LARS FREDBORG: Hur länge varar tÃ¥lamodet? Quosque tandem? Advokat Lars Fredborg hade satt detta Cicero-citat som rubrik pÃ¥ sin artikel om skattesystemet. Hur länge varar tÃ¥lamodet? Det kan man verkligenfrÃ¥ga när allt vad en skattskyldig kan räkna med att rimligen under hela sin livstid skrapa ihop och inleverera till statsverket, är felräkningspengar i Bai Bang. Staten mÃ¥ste Ã¥rligen ompröva tidigare anslag och informera allmänheten om vad olika projekt kostar en normal inkomsttagare. DÃ¥ ökar förstÃ¥elsen för Ã¥terhÃ¥llsamhet. Författaren pekar ocksÃ¥ pÃ¥ en rad möjligheter att förändra skattesystemet ochförordar en enda sammanslagen skatt till staten i ställetför nuvarande stats- respektive kommunalskatt. Skatteuttaget i Sverige har idag nÃ¥tt en nivÃ¥, som ännu för nÃ¥gra decennier sedan skulle ha framstÃ¥tt som fullkomligt ofattbar. Den svenska statsbudgeten balanserade 1964/65 pÃ¥ 24 miljarder kronor. För 1979/80 - 15 Ã¥r senare - räknar man med inkomster pÃ¥ l miljarder kronor, vilket även i reella tal innebär en fördubbling. Lägger man härtill au den kommunala utdebiteringen samtidigt det närmaste fördubblats, kan man med rät ta tala om en explosiv utveckling. Politikef nas ambitioner och väljarnas förväntning tycks sakna gräns. Ökas skatteuttaget, först ras emellertid därmed de brister som vi lÃ¥der skattesystemet. Att risken för samhäll ekonomiska skadeverkningar ökar med ökad beskattning kan illustreras med ~Â- jande enkla tabell. Skatt Ökning Netto- Minskning inkomst 20 % 80 % 40 % +100 % 60 % 25 % 60 % + 50 % 40 % 33 % 80 % + 33 % 20 % 50 % 100 % + 25 % o -l 00 o/c Till en början kan man öka skattebeta ningen med utomordentligt god statsfina sie!! effekt och med ringa uppoffring f den enskilde. Allteftersom kattebelastnin en stiger blir utbytet relativt ett lägre, sam digt som uppoffringen för den enskilde alltmer kännbar. Att vi har kommit gan lÃ¥ngt i tabellen framgÃ¥r av att det vid kommunal utdebitering av 29 kronor end skulle kosta staten 7,2 miljarder kronor sänka den högsta marginalskatten till 50%. GÃ¥r man den andra vägen, skulle staten vid samma kommunala utdebitering för att täcka det nuvarande budgetunderskottet - 47,5 miljarder kronor - behöva sätta ett inkomsttak för de skattskyldiga vid c:a 28 800 kronor beskattningsbar inkomst. All inkomst därutöver skulle sÃ¥ledes behöva tagas iskatt - nota bene sedan den skattskyldige först erlagt skatten pÃ¥ 28 800 kronor, ca 9250 kronor. BÃ¥da siffrorna - 7,2 miljarder kronor respektive 28 800 kronor - är dock teoretiska, eftersom de ej beaktar reaktionen frÃ¥n de skattskyldiga. Begränsar vi oss till inkomstbeskattningm, torde det nuvarande skattesystemets samhäll ekonomiska skadeverkningar vara svÃ¥ra att förneka. Dels försöker de skattskyldiga att kompensera sig för skattebelastningen. Även en blygsam löneökning förutsätter inflationsdrivande lönekrav, om man beaktar marginalskatten - och det gör man. Dels försöker de skattskyldiga undvika beskattningen, som därmed inte alls ger det tänkta utbytet. En del struntar helt enkelt i att ~äna in skatteunderlaget. De undviker övertid, Ã¥tar sig inga extra uppdrag osv, med minskad produktion och effektivitet som följd. Intresset av att förbättra sin egen ekonomiska situation - och därmed även samhällets - svalnar. Andra söker sig till inkomster som inte beskattas lika hÃ¥rt. Inflationen är inte den enda förklaringen till spekulationsboomen i improduktiva realvärden. Till sist skall man inte glömma alla dem, som är beredda att lösa in bÃ¥de hedern och amvetet i klingande mynt. Hur stor den varta marknaden är vet väl ingen. 30-40 29 miljarder kronor i förlorat skatteunderlag är dock en siffra som nämnts. För inte sÃ¥ länge sedan kom man underfund med att statsbudgeten inte behövde balanseras varje Ã¥r. Man kunde underbalansera den vid lÃ¥gkonjunktur och överbalansera den vid högkonjunktur. u räknar man för 1979/80 med ett underskott pÃ¥ 47,5 miljarder kronor - under en högkonjunktur! Tanken att nÃ¥got mÃ¥ste göras infinner sig osökt. Gör man ingenting, kommer underskottet - allt annat lika - att stiga i takt med inflationen. Man mÃ¥ste alltsÃ¥ göra den smärtsamma omprövning, som varje enskild ställs inför när han gapat efter för mycket. Inkomsterna mÃ¥ste ökas eller utgifterna minskas, helst bÃ¥dadera. Mot den bakgrunden är det ju glädjande att den dova olusten i landet Ã¥tminstone övergÃ¥tt i öppen debatt. Det var inte sÃ¥ länge sedan hela skattesystemet var sakrosankt. Vad som behövs nu är dock handling, och det räcker därvid inte med att pÃ¥ta tvehÃ¥gset bland anslag äskandena eller att taga nÃ¥gra kronor mer för spriten. Bortsett frÃ¥n indexregleringen, som ju undanröjt det akuta behovet av Ã¥rliga skattejusteringar men knappast bidragit till att fÃ¥ ekvationen att gÃ¥ ihop, har ingenting gjorts. När regeringen nu stängt akutmottagningