INGEGERD TROEDSSON: Effektivitet och mänsklighet Moderaterna brukar beskj/lasfor bristande socialt ansvarstagande. Detta bottnar i en felsyn, men det är en stor brist att partiet inte kunnat göra sitt sociala ansvarstagande mer trovärdigt och klart, skriver riksdagens l :e vice talman Ingegerd Troedsson. Moderaterna har kanske mer än andra partier talatfor en starkare inriktning av samhällets stöd på dem som bäst behöver det och som ofta glöms bort tillformån for breda stödinsatserfor röststarka grupper. Förmågan att gå mot strömmen, när det verkligen behövs,for att driva en i verklig bemärkelse social politik, utan ansvarslös övervältring av kostnaderna på kommande generationer, måste moderaterna under BOtaletytterligare utveckla bland politiker på alla nivåer. I konservatismens natur ligger att blicka tillbaka i tiden får att bättre forstå framtiden. Låt mig som bakgrund till några funderingar om moderaterna och 80-talet börja med 60-talets debatt om att ideologierna var döda. Bakgrunden till detta Tingstens påstående var en hög tillväxt, som inte bara räckte till for att bygga ut sjukvård, utbildning och annan offentlig verksamhet samt till en rad sociala reformer utan även gav pengar över i den enskildes plånbok. Ideologier behövdes inte. Vad det gällde var att administrativt fordela det växande välståndet, hävdades det. Men visst fanns ideologi, inte minst en klar allmänt omfattad medvetenhet om vikten av att värna om de svaga liksom om att detta måste innebära att de arbetsfåra arbetade hårt for att få fram tillräckliga resurser. Rättvisa - ej likhet Så kom slutet av 60-talet och med det den falska jämlikhetens decennium, falsk därfor att den jämlikhet som förespråkades i så skrämmande hög grad gick ut på att stöpa alla i samma form. Dennajämlikhet gick ut över valfriheten, över hänsynen till att människor är olika, har olika önskemål, olika behov, olika drömmar. Individernas likhet, inte deras olikhet, blev utgångspunkten for de politiska åtgärderna. Därigenom blev jämlikheten också i många avseenden djupt orättfårdig. I fråga om skolan trodde denna jämlikhets förespråkare att de underlättade for de svaga eleverna genom att hålla tillbaka ----------------------------------------------~~------------- 386 dc snabbprcstcrandc. Man tog också bort de praktiska linjer i högstadiet, som fungerat som ett andningshål för dc praktiskt lagda eleverna, och gjorde skolan allt mer . sammanhållen och teoretisk. Detta fick som befarats svåra konsekvenser, inte bara får arbetsro och studieresultat utan också får synen på den praktiska läggningen. Detta torde i sin tur ha bidragit till den negativa inställningen bland de unga till praktisktjobb på verkstadsgolven och därmed till den avindustrialiscring som är en av huvudorsakerna till dagens ekonomiska problem. Moderata samlingspartiet har, liksom tidigare högerpartiet, sällan talat om jämlikhet, kanske just på grund av risken får sammanblandning med likhet. Rättvisa har i stället använts som mål får en politik som utgår från och söker ta hänsyn till individernas olikhet. Detta har gällt och gäller också skolan. Att fortsätta arbetet på att göra skolan meningsfull får alla, att inte bara ge goda grundkunskaper utan också ta vara på både den praktiska, den teoretiska, den vårdande och den konstnärliga läggningen ser jag som en av BOtalets många viktiga uppgifter får moderata samlingspartiet. Myndigförklara barnfamiljerna Jämlikheten gick också ut över familjernas rätt och möjlighet att själva få välja sin livsform. Vi fick ett skattesystem som gjorde det allt svårare får barnfamiljerna att klara sig på en enda inkomst. Flerbarnsfamiljerna, som mer än andra är hänvisade till detta, kom därigenom att bli 70-talcts verkliga förlorare, stick i stäv med allt tal om solidaritet med sva~a grupper. Bidragssystemet inriktades i allt snabbare takt mot ett ensidigt gynnande av den kommunala barnomsorgen. Många små· barnsföräldrar har härigenom nödgats får· värvsarbeta av tvingande ekonomiska skäl, samtidigt som det medfört sådana köer till den kommunala barnomsorgen att många som intet högre önskar än att få fårvärvsarbeta fårgäves fått vänta på plats. Att ge också det barnavårdande arbetet i hemmen sin rättmätiga värdering, att i stället får att styra barnfamiljerna äntligen myndigfårklara dem genom ett rättvist bidragssystem och skatter som anpassas till bärkraften är en annan viktig uppgift får 80-talct. Allt talar får att moderaterna också i fortsättningen får gå i spetsen för en sådan framtidsinriktad radikal politik. solidaritet eller välfård 70-talct innebar också en betydande socialisering av arbetets frukter. Det allt högre skattetrycket urholkade inkomster· na och gjorde den enskilde allt mer beroende av stöd och bidrag från samhällets sida, vilket i sin tur ledde till ännu hö~re och mer arbetshämmande skatter. Skillna· den i behållning mellan hel- och deltidsar· bete blev allt mer försumbar. Vi fick dess· utom ett växande antal ledighetslagar som alla - var och en får sig - är lätta