----------------------~--------------=----=----- GÖSTA AHLSTRÖM: Amos nya språkdräkt En nyöversällning av bibeln pågår, och många undrar när den skall blifärdig. Gösta Ahlström -fil kand, teollic och 1959 teol dr och docent i Uppsala, sedan 1964 professor i Gamla Testamentel och palestinensiska studier vid University of Chicago - menar tvärtom att översättningsarbetet borde permanentas. Både nya forskningsrön och svenska språkets forvandting skulle tala härför. I sin artikel exemplifierar han sin uppfattning genom att visa hur nyöversättningen av profetenAmos i GT både kan ifrågasättas i flera detaljer och kompletteras. Varje översättning av ett litterärt verk aktualiserar frågan hur man skall översätta så att man är "texttrogen" och inte förvanskar innehållet, samtidigt som det hela skall vara begripligt och gärna lättläst. Speciellt känsligt blir det att översätta bibeln till modern svenska. Ett religiöst-emotionellt ställningstagande till bibeltexten kan oavsiktligt influera en översättare. Dessutom är bibeln inte en enhetlig bok. Den är en samling av skrifter med skilda stilarter. Det religiösa innehållet skiftar också. Skall nu bibelns olika stilarter tvingas in i samma svenska "munart" när en nyöversättning görs, eller skall man vara trogen originalen? Med andra ord, skall man göra rättvisa åt de litterära alster som fått beteckningen Bibel? Granskar man den nyöversättning, " Fem bibelböcker. Gamla Testamentet" l , som utgivits på Libers förlag, kan man ej komma ifrån att det förstnämnda alternativet har varit Bibelkommissionens ledstjärna. Enligt förordet har kommissionens uppgift varit att använda ett vardagligt och lättbegripligt språk. Några krav på en litterär stil, som ej blir högtidlig, kan då knappast ställas, om man med högtidlig menar en stil som inte är alltför vardaglig. Kommissionen har också noggrant undvikit en fraseologi som skulle kunna betecknas som högtidlig. Enligt förordet skall språket vara en idiomatisk nutidssvenska. Det låter bestickande, men vad menas med idiomatisk i dagens svenska språkläge? Det är tveksamt om det hebreiska textmaterialet genomgående varit av motsvarande natur. Granskar man den nya översättningen, finner man att språket synes vara ledigt och begripligt samt på åtskilliga ställen även tilltalande, om nu en utlandssvensk kan yttra sig i 291 saken. Min kritik av denna nyöversättning I Am l: 2 har man forsökt att forbättra heskall emellertid inte lägga huvudvikten på stil- breiskan: arten, det må överlåtas till svenska litteratörer. Herren ryter från Sion Jag har valt att granska den nya översättningen hans röst dånar från Jerusalem... utifrån den hebreiska grundtexten, samtidigt Andra ledet återges i den gamla översättningen som jag begränsat mig till Amos bok. med den mer texttrogna frasen "och från J eruBibeln som kulturhistoria Först bör det framhållas att bibelns böcker ej bara har till uppgift att tjäna gudstjänst och andaktsliv och i någon mån också religionsundervisningen. Gamla Testamentets böcker skall ses och läsas som de är, nämligen en källa till kunskapen om de israelitiska och judeiska religionsformerna, dess folks historia och kultur mm. På vissa punkter verkar det som om bibelkommissionen inte till fullo har beaktat detta. Som ett exempel kan nämnas, att man i Amos 5: 12, 15 utelämnat en fras, vilket får till fciljd att läsaren går miste om en väsentlig upplysning, nämligen var man skipade rätt i städerna. Grundtexten har en fras som säger att man avvisar den fattige i stadsporten, m a o han får ej sin rättssak bedömd. Den nya översättningen återger detta med att man "hindrar de fattiga att få sin rätt" (v 12). I vers 15 kommer 1917 års översättning närmare grundtexten med "etablera rätten i stadsporten!" Detta blir nu till "låt rätten råda då ni dömer!" Här frågar man sig varfOr en sådan intressant kulturnotis skall utelämnas. Varfor skulle en nutida läsare - from eller ofrom -inte kunna få veta var rätt skipades? Stadsporten var samlingsplatsen for stadens "äldste", dvs kommunalpamparna, "stadsfullmäktige". De hade också legala funktioner. Den nya översättningen är i detta fall snarare en korrigering än en översättning. salem låter han höra sin röst". Hebreiskan har här ingen karakteristik av Jahves röst. En så- dan är redan given i den forsta radens "ryter", ett ord som hänfor sig till lejonets rytande. Meningen är alltså att Israel skall bäva när Jahve häver upp sin röst. Såsom ett lejons rytande signalerar den fara och ingjuter skräck . Ett annat exempel på en "nyskrivning" fOrekommer i 2: 16: den tappraste bland de tappra skall den dagen kasta sina vapen och fly, säger Herren. Frasen "kasta sina vapen" finns ej i grundtexten! Dessutom har man utelämnat ett ord, "naken". Hebreiskan borde på svenska återges: den tappre (tappraste) bland krigshjältarna skall den dagen fly naken, sägerJahve. Man frågar sig om ordet "naken" är ofcirståeligt for en nutida svensk. Textens mening är den att krigs~älten, som vanligtvis prisades, "på den dagen" endast kommer att kunna berömma sig av skam. Att gå omkring naken var ett tecken på skam. Hebreisk poesi excellerar i motsatser, berättarkonsten likaså. Den nya översättningen har här missat poängen, nämligen den att en naken krigare är av ingen som helst nytta. Han har intet att berömma sig av, tvärtom. j l ... 292 Några stilfrågor Den stilistiska "stegring", som förekommer i hebreiskan i oraklen mot nationerna (l: 3, 5, Il, 13 och 2: l, 4), är i det närmaste omöjlig att översätta till meningsfull svenska. Grundtexten använder sig av ett gammalt pre-israelitiskt talesätt i vilket man nämner ett tal eller nummer och sedan repeterar det hela med nästa högre siffra: "För tre brott, ja för fyra"; detta blir nu till "Brott på brott.. ". Den följande satsen har fått utgestaltningen "jag vill inte dröja med domen". Detta är en omskrivning som innehållsmässigt kan vara riktig. Texten fastslår att Jahve ej vill låta något återvända. Problemet är: vad? Då en liknande fras förekommer i Jesaja (l: 2) där hans vrede är nämnd, skulle man kunna anta att det även här gäller vreden. I utsagan riktad mot Edom (l: Il) har man översatt: "deras vrede rasade oavbrutet, deras ursinne brann utan slut." En mer texttrogen återgivning ger: hans vrede sliter ständigt sönder hans ursinne (ilska) rasar för evigt. På grund av att ideen är den att Edoms ilska aldrig slutar, vore presens bättre än förfluten tid. Valet av svenska ord för vissa tekniska termer i hebreiskan kan ibland föra läsarens associationer på avvägar. Exempelvis i 2: 12: och profeterna förbjöd ni att förkunna. Ordet förkunna leder förmodligen en nutida svensk läsare att tänka på en predikant. Profeterna var emellertid ingalunda några vanliga predikanter, som studerade ett ämne i avsikt att utlägga det för en lyssnarskara. Grundtextens ord kan översättas med "att vara inspirerad, att recitera som en profet, att agera som en profet". Detta översättes vanligtvis med "profetera". Vad Amos här refererar till är folkets "förbud" för någon att agera och uppträda som en visionär som meddelar vad han sett (eller hört), m a o man ville ej lyssna på sådana som ansåg sig genom extasen ha fått ett budskap från gudomen. Det bör tilläggas att många av dem var ansedda som fanatiker, fientliga både mot landets officiella religion och kultur. I 4: l har man översatt "medan ni säger till era män". I detta fall vore "era herrar" en bättre återgivning. Utsagan syftar nämligen på attjahve inte är kvinnornas herre, enligt Amos uppfattning. Associationen till det hebreiska Adonaj (som användes såsom ett namn för Jahve och översättes "Herren") har inte kommit till sin rätt. En annan mindre lyckad ändring är 3: 2: Ni är de enda som jag tagit mig an bland alla folk på jorden. "Ta sig an" återger ej hebreiskans ord, som betyder "känna, erkänna, förstå, veta". Den gamla (1917) översättningens "utvald" svarar bättre till versens mening. Ordet för folk är här "släkt", och versen syftar alltså på utväljandel av Jacobssläkten. En passus där man ändrat något i hebreiskans ordval är 4: 6: Det var jag som lät er gå med tomma magar i alla era städer. .. 1917 års bibel har här "tomma munnar", som bättre svarar mot hebreiskans "tändernas renhet", m a o man hade intet att tugga på. Hungersnöd hade härjat landet. Det finns fortfarande en del ord som är osäkra till sin betydelse. Ett sådant förekommer i 2: 13. Här föreslår den nya översättningen följande: Se jag villlåta marken skaka under er, som en fullastad halmkärra skakar. Av texten får man dock det intrycket att oxkärran lätt stjälper för minsta ojämnhet i marken just därför att den är för fullt lastad. Med hjälp av en arabisk etymologi har man stundom föreslagit att det hebreiska verbet skulle betyda "att göra ett hinder, hindra". I så fall skulle vi här ha en utsaga som helt enkelt betyder "liten tuva stjälper ofta stort lass". Liksom kärran är överlastad med halm och därför lätt stjälper är Israel överlastad av "synder" och kommer med lätthet att "falla". Texten kan då översättas med: Se jag vill låta göra ett hinder under er, såsom en oxkärra fullastad med halm går på ett hinder (och s~älper). Det svårförstådda innehållet Som ovan nämnts är det speciellt svårt att översätta poesien till ett annat språk. Rim och assonanser försvinner gärna eller är helt enkelt oöversättliga. Det är därför med speciellt intresse man slår upp Am 5: 2 för att se om den nya översättningen kan mäta sig med den gamla av 1917 i återgivningen av Amos likklagan över Israel. Svaret blir negativt. 1917: Fallen är hon och kan icke mer stå upp jungfrun Israel! Hon ligger slagen till marken i sitt land ingen reser henne upp. 1979: Jungfrun Israel har fallit, hon reser sig aldrig mer, hon ligger där övergiven på egen mark, ingen hjälper henne upp. 293 Hebreiskan borde snarast bli: Hon har fallit, hon skall ej mer stå upp, den unga kvinnan Israel, utsträckt ligger hon på sitt land, ingen reser henne upp. Bibelkommissionens ommöblering av den hebreiska textens ordföljd har försvagat det emfatiska i bilden av Israel som en död kvinna. I 5: 16 har man missuppfattat subjektet: mannen på åkern skall kalla till sorgehögtid, till dödsklagan dem som är kunniga i sorgesång. Det är i själva verket lantarbetaren som skall kallas till att utföra dödsklagan liksom de som är kunniga i likklagan också skall kallas. Här har den gamla översättningen förstått sammanhanget. Både den gamla och den nya översättningen har i 5:21 undvikit ett högst karakteristiskt drag i gudsbilden - förmodligen för att det inte är i överensstämmelse med vad en modern människa vill se i en gudom. Grundspråket har i sista ledet av versen "jag vill inte lukta på era festförsamlingar". Detta blir nu till "jag står inte ut med era högtider". En sådan översättning är tämligen missvisande. Bibelns uppfattning(ar) av det gudomliga bör under alla omständigheter komma till sin rätt. I den gamla Främre orienten skulle gudarna i regel ha välluktande offer, och Jahve är intet undantag från regeln. Man kan, exempelvis, jämföra med Noas offer, l Mos 8:21: "när dåjahve kände den välbehagliga lukten.. ." En annan mindre lyckäd li:ergivning av hebreiskan finner man i 6: 5; "ni skrålar till harpa". Det hebreiska ordet bakom "skråla" är till sin betydelse inte fullt säker. Utifrån arabiskan 294 har man ofta översatt "improvisera visor". Ett substantiv av samma ordstam användes för en druva som fallit (droppat) från vinträdet. Bilden skulle då bli den att man " plockar" på strängarna och låter "droppa" några toner för att höra om det låter acceptabelt, m a o profeten är här hånfull och arrogant. "Svirarnas skrål" i vers 7 är en annan parafrasering. Hebreiskan har ett ord som betyder "bankett, begravningsfest". Den högst intressanta orakelutsagan i 6:9- 10 har missförståtts. Detta orakel tillhör kategorin vaticinia ex eventu, dvs det har tillkommit efter en viss händelse som oraklet hänför till. I detta fall har utsagan haft till uppgift att ge " legitimation" för konung Josias av Juda vanhelgande av det forna nordriket Israels altaren och den gamla rikshelgedomen i Betel. (Han brände bl a prästernas ben på altarna, något som var liktydigt med en bestraffning. På detta sätt profanerades de och kunde ej mer användas.) De tio män som nämnas i Am 6:9 refererar till nordrikets tio stammar. " De måsta alla dö." Fränden, som bränner deras ben, är kung Josia. Förbudet att nämna J ahves namn betyder attjahvekulten överhuvud inte skall existera i det forna riket Israel, nu den assyriska provinsen Samerina. Enligt senare judisk uppfattning skulle nämligen Jahves offerkult endast vara möjlig ijerusalem.Jahvekulten i norr var en konkurrent som skulle utrotas - och Josia gjorde sitt bästa i den vägen. En vers som egentligen aldrig riktigt förståtts är 7:7. Här har man översatt med att Jahve står vid en mur med "ett blylod i handen". En fotnot anger att bilden och dess syftning är oklar. l själva verket är bilden klar och tydlig. Det förhåller sig så att ordet för " blylod" är ett låncord från assyriskan och betyder "tenn". Versen associerar till stormakten Assyrien från vilket land man fick tenn, som användes för lödningar. Versen visar sålunda varifrån faran skulle komma. För att få fram den rätta kontrasten i 8: 10 borde det hebreiska shir ha översatts med "hymn" i stället för sång (det betyder båda). Ideen är nämligen den att hymnen skall fOrvandlas till sin motsats, till en klagosång. Israel skall ej längre få någon anledning att sjunga hymner, lovsånger. Översättningen bör fortsätta Det ovan sagda innebär ej att bibelkommissionens arbete är mindre tillfredsställande. Svårigheterna är naturligt nog många. De resultat som hittills har redovisats inger förtroen· de. Stilen är också ledig och ren. Emellertid kunde - innehållsmässigt - ett bättre resultat ha åstadkommits, om man hållit sig närmare grundtexten och mer noggrant iakttagit dess nyanser, liksom man också kunde ha önskat en större lyhördhet för bildspråket. Personligen skulle jag vilja se denna översättning som bör· jan till ett långtidsprojekt, som ej bör avslutas på en bestämd tidpunkt. Varför inte skapa ett bibelöversättningsinstitut vid universiteten? På så sätt skulle en ny översättning av bibelns böcker kunna komma ut med vissa mellanrum beroende på den snabbhet med vilken det svenska språket förändras. Översättningen " Fem bibelböcker" aktualiserar ett speciellt fenomen, nämligen studiet av hebreiskan. Man frågar sig verkligen om det inte vore möjligt att återinföra hebreiskan som obligatoriskt språk i universitetsutbildningen for präster och religionslärare. Dessa yrkeskategorier borde inte endast ges chansen utan också ha rättigheten, eller skyldigheten, att ta reda på vad texten säger. I varje fall borde de 295 ha någon erfarenhet av vilka svårigheter som är förknippade med att översätta vad som har kallats de gudomliga orden.