politikerrollen
Under den glada tillväxtens tid på 1960-talet
var det lätt att vara politiker. Riksdagsmän,
kommunal- och landstingspolitiker visade
alltsomoftast sin imposanta progressivitet
och samhällsmedvetenhet genom att kräva
större statliga anslag till det ena eller andra
ändamålet. Det var en bekväm metod att
skaffa sig gott rykte och trygga återvalet. Objekt saknades inte. Det har nog aldrig förekommit att företrädare för en samhällsaktivitet som helt eller delvis subventionerats aY
staten ansett att stödet varit tillräckligt. Aptiten växte medan man åt, och mycket ville ha
mer. Eftertankens kranka blekhet förjagades
raskt med nya återställare.
De härambitionerna från riksdagsmännens
sida har i hög grad bidragit till att driva upp
skattetrycket. Alla tävlade om att vara bäst,
eller rättare sagt värst. Följden blev också att
myndigheternas andel av den gemensamma
kakan oavbrutet ökade. Skulle utvecklingen
fortsätta skulle stat och kommun lägga beslag
på l00 procent av bruttonationalprodukten
redan någon gång under nästa decennium.
Hanteringen kunde till nöds accepteras så
länge tillväxten i ekonomin var så kraftig an
den enskilde ändå erhöll vtss privat
köpkraftsökning varje år. Visserligen knorrade han över de höjda skatterna, men kritikens udd bröts av att det trots allt blev några
sedlar över av lönepåslagen. Den som till
äventyrs fortsatte att opponera sig utmålades
i socialt engagerade tonfall som en fullblodsegoist, helt utan förståelse för det allmännas
bästa.
l dag är situationen radikalt förändrad.
Därmed har också politikerrollen tillförts en
ny dimension.
 Samhällsekonomin befinner sig i närheten
av den absoluta smärtgränsen. skattetrycket,
världens hårdaste, är i praktiken förvandlat
till ett skatteförtryck, trots en del positiva
åtgärder av de styrande sedan l976. Vill vi
bevara en blandekonomi värd namnet går det
heller inte all låta den offentliga sektorn expandera mycket mer.
Därför är det ofrånkomligt att riksdagsmännen inte längre följer den breda, bekvä-
ma vägen till nya lättköpta poängsegrar. Det
fmns inte mer att få. Uppfinningsrikedomen
och fantasin bör i stället inriktas på att finna
områden där statsanslagen kan beskäras eller
tom tas bort. Det erfordras också att de förtroendevalda i kommunernas fullmäktigeförsamlingar, styrelser och nämnderinser att
världen inte upphörvid kommungränsen.De
har att besinna att samhällsansvaret innebär
sparsamhet med varje krona och sträng prioritering på utgiftssidan - fast handlag i stället
för servil undfallenhet.
157
spendersamhet, i rollen av alla goda gåvors
givare. Hundratals ställningstaganden gav ett
köttben åt de flesta grupper som ansågs värda
att smörja. Åt de långsiktiga konsekvensema
av denna sangvinism ägnades få tankar.
är krubban är tom bits hästarna, heter
det. Det har redan märkts vid Sergels Torg
och i kommuner och landsting. En nymomad
gnällighet avhörs från de obotfärdiga.
Ovanan vid de nya förpliktelserna är påtaglig.
Ängslan tycks sprida sig över reaktionen från
dem som anser sig lurade på de vanliga dusörerna.
Ingenting blir längre som förut. När verkligheten framstår som en fiende sticker en del
huvudet i busken. Detlär inte hjälpa den här
gången. Det löser i va1je fall inga problem,
och det undanskymmerdefinitivt inte det faktum att vad svenska folket nu behöver är inte
beskäftiga utgiftsökare utan politiker som har
perspektiv och kurage nog att genomföra
även åtgärder som är osäljbara på populariTidigare kunde politikerna nöja sig med ett tetsmarknaden.
impopulärt beslut per år, skatteskärpningen. Matti Häggström
Det gav dem resurser att ohämmat excellera i