Ett konservativt credo Folkpartiet står i begrepp att anta ett nytt partiprogram. Inför landsmötets debatt och beslut har partiets tidigare partisekreterare, Carl Tham, utfårdat ett slags oavhängighetsförklaring. I Liberal Debatt analyserar Tham ingående programforslaget och låter denna analys utmynna i ett antal positionsbestämningar som inte bara är intressanta fcir att de innebär avståndstagande från programmet från den tidigare partisekreterarens sida. Thams artikel är framfor allt intressant därfor att en övertänkt och klar konservativ position for första gången på mycket lång tid intas av en central politiker i Sverige. Tham representerar inte Fälldins emotionella och spontana bondekonservatism. Tham för fram den traditionella och intellektuellt fotade värdekonservatism som så länge lyst med sin frånvaro i det svenska politiska livet. Thams utgångspunkt är att det svenska samhället hotas av desintegration. I hotbilden ingår en mycket långt driven internationalisering av världshandeln, ökad politisk konfrontation, en "oerhörd" maktställning för intresseorganisationerna och därtill konsumtionssamhällets forstö- rande återverkningar på en levande och kämpande humanistisk livshållning. Tham ser hur forutsättningarna för att upprätta en ny samhällsmoral förloras i desintegration och i ett alltmer fragmen· tariskt samhälle. Samtidigt ser Tham just en ny samhällsmoral som nödvändig for att lösa de problem som skapats av att sociala mönster brutits sönder till följd av kvinnans utträde i arbetslivet och av män· niskors oförmåga att finna sig tillrätta i den mycket snabba förändringstakt som kännetecknat 60- och 70-talen. Program· makarna har lyft fram maktspridning som ett central tema. Tham vill i stället se kul· turpolitiken - där folkbildningsinrikt· ningen skall ersättas av kvalitet - utgöra kärnan i det egna partiets politiska fcirkun· nelse. Thams konservativa credo är ingen en· sam svala. Allt tyder på att vi även i Sveri· ge kommer att få uppleva en konservativ renässans. Ansatser har tidigare visats 1 kulturdebatten. Det sena sextiotalets och tidiga sjuttiotalets amatörismvurm har avlösts av krav på kvalitet. Eliten har ropall in på scenen. Nu hörs det första ropria politiken. Det kommer att följas av fler. Liksom i USA kommer ekonomisk liberalism att få brytas mot politisk konservatism. En fruktbar syntes mellan de tvi huvudströmningarna i västerlandets politiska historia inger förhoppningar. ThaDI bidrag är konservatismen. Det är välkommet. Dagens frågor Onödigt bostadkrångel Bostadsanvisningslagen (BaL) som trädde i kraft den l juli 1980 innebär att en kommun har möjlighet att inom ett område i kommunen tvinga husägarna att anmäla lediga lägenheter till bostadsformedlingen och upplåta dem till de bostadssökande kommunen anvisar. Därmed fråntas fastighetsägarna rätten att själv anvisa sina lägenheter. Samtidigt innebär lagen att människor inte själva kan ta kontakt med en fastighetsägare får att få bostad.. BaL är ett exempel på att politiker misstror människorna. Förutsätter man att alla politiker vill ha ett system som fungerar så effektivt som möjligt, måste lagar av den typ som BaL representerar betyda att man inte vågar tro att människor själva kan ta ansvar. Möjligen tror man sig veta att en och annan kommer i kläm om folk får bestämma själva. Kanske är man rädd får den minskade perfektionism som brukar bli resultatet av enskild frihet. Vad man då glömmer är alla de problem offentligt maktutövande for med sig. I BaL § l heter det att lagen kan användas "om det behövs for bostadsforsärjningen inom kommunerna". Vad menas med detta? Lagstiftarna kan rimligen inte ha trott att en lagstiftning kan skapa fler bostäder. Nej, detta med "behovet" torde snarare hänvisa till att en av kommunens plikter for bostadsfårsärjningen är att skapa en "allsidig befolkningssammansättning" i kommunens bostadsområden. Vad som menas med detta forklaras inte i BaL, utan det konstateras allmänt att en av kommunens uppgifter är att motverka bostadssegregation. Eftersom ingen kommunalpolitiker frivilligt lär vilja medverka till ökad bostadssegregation kan det bli svårt att hävda sig gentemot dem som krä- ver att man skall använda BaL for att motverka ett segregerat boende. Det