- - THEDEPALM: Efter Afghanistan I sin artikel utgÃ¥rfil dr Thede Palm frÃ¥n ett citat ur Henry Kissingers memoarer. Han anlyserar vad som hänt i Afghanistan, men han menar att ryssarna inte direkt hotar Iran. De är, som Kissinger visat, försiktiga när det gäller att överskrida intressegränser mellan öst och väst. earterdoktrinen skulle inte kunna hejda dem: den kan intefungera. Jugoslavien har däremot fÃ¥tt en respit. Vad beträffar Skandinavien menarförfattaren att gränsen mellan öst och väst i ett skärpt läge kommer att visa sig gÃ¥ längsfinsksvenska gränsen, inte längre österut. Han understryker att mycket av vad som i ett sÃ¥dant läge kan hända - eller helst inte bör hända - beror av det försvar som Sverige hÃ¥ller. Det ligger storfara i att göra sig själv svag, skriver han. "Vi upplevde ... den sovjetiska tekniken au använda militär närvaro till att öka det ge~ politiska inflytandet. Inom den sfär som Sovjetunionen anser som sin använder Kreml sina militära styrkor massivt, snabbt och hänsynslöst. Men när den opererar bortom ska. jelinjen mellan öst och väst, rör den sig med oändlig försiktighet. Det första engagemanget är visserligen mÃ¥ttfullt och grundas pÃ¥ defensiva motiv ... När inget motstÃ¥nd möter, är ryssarna benägna att trappa upp snabbt." OvanstÃ¥ende är inte skrivet av nÃ¥gon te& retisk sovjetolog efter det ryska angreppet mot Afghanistan. Det stÃ¥r att läsa i Henl} Kissingers "Memoarer" (i första delen av 1Je. räknade fyra, vardera pÃ¥ c:a 800 sidor och god översättning av Sven Ã…hman, som NOl' stedts förlag ger ut trots det stora formald med en viss heroism och med förhoppningtvis rätt bedömd tro pÃ¥ folks läsvillighet). Del handlar om den ryska framstöten i Melle1111 Östern 1970. Men mönstret känns ip Samma tillvägagÃ¥ngssätt användes i Tjec• slovakien 1968. Det har nu ocksÃ¥ visats upp Afghanistan. I Svensk Tidskrift (nr 2/1980) har an~ pet karakteriserats sÃ¥ att det följer Bresjnetdoktrinen. "Inom den sfär som SovjeturU. nen anser som sin" - det betyder de länder, som Moskvatrogna kommunister gen• hänsynslös maktutövning lyckats ställa ci rekt under Moskvas lydnad. Dessa länd& med kommunistisk diktatur fÃ¥r sedan U. skilja sig frÃ¥n Sovjetunionen, och uppstÃ¥ull tendens i den riktningen inom folkmajor;. ten eller, som i Tjeckoslovakien, inom~Â- tiet självt, kan det hotade kommuniststyM vädja till partiet i Moskva om hjälp. Hjälpen kommer i form av massiv militär insats. Formellt är det inte frÃ¥ga om krig mellan tvÃ¥ stater, utan det ena partiet begär i den internationella kommunismens namn stöd frÃ¥n det andra, vilket i sin tur ställer tillgängliga statliga maktmedel till förfogande. Detta ubtila förfarande är avsett att framstÃ¥ som naturligt vänner emellan. l Mellersta Östern, som Kissinger beskrev i citatet ovan, gick en skiljelinje mellan öst och väst. Där agerade alltsÃ¥ inte partierna pÃ¥ detta sätt. De framträdde inte alls. I Egypten bvggde tusentals sovjetiska "specialister" med gedigen militär utbildning ett starkt robotförsvar, detta i största möjliga hemlighet och under livligt förnekande frÃ¥n egyptisk sida att det skedde i annat än försvarssyfte. När sedan Egypten och Syrien 1973 tillsammans angrep Israel - Yom Kippurkriget - avslöjades hur stora styrkor som Sovjetunionen satt in. Avslöjandet kom ofrivilligt; meningen