ERIK ANNERS: Till minnet av Ivar Anderson Fil dr Ivar Anderson avled den I9 april1980 i en ålder av 89 år. Professor Erik Anners, Svensk Tidskriftsjust avgångne redaktör och ansvarige utgivare, skriver här om vad Ivar Anderson betydde for tidskriften. En framstående konservativ publicist och politiker har gått bort. Det är så mycket mer naturligt att vi i kretsen kring Svensk Tidskrift ägnar ett minnesord åt Ivar Anderson, som han \·ar en varm vän och trofast beskyddare av tidskriften. Han skrev sin första artikel i den år J9J9. Den handlade, betecknande nog, om den svenska tidningspressen. Han publicerade sin sista artikel hos oss år 1976. Den var en recension av Bertil Ohlins memoarer. Ivar Andersons märkliga livsgärning, under vilken han i mer än ett halvt sekel intog en ställning som ledande tidningsman och politi· ker, skall inte apostroferas här. Så har redan skett annorstädes. Men för tidskriftens del är det skäl att tänka på att han började sina insatser för Svensk Tidskrift så om an varig utgivare åren 1931-32, då en grupp Uppsalastu· denter under lvar Andersons ledninl:( bar ansvaret för den. Under 1950-talet var han sedan vice ordförande i Förlagsaktiebolaget Svensk Tidskrift och inträdde som ordförande åren 1963-69. Från 1969 till 1975 var han ordfårande i den stiftelse, som äger aktierna i förlagsaktiebolaget. Han var därjämte regelbunden medarbetare i tidskriften, som hade förmånen att från gång till annan kunna publicera magi · trala idepolitiska eller kulturella översiktsartiklar av hans penna liksom exempel på dc analytiskt skarpsinniga och klassiskt välskrivna recensioner, för vilka han med rätta var berömd. När detta - den yttre ramen för hans omsorger om Svensk Tidskrift - presenterats, vill jag gärna ett ögonblick bli mer personlig. J ag åtog mig år 1957 uppdragen som ansvarig utgivare för och redaktör i Svensk Tidskrift på förslag av Ivar Anderson. Uppgiften var av Oera skäl bekymmersam. Jag tyckte sålunda inte att jag hade den nödvändiga publicistiska och politiska erfarenheten. Men Ivar Anderson övervann mina betänkligheter, inte minst genom att lova att bistå tidskriften med råd och dåd. Det löftet höll han med stor generositet, och i många år hade kretsen kring tidskriften formå- nen av en nära kontakt med honom. Hans råd var ofta värdefulla därfår att de var realistiska. Att fålja dem var helt enkelt forståndigt - så som han till hela sitt väsen var en klok männi- .ska. Jag fann honom representera en sällsynt kombination av varsamhet och stridbarhet. Hans fårsiktighet innebar ingen undfallenhet, och när det bar till kunde han taga i på allvar. Ett av mina intressantaste minnen av honom forskriver sig från en debatt i slutet av 1940- talet, där han fick anledning att gå i närkamp med Herbert Tingsten. Alla väntade sig att Ivar Anderson skulle råka illa ut - men ingalunda. Han vann en övertygande debattseger genom att stillsamt punktera Tingstens bländande, men ofta sofistiska verbala bubblor. "Lamm biter varg", viskades det vid bordet. Det enda område, där jag har några forutsättningar att bedöma hans politiska insats, är det idepolitiska. Hans inlägg i konservativ idepolitik är ofta idehistoriskt intresseväckande, därfor att han hade den tränade historikerns formåga att söka efter det som verkligen händer idet som synes ske. Därigenom blev han framsynt, och mycket av vad han skrivit i ideologiska sammanhang står sig märkvärdigt bra än i dag. Några citat ur en artikel: "Konservativ politik", som han år 1925 publicerade i Svensk 205 Tidskrift, kan belysa detta. Om statsmakten säger han sålunda: "Då en fast statlig organisation är fårutsättningen får all kultur måste de" (dvs de europeiska kulturfolken) "sträva att återställa den statliga auktoriteten och återskänka regeringsmakten fasthet". Men å andra sidan säger han att "man har icke velat inse, att en begränsning av de statliga uppgifterna är nödvändig får att staten skall kunna nöjaktigt fylla vissa elementära plikter" . För oss 1980-talets människor, som lever i ett samhälle med en i forhållande till de socialekonomiska intressegrupperna svag offentlig makt med alldeles får vidsträckta uppgifter, är hans ord särdeles tänkvärda. Ivar Anderson har i samma artikel på ett ypperligt sätt formulerat konservatismens och liberalismens ideologiska gemenskap: "Frihet under ansvar är den formel, som forenar den äkta liberalismens ideer med den moderna konservatismens. I den får konservativ politik självklara uppgiften att hävda allmänintresset och medborgarnas frihet gentemot enskilda klassers diktatursträvanden ligger också en anknytningspunkt till liberalismens frihetsbegrepp." Vad han i artikeln säger om forsvarsfrågan är så klarsynt, att man måste anstränga sig får att komma ihåg att hans inlägg kom 1925, inte 1945 eller 1975: " Båda sakliga och praktiska skäl tala for att den fårsvarspolitik, som jag vill kalla den konservativa, men som jag hoppas skall vinna stöd långt utanfår den politiska konservatismens gränser, bör inrikta sig på att skapa något nytt och bättre med ledning av krigserfarenheterna, men med bevarande i största möjliga utsträck- 206 ning av de nationella formerna, i den mån som den nya teknikens krav kunna inpassas i dessa. Att skapaforbättrad krigsberedskap" (l A:s kursivering) , " till lands och sjöss, bör vara målet. Den enda avgörande synpunkten måste vara, att fårsvarets göres effektivt, svarande mot sitt ändamål." Dessa ord innehåller en varning, som fick en forfarande aktualitet åren 1939-40. Låt oss hoppas att varningen inte ter sig befogad ännu en gång. Alla en människas insatser är fotspår i rinnande vatten. Men om Ivar Andersons livsgärning kan man säga att spåren kommer att synas länge. Svensk Tidskrift står bland de många som är tacksamma får vad han tänkt. sagt och skrivit.