Sveriges Radios ansvar
Med mycken möda och stort besvär omorganiserade den borgerliga regeringen Sveriges Radio och TV. Nya bolag bildades, nya
styrelser och nya chefer tillsattes, olika medarbetare fick nya funktioner. Och vad blev
resultatet? Att det mesta förblivit sig likt.
Fortfarande översköljes det svenska folket
av folkuppfostrande program, där åsikterna
ofta är hämtade från den enklaste marxistiska dogmatiken. Fortfarande är Sveriges
Radio och TV en övertung och dyr organisation, där massor av medarbetare inte har
tillräckligt att göra.
Problemet Sveriges Radio och TV har
satts i blixtbelysning under folkomröstningen om kärnkraften. Kampanjtiden mellan
riksdagsbeslutet och omröstningsdagen den
23 mars var knapp. Partiorganisationerna
med sina upparbetade kanaler ut till folket
skulle endast indirekt användas. Informationsbehovet i denna komplicerade fråga var
stort. För de olika linjerna blev det oerhört
väsentligt att få ut sitt budskap via massmedia.
Visst har det förekommit korrekta och balanserade inslag i radion och de båda TVkanalerna. I synnerhet har detta gällt dt;.debatter och utfrågningar som ordnats efter
det mönster som brukar tillämpas vid allmänna val. Men samtidigt har det förekommit mängder av program som varit rena
partsinlagor för kärnkraftsmotståndet. Särskilt upprörande är att dessa program utannonserats under förment opartiska och sakliga rubriker. Ett program om förnybara
energikällor, det låter väl intressant, tycker
de flesta. Förargelsen blir desto större när
det efter en stunds lyssnande eller tittande
står klart att samtliga experter borde ha
varudeklarerats som tillhörande Linje 3.
Ett radio- och TV-monopol medför alltid
problem. Konsumenternas valfrihet minskar och frågan om styrning, utifrån eller
inifrån, uppkommer. I diktaturhänder blir
monopolet en statens förlängda arm. I Sveri·
ge har monopolet givits en självständig ställ·
ning gentemot staten just för att undvika en
sådan styrning. I avtalet med staten ges radio och TV en frihet som förutsätts brukas
under ansvar. I teorin är det inget fel med
den svenska modellen. Det är praktiken, det
är fel på.
Journalisterna använder sin frihet så att
den kommer att upplevas som ofrihet aY
andra. Många, många svenskar känner att
de i radio och TV påtvingas åsikter de inte
delar, att de alltid får höra samma åsikter,
att de balanserade inslagen är få.
Medarbetarna i Sveriges Radio kan inte
vara omedvetna om dessa reaktioner. De får
så ofta höra kritiken. Ändå tycks förmågan
till omprövning vara ytterligt liten.
Fungerar inte teorin bakom det svenska
monopolet - om frihet under ansvar - i
praktiken, så finns det anledning att ompröva den svenska modellen. I England balanseras det statliga BBC av en reklamfinansierad TV-kanal. I Holland har man ett system med en mängd olika produktionsbolac
baserade på folkrörelser. De får sedan sändningstid i TV.
Svenska folket kommer i längden inte au
tolerera att betala dyra licensavgifter till eu
monopol som inte bryr sig om deras åsikter