hade ju varit att Egypten skulle segrat. l stället vann Israel, om än med ett nödrop, och kunde räkna in mängder av erövrad rysk materiel. Det verkligt sensationella i sammanhanget var att i detta läge Moskva kallade pÃ¥ Henry Kissinger för att han skulle vara med om att mäkla fred. Sovjetunionen erbjöd sig ocksÃ¥ att sända trupper för att tillsammans med amerikanska förband garantera och övervaka freden! Detta förslag avvisades kallt flin amerikansk sida - det skall bli ytterst intressam att fÃ¥ läsa i en följande del av Kissingers minnen om hur spelet gick till. 117 earterdoktrinen PÃ¥ lÃ¥ngt avstÃ¥nd frÃ¥n händelsernas centrum och utan tillgÃ¥ng till expertanalyser, som snart kommer att överflöda, är det svÃ¥rt att förstÃ¥ varför en invasion i Afghanistan var sÃ¥ brÃ¥dskande. Att den skulle väcka uppseende mÃ¥ste ha framstÃ¥tt som självklart i Moskva. Att man där helt riktigt bedömde att USA inte kunde göra nÃ¥got Ã¥t saken kan inte ha varit skäl tillräckligt för att göra den - dÃ¥ skulleju mÃ¥nga fler erövringar ha förekommit under senare Ã¥r, sedan amerikanerna drog sig tillbaka frÃ¥n Vietnam och inte längre ville vara internationella garanter mot vidare kommunistisk utbredning. Det mÃ¥ste ha förhÃ¥llit sig sÃ¥, att det utÃ¥t sÃ¥ starka Moskvatrogna kommunistväldet i Afghanistan blivit undergrävt, kanske av den muslimska vÃ¥g, som gÃ¥r genom den delen av världen. I vart fall hade man inom kort tid gjort sig av med tvÃ¥ kommunistiska regeringschefer och utsett en tredje. Han hade inte ens hunnit tillträda dÃ¥ invasionen satte igÃ¥ng. Insatsen var, helt enligt mönstret, massiv. Att angreppet skulle varit planerat sÃ¥ att det skulle fortsätta in i Iran för att fÃ¥ kontroll över oljan, är inte sÃ¥ säkert. Men en demonstration mot de muslimska ledarna i Iran blev det ändÃ¥. De förstod att Sovjetunionen vid behov kan sätta makt bakom sina önskemÃ¥l. Enligt vad som meddelats hade partichefen Bresjnev själv underrättat president Carterom vad som förestod. Men han hade enligt Caners uppfattning gjort det pÃ¥ ett sätt som inte var riktigt. Redan förut var Carter nervös för den fÃ¥ngna ambassadper- ------------------------............ 118 sonalen i Teheran och dess öde. Nu tillkom enligt honom faran för att !rans olja skulle omdirigeras till Sovjetunionen. Han förklarade öppet, att hans uppfattning om ryssarna blivit en annan än den han haft under de gÃ¥ngna Ã¥ren, ett märkligt erkännande, eftersom det kan tolkas sÃ¥ att USA:s president inte förstÃ¥tt att själva grunden för sovjetrysk politik oförändrat varit kommunistisk. En talesman för Vita Huset fick i uppdrag att meddela, att presidenten avsÃ¥g att lägga fram en Carterdoktrin. Tydligen var han själv sysselsatt med att begrunda vad denna skulle innehÃ¥lla. Nu förefaller det vara naturligt, att när en statsman skall göra ett viktigt uttalande om sitt lands politik är det klokt av honom att först veta vad han skall säga och sedan bygga upp spänningen kring sitt tal, inte tvärtom. När earterdoktrinen till sist publicerades, innebar den att "varje försök av en främmande makt att fÃ¥ kontroll över omrÃ¥det kring Persiska Viken kommer att betraktas som ett angrepp mot USA:s vitala intressen. SÃ¥rlana försök kommer att slÃ¥s tillbaka med alla nödvändiga medel, inklusive militära." Det var ju klart sprÃ¥k. Det