Litteratur
ERIK ANNERS:
Skogen
Det är egentligen om Björn Borg och Ingemar
Stenmark man brukar säga: nu har han gjort
det igen! Men varfor skulle inte dylika applåder
också kunna riktas till en lärd humanist och
romanförfattare, när han gör något riktigt bra?
Stig Strömholm "har gjort det igen". Han
har presterat sista delen ("Skogen", Norstedts)
av trilogin om den romerska ädlingen Titus
Parridius Gratus och dennes öden (och äventyr) i 400-talets mörka och oroliga Gallien.
I början - med Dalen - var det inte alldeles
lätt att fårstå vad fårfattaren syftade till. Ville
han skriva en klassisk historisk roman får att i
belletristisk form skildra en spänningsfylld och
fårfarande tidsålder - likvisst med lättare inslag av parodisk källkritik liksom av pikaresk?
Eller ville han främst ge en idehistorisk analys
av hur de bildade romarna ute i den galliska
provinsen upplevde imperiets sammanbrott?
Frågan kunde heller inte besvaras med ledning
av andra delen "Fälten". Om den forsta delen
hade presenterat romanens centrala gestalt och
hans upplevelser under hunnernas genombrott
över Rhen, handlade den andra om Gratus tid
vid den romerska arme under Aetius ledning,
som i förbund med västgoterna skulle slå hunnerna på de katalauniska falten. Så långt skrev
forfattaren dock mest allmän historia, till på
köpet god sådan, och frågan var just - vad
skulle hända i tredje delen, historieroman eller
ideanalys.
Det är betecknande får Stig Strömholms
häpnadsväckande mångsidighet att han manövrerade sig från detta val och gjorde den tredje delen till något verkligt triumfatoriskt: en
kulturhistorisk bild, lika lysande i fargerna som
pregnant i linjerna, av hur det gick till när
kyrkan i sin famn uppfångade arvet från Athen
och Rom. Den tredje delen handlar nämligen
om hur Gratus, sedan han upplevt en passionerad och vemodig kärlekssaga i ett sagans
kungarike, söker sin själs frälsning och sin
mannagärning inom kyrkan. Han blir under
påverkan och formedling av biskopen Faustus
forst en av grubbel anfaktad eremit bland de
fromma bröderna på en liten ö utanfor nuva·
rande Cannes, sedan abbot och kraftfullledare
av munkarna i ett kloster i närheten av Mctz.
Faustus är en kyrkofader av lika delar världsklokhet och religiös takt. Han vinner Gratus
förtroende, och det är på hans kallelse som
Gratus bryter upp från ön for att verka for
kyrkan i de mörka rövarskogarna i nordiska
Gallien. Litet hjälper det honom att han genom
sin personlighet och sin ställning av romersk
ädling vinner den lokale frankiske grevens respekt och vänskap. Men det mesta får han göra
själv - och han utfår sin gärning med hjälp av
sin inneboende romerska disciplin och hellenistiska tankeskärpa. Med själens frälsning blir
det dock sämre. Gratus når aldrig fram till
trons djupaste upplevelse - fåreningen med
Kristus. Han vill, men kan inte öppna sitt inre
får gudomligheten. Så mycket intensivare är
hans kamp får klostrets, munkarnas och medmänniskornas rätt och bästa.
Strömholm gör här en fin och historiskt alldeles riktig iakttagelse: fornkyrkans kristna ledare var av två mycket skilda slag. Å ena sidan
eremiterna med uppenbarelserna som inspiration och källa till inflytande, å den andra
kyrko- och klosterledarna med stor världslig
makt och myndighet men utan tid att tillräckligt lyssna till de inre rösterna.
Strömholm skildrar nu i bokens sista och
viktigaste del vad kyrkan betydde i denna fasans och fortvivlans tid. Kyrkan räddade arvet
från Athen och Rom, brukar det sägas. Det är
obestridligt, men man kan - och det är just
vad Strömholm elegant visar - med fordel på-
peka att kyrkan också förädlade arvet genom
sin humanitära attityd, som oforfarat omsattes
i praktisk handling.
När Parridius Gratus lämnar detta jordiska
tager man med saknad farväl av honom - och
av trilogin. Dessbättre inte for alltid; man kan
ju läsa om böckerna. Det fortjänar de, särdeles
i en tidsålder och en kulturvärld, som samtidigt
i grunden är så beroende av romersk samhällsdisciplin, hellenistisk intellektualism och kristen humanism, och så oskuldsfullt omedveten
THEDE PALM:
Ord och ordspråk
Även den som är van att skriva har ögonblick,
då han blir tveksam om en stavning eller undrar om han använt ett mera sällan förekommande ord på rätt sätt. Det säger sig självt, att
britter stavas med två t, men hur är det med
Storbritannien? Svaret ges i närmaste uppslagsbok eller ordbok, och där kan man i allmänhet också få fram betydelsen. Men inte
minst sammansatta ord finns i större antal än
vad de vanliga ordböckerna samlat. Visserligen
kommer man långt med SAOL, som är Svenska akademins ordlista, ett utomordentligt
hjälpmedel baserat på SAOB, akademins större ordbok. Men den senare är dels inte avslutad, dels med sina många band inte lämpad för
privat bruk.
I USA och i England är betydelseordböcker
vanliga. Funk & Wagnalls College Standard
Dictionary är bara ett exempel. Den är förkortad till vad som i dessa länder är studentnivå
från en större upplaga. l Frankrike finner man
Larousse i olika utgåvor, i andra länder andra
lexika. Utmärkande för typen är att den ger
ordens böjning och uttal, ofta också deras härledning, och alltid deras betydelse förklarad på
ett eller annat sätt. ju flera uppgifter, desto mer
ohanterlig blir boken. Ett faktum är att även
om sådana ordböcker är trevliga att studera i
sig själva, är det oftast en kort uppgift som
om detta beroende och därav härflytande behov.
söks. Läsaren kan då för tillfället avstå från
närmare kännedom om ordets ursprung i
sanskrit och dess vidare utveckling.
"Bonniers svenska ordbok" av Sten Malmström och lrene Györki, under medverkan av
Peter A Sjögren (Bonniers 1980), är en tätttryckt bok på något mera än 400 sidor men
trots storleken lätthanterlig och enkel i handen.
Detta är inte det minsta berömmet som boken
förtjänar. Den är vettigt uppställd, en del ordförklaringar ersätts med enkla teckningar i
marginalen, de ord som behöver uttalsbeteckningar har fått dem och andra inte - boken
förutsätter kunskap i innanläsning - och dessa
beteckningar har ovanligt nog tryckts med vanliga bokstäver och inte med specialtyper. Hela
bokens uppställning är genomtänkt praktisk.
Det enda som därvidlag kan invändas är att
ordens böjning kanske bort komma före förklaringen av betydelsen. När vissa ord har många
betydelser, och sådana ord finns ju, känns det
fel att de korta uppgifterna om böjningen placerats efter ibland ganska många raders förklaringar.
De senare är det viktigaste, och åtskilliga
stickprov har visat att det är svårt att finna fel i
boken, även om åtskilligt kan diskuteras; fördelarna med korta definitioner är stora, men det
är svårt att alla gånger vara exakt. Advokat:
--- -----