är risk att lagen kommer att användas. Men frågan är, vad menas med "allsidig"? Gäller det for politikerna att se till att det finns människor av olika ålder, religion, kön och nationalitet i ett område eller gäller det att sprida människor med olika inkomster eller antal barnjämnt över olika stadsdelar? Vilka krångliga system skall man infora for att efterleva en sådan lagstiftning när man väl bestämt sig får en blandning? Finns det någon möjlighet att ta hänsyn till var olika människor vill bo i ett sådant system? Svaret på den sista frå- gan är nej. BaL utgår ifrån att det är samhället och inte den enskilde medborgaren som vet bäst var han eller hon skall bo. Utgångspunkten är inte att enskilda människor ska kunna skaffa sig bostäder som de trivs med, till den kostnad och i den miljö som de själva väljer, utan att de ska bo så att de blandas väl med varandra i bestämda proportioner. Den lämpliga blandningen av människorna skall bestämmas av politiska organ, alternativt lämnas åt tjänstemän på bostadsformedlingen att bestämma. För att uppnå lagens syfte måste nya regler och bestämmelser, mer papper och blanketter och framfor allt en större offentlig sektor skapas. Bostadsanvisningslagen är oac"'eptabel. Visst vill vi alla skapa gemenskap i vår 434 bostadsmiljö och visst vill VI garantera också att människor med problem får goda bostäder. Men tvångslagar kan aldrig realisera mer gemenskap och minskad segregation. l stället skapar den här sortens lagar nya konflikter och vi riskerar att forlora den medmänsklighet och forståelse som ändock finns i var och en. Det är därfor BaL måste avskaffas. Mordet på president Saclat President Saclat levde farligt. Han var själv medveten om detta. De många arresteringar, som foretogs i Egypten av motståndare till regeringen så sent som några veckor innan han mördades, tyder på att Saclat nåtts av varningar och att han kände sig själv och sitt livsverk hotade. Att han skulle dödas under en pågående militärparad kan han omöjligen ha tänkt sig. Där och då borde han ha kunnat känna sig säker. Hans livsverk utfordes i hans lands och i fredens ~änst. Han var på intet sätt någon mild natur och våld och krig var inte främmande for honom, men han skilde sig från andra genom sin fredsvilja. Det krävdes också mod for att, mitt under arabiskt hot, forhandla med Israel. Mycket gott kommer inte att i framtiden sägas om president Carter, men han sammanforde Saclat och Begin, den senare mer ovillig och svårhanterlig än den fcirre och mycket mindre beredd att kompromissa. Saclat var däremot villig, och fred slöts. I sitt eget land fick Saclat därmed dels panaraberna emot sig, dels fundamentalisterna, dvs de islamska renlevnadsmän, som ser sitt ideal i Ayatollah Khomeiny. Det var en grupp officerare, som stod dessa islams fanatiker nära, som mördade presidenten. Så säger man i varje fall i Kairo, där man bör veta det och där det knappast hade funnits anledning att dölja sanningen, om de t ex varit anhängare till Libyens härskare Kadaffi. Det hör till de speciellt svenska märk· värdigheterna, att Sveriges Radio, i detta fall Rapport i TV-2, ansåg sig veta bättre. Dagen efter mordet visste man där, att Saclat avrättats på order av en avsatt general, som stod panaraberna nära. Han visa· des upp i bild och han förklarade, att sadat var en forrädare mot den arabiska sa· ken och föll på sin gärning. Det må vara hänt. Men TV-2 hade också letat fram en anhängare av samme general, en man!» satt i Sverige, och denne fick framfora sin tillfredsställelse med mordet på Sadat, regeringschef i ett land med vilket Sverige uppehåller vänskapliga förbindelser. Det var ett i sig smaklöst inslag och det var omdömeslöst att det släpptes fram; men det var helt i Rapportredaktionens anda. Kadaffi lär ha utlyst dagen for mordet till en allmän glädjedag också får framtiden. Även i andra arabländer har glädjen varit stor. Reportage från sådana manifestationer skall inte fordömas. Åtminstone svenska fredsdemonstranter bör få något att tänka på: en man, som positivt arbetat for fred, blir mördad får den skull och glädjetåg drar fram genom gatorna. Den bekanta fredsmarschen i somras gick till Paris. Kanske skulle det vara nyttigare om den nästa gång gick till Libyen?