enda oklara var hur det skulle gÃ¥ till. Ty USA har inte tillräckliga och lämpliga militära styrkor som kan förflyttas till Persiska Viken med utsikt att kunna slÃ¥ tillbaka ett ryskt anfall mot detta omrÃ¥de. Flygplan frÃ¥n hangarfartyg kan göra tillfälliga insatser, men Sovjetunionen har ocksÃ¥ flyg och baser. Att överföra nÃ¥gra fallskärmsdivisioner är kanske möjligt, men hur gÃ¥r det med underhÃ¥llet till dem, för att inte tala om att ocksÃ¥ ryssarna har divisioner att sätta in. I varje fall för närvarande är den stolta doktrinen inte genomförbar. Ryssarna har pÃ¥ sikt stort intresse av Irans olja. Amerikanerna har det redan i dag. Gränslinjen mellan öst och väst, sÃ¥ som Kissinger sett den, gÃ¥r alltsÃ¥ genom Iran, och ryssarna har sannolikt ingen avsikt att överskrida den i onödan. De följer sin vanliga taktik. PÃ¥ alla sätt kommer de att utvidga sin inflytande i Iran, men med mildare medel än pansarvagnar. Jugoslavien Den amerikanska reaktionen var alltsÃ¥ inte sÃ¥ stark som den ville synas - med undantag för bojkotten av Olympiaden i Moskva, ty om den kommer till stÃ¥nd innebär den en prestigeförlust för Moskva som ryssarna kommer att taga mycket djupt. Men ändÃ¥ hade reaktionen effekt, nämligen ifrÃ¥ga om Jugoslavien. Där lÃ¥g president Tito allvarligt sjuk, och mÃ¥nga bedömare har räknat med att ryska trupper vid hans bortgÃ¥ng skulle gi in direkt. Läget har blivit ett annat. Ryssarna vill säkerligen fÃ¥ kontroll ocksÃ¥ där, men vägen över Bresjnevdoktrinen blir mindrt utsatt. De mÃ¥ste se till att de Moskvatrogna kommunisterna ökar sitt inflytande sÃ¥ myc· ket, att de med nÃ¥gon trovärdighet kan kalla pÃ¥ hjälp frÃ¥n Moskva om deras parti "för· trycks". DÃ¥ kan hjälpen, dvs stridsvagnarna, komma över gränsen, och Europa ställas ioförfait accampli. NÃ¥gon vecka sedan detta skett kommer den medlem av PolitbyrÃ¥n i Moskva, som dÃ¥ sitter i toppen, att göra precis som presideiii Bresjnev gjorde nu i februari, strax efter mvaswnen i Afghanistan. Han höll ett tal där han underströk Sovjetunionens oföränderliga ställning som ett fredsälskande land. Skandinavien i blickpunkten Afghanistan har ett vänskapsfördrag med Sovjetunionen; Irak och Finland har ocksÃ¥ sädana. Men Finlands likhet med dessa länder skall inte överdrivas. I Finland är det inte ett kommunistparti som stÃ¥r för de officiella förbindelserna med Sovjetunionen. Där sköts utrikespolitiken av presidenten, och president Kekkonen har nyligen skarpt pämint om detta i ett brev till ingen mindre an riksdagens talman. Man det är likafullt förklarligt att i Finland oron över vad som hänt blivit stor: kan ett med Sovjetunionen i vänskap förbundet land bli överfallet och besatt, dÃ¥ kan ocksÃ¥ ett annat bli det. GÃ¥r skiljelinjen mellan öst och väst längs den finländsk-sovjetiska gränsen eller gÃ¥r den genom Ã…lands Hav och Bottenviken? Det förra är att hoppas pÃ¥. Det senare är realistiskt att räkna med i vissa bestämda fall. Moskva anser sig äga genom avtal fastlagda rättigheter i frÃ¥ga om Finlands utrikespolitiska ställningstaganden. Faran med dessa rättigheter kan illustreras med en annan linje,som inte skiljer öst frÃ¥n väst utan kan ritas in pÃ¥ kartan som en militärstrategisk gräns. Det är den som kan sägas avgränsa Nordkalotten. Drar man med Murmansk som medelpunkt en cirkellinje pÃ¥ rimligt