särskild organisation, till kost· nader som vida överstiger kostnaderna fiir samtliga länsstyrelser, är varken ekonomiskt fårsvarbart eller sakligt nödvändigt I viss mån är det likväl en öppen fråga vilka samhällsorgan som bäst lämpar sig får att överta landstingens uppgifter. Oli· ka organisatoriska lösningar kan tänkas. Särskild vikt synes mig dock böra tillmätas det förhållandet, att planeringen av allmän hälso- och sjukvård, alltså den del av verksamheten som är den får landstingen mest väsentliga, i princip inte skiljer s~ från annan samhällsplanering, som ju är en huvuduppgift får länsstyrelserna. rå- gande skäl kan därfår åberopas får att de!- sa myndigheter, under socialstyrelseiii överinseende och med ansvaret får det lö- pande arbetet starkt decentraliserat, får träda i landstingens ställe som huvudmål får hälso- och sjukvården. En sådan reform skulle i hög grad fårenkla både dea regionala samhällsförvaltningen och skat· tesystemet, eftersom landstingsskatten automatiskt skulle falla bort. Som en fåljd at fårenklingen skulle de dryga administrationskostnaderna får hithörande ändamål reduceras. Även länsstyrelsernas ställninc som samlande och ledande regionalinstanser skulle stärkas, något som ytterligare skulle betonas om den av Svenjohall!- son efterlysta omprövningen av fårhållandet till dc centrala ämbetsverken samtidigt gjordes. 4 Den nuvarande kommunindelningen ses över, varvid syftet skall vara både att göra den kommunala förvaltningen mera lätthanterlig och att minska avståndet mellan kommunstyrelse och kommuninvånare. Kommunernas fullmäktigefårsamlingar ges befogenhet att utse ledamö- terna i länsstyrelsernas lckmannastyrclser. Alternativt utses dessa direkt vid de allmänna valen av respektive kommuners röstberättigade invånare. De nyssnämnda ANDERS LUNDBERG: 471 lekmannastyrelserna får rätt att besluta i alla frågor som rör samhällsplaneringen i stort inom det egna länet. På så vis skulle det demokratiska inflytandet över den offentliga verksamheten på regional nivå kunna behållas och rent av stärkas trots avvecklingen av landstingen. En närmare precisering av samhällsuppgifternas fårdelning mellan staten och kommunerna, såsom har fårordats i min artikel om skattesystemet och skatteförvaltningen i nr 5-6 av denna tidskrift, skulle verka i samma riktning. Kommentarer till Thulstrups "vulgarisering" Att vår~a vårt språk är ...:iktigt. Jag tolkar därfår Ake Thulstrups (A Th) artikel i nr 5-6 som en diskussionsinledning och överser med hans ordval ("vulgarisering, barbarisering") och bakomliggande känslor. För en meningsfull diskussion krävs att värdepremis.serna klart uttalas. På den punkten är A Th ofullständig. Han vill att språket skall fårändras i harmoni med dess "väsen", men beskriver inte detta väsen. För mig synes många av de tendenser, Å Th ogillar, stämma med språkets väsen. Han önskar också att vi kan behålla kontakten med vår klassiska litteratur. Det önskemålet delas nog av de flesta, men kan endast ha marginell betydelse fcir vår språkvård. Språket har sin viktigaste funktion som kommunikationsmedel. Dc värdepremisser, som fcir mig väger tyngst, är därfår fciljande två: l I valet mellan två ord/uttryck bör man välja det som fcir mottagaren bäst återger avsändarens intentioner. 2 Av två ord/uttryck, med samma informationsvärde, bör man välja det som spar mest tid och energi. Med dessa två principer kommer man långt, men Å Th godtar dem antagligen inte, ty utifrån dem framstår det mesta i hans artikel som oge!;lomtänkt eller halvgenomtänkt. Snälla A Th, redovisa dina premisser! Ibland tycks Å Th fårväxla språkfrågor med sakfrågor. Uttrycket "har sparkats" är språkligt bättre än "har fått sin avskedsansökan beviljad" om någon har slutat en anställning mot sin vilja. Thulstrups ogillande har väl mer moraliska än språkliga grunder. Hans utredning om robotar är heller