an motivera men som tillsammans fått djupt allvarliga konsekvenser. - Den grundläggande solidaritet som ligger i att arbetsfåra arbetar hårt får att forsörja dc inte arbetsföra har ersatts av en välfärdspolitik, som innebär rätt för dc arbetsföra att avstå från arbete med ringa eller inga ekonomiska konsekvenser. I denna enda mening har Ulf af T rollc sammanfattat mycket av det som lett till dagens svåra ekonomiska situation, där privat och offentlig konsumtion rusat i väg långt snabbare än produktionen med allt större underskott i statsbudget och bytesbalans som följd. :\ågra siffror belyser utvecklingen: industriproduktionen ökade under 70-talct med endast l, l % per år mot 3,4 % inom OECD i övrigt. B P steg hos oss med endast 2 % per år medan dc offentliga utgifterna fortsatte att öka med 6 % som under 60-talct. Från att år 1965 ha uppgått till 1/3 av BNP tar dc nu 2/3 i anspråk. Bara i år och trots något dämpad ökningstakt stiger dc offentliga utgifterna från 64-67 % av BNP. Klarspråk behövs Detta är som bekant bakgrunden till att moderata samlingspartiet inte bara förespråkat vikten av att det måste löna sig att arbeta och våga satsa utan också åter och åter igen framhållit att de offentliga utgifterna och den offentliga verksamheten, hur viktiga dc än är, inte får öka snabbare än inkomsterna. Det finns inget enklare för stunden än att bara stapla nya utgifter och uppgifter 387 på gamla. Fagert tal om solidaritet har tyvärr alltfår ofta blivit det fikonlöv bakom vilket politiker av alla kulörer dolt sin oförmåga att prioritera, att rätta mun efter matsäck, att ta också impopulära beslut. Allt talar för att moderaterna, som i och med att det bekymmersamma ekonomiska läget kommit att stå klart för allt fler, vunnit ökad anslutning och trovärdighet får sitt klara språk på detta område, också under resten av 80-talet har en huvuduppgift i att leda den offentliga sektorn in på återhållsamhetens törnbeströdda stig. Fördjupad valfrihet Uppgiften är kanske lättare för oss moderater än för övriga partier, beroende på att vi inte endast ser nackdelar med den ofrånkomliga åtstramningen utan också möjligheter att öka även utsatta gruppers valfrihet och att minska förmynderiet. Eftersom enskild verksamhet ofta upplevs som trivsammare och bättre och dessutom regelmässigt betingar lägre kostnader måste den få större möjlighet att drivas på för den enskilde konsumenten likvärdiga villkor. Detta gäller inte minst skola, barnomsorg, äldreservice, sjukvård och nykterhetsvård. Ett system kort karakteriserat som "vårdpengen följer patienten" skulle öka medborgarnas valfrihet, avlasta den offentliga sektorn och stimulera till fårbättringar och effektiviseringar inom denna. Det finns i detta kommun- och landstingssocialismens tidevarv all anledning att erinra om att människor inte får omyndig- 388 fårklaras därfår att de är "svaga" i den bemärkelsen att de är gamla, sjuka, handikappade eller har barn som behöver omvårdnad eller utbildning. Tvärtom är den enskilde eller familjen så gott som alltid den som bäst känner de egna behoven. Med ett rättvist utformat stöd från samhället är de också bäst lämpade att tillgodose det. Knappast någon reform till mänsklighetens gagn skulle heller ha inforts om den inte fåregåtts av privata initiativ med sin grund i idealitet och kanske också indignation. Att skapa fårståelse får detta och aktivt påvisa hur en fårdjupad valfrihet kan utformas inom bl a vård- och utbildningsområdena är en i bästa bemärkelse liberal uppgift får moderaterna. Ansvarsmedveten social politik Moderaterna brukar beskyllas får bristande socialt ansvarstagande. Symptomatiskt får inställningen är ett uttalande av den mestadels mycket kloke gruppledaren Jörgen Ullenhag (fp) där han vänder sig mot "självtillräcklig konservatism där solidaritet inte är ett honnörsord utan ett hot" .Jag tror att detta bottnar i en felsyn, men det är en stor brist att vi inte kunnat göra vårt sociala ansvarstagande mer trovärdigt och klart. Moderaterna har kanske mer än andra partier talat får en starkare inriktning av samhällets stöd på dem som bäst behöver det och som ofta glömts bort till fårmån för breda stödinsatser får röststarka grupper. Insatserna får en bättre fårdelning av barnbidragen till flerbarnsfamiljernas fördel är ett exempel, det under lång tid djupt otacksamma hävdandet av att möjlighet till tvångsvård av djupt nedgångna missbrukare måste finnas ett annat. Angreppet på generella och starkt kostnadskrävande stödinsatser till alla vare sig de behöver dem eller inte i fråga om bostadssubventioner, livsmedelssubventioner m m ett tredje. Förmågan att gå emot strömmen, när det behövs, får att driva en i verklig bemärkelse social politik utan ansvarslös övervältring av kostnaderna på kommande generationer önskar jag att moderaterna under 80-talet skall ytterligare utveckla bland politiker på alla nivåer. Moderaternas stora ansvar får försvaret, får rättstryggheten och får ett ökat och spritt personligt ägande blir därfår inte mindre, tvärtom.