avstÃ¥nd frÃ¥n denna stora sovjetiska militärbas, mÃ¥ste bÃ¥de delar av Nordnorge och av Nordfinland falla innanför gränsen - och detsamma gäller delar av Nordsverige. II9 De dimridÃ¥er, som kallas nedrustning och avspänning, bör vara skingrade vid detta laget. De har dolt en bister verklighet, som det inte sagts mycket om i Sverige. Politiker mÃ¥ tala i Geneve, och utrikesminister Ullsten höll ett värdigt svenskt anförande där i februari. Men ingenting kan dölja, att efter vad som hänt med Afghanistan rÃ¥der inte nÃ¥gon avspänning i världen. Nedrustningsintresset är borta, och SALT-Il-avtalet är, som Henry Kissinger nyligen framhÃ¥llit, passerat och förblir oratificerat. Trenden gÃ¥r mot upprustning, inte minst i USA, som ligger lÃ¥ngt efter Sovjetunionen när det gäller att kunna möta ett hot eller en ny kupp med annat än med kärnvapen. MurmanskomrÃ¥det gränsar direkt till Norge, ett NATO-land. Att planerarna i Moskva ser över möjligheterna att pÃ¥ olika sätt säkra sina norra flank är i nuvarande läge verkligen inte uteslutet. I höstas ifrÃ¥gasatte den s k "fredsforskaren" Wilhelm Agrell om "militära äventyrligheter pÃ¥ Nordkalotten överhuvudtaget ligger i nÃ¥gons intresse." Han skrev ocksÃ¥ att pÃ¥ Kolahalvön finns "endast tvÃ¥ armedivisioner, vilka har varit stationerade där under lÃ¥ng tid", nÃ¥got som tydligen skulle visa att därifrÃ¥n inte föreligger nÃ¥got hot. Med sÃ¥dant nonsens gÃ¥r det inte i längden att vagga nÃ¥gon till ro. Nya divisioner kan ju tillföras - observera att en av de divisioner, som satts in i Afghanistan, enligt uppgift flögs in ända frÃ¥n MoskvaomrÃ¥det, där den varit förlagd "under lÃ¥ng tid". Särskilt äventyrligt vore det ju inte heller om ryssarna en dag ville flytta fram sitt luftskydd in i Nordfinland. Att de samtidigt skulle vilja flytta sin -=--~---~~~--~--~ 120 marina basering västerut in i Nordnorge kan knappast betvivlas, men detta vore otvivelaktigt en utmaning av annat slag, även om det kanske inte är sÃ¥ säkert att vare sig USA eller andra NATO-länder utan vidare skulle vilja gÃ¥ i storkrig för Finnmarkens skull. Men skärps läget, och om ryssarna ser hela ordkalotten som ett enda strategiskt omrÃ¥de, vilket förefaller sannolikt, kan de redan för förbindelsernas skull begära att fÃ¥ kontroll ocksÃ¥ över delar av Nordsverige. I varje fall behöver de försäkra sig om att ingen annan makt fÃ¥r tillfälle att utnytga norra Skandinavien. Norge har i det läget stöd hos NATO. Sverige har bara stöd av sitt eget försvar. Finland har inget stöd alls, annat än om Sverige visar sin vilja att försvara hela sitt territorium mot stormakten i öster eller mot eventuellt "skydd" frÃ¥n väster. Detta är vad svenskt försvar är till för. Det kan och bör hÃ¥llas pÃ¥ den nivÃ¥n, att det blir mindre intressant för ryssarna att flytta fram sina positioner ur MurmanskomrÃ¥det eller, för att tala med fredsforskaren Agrell, att begÃ¥ nÃ¥gra "'militära äventyrligheter". Inte heller motparten, alltsÃ¥ USA med NATO, har anledning att begÃ¥ sÃ¥dana, om det gÃ¥r att lita pÃ¥ att skandinaviskt omrÃ¥de hÃ¥lls stabilt. För bÃ¥da parter blir det billigast och säkrast sÃ¥; i längden naturligtvis ocksÃ¥ för Sverige. Om inte annat har Afghanistan lärt oss, eller understrukit vad vi redan förut borde veta, att det ligger stor fara i att göra sig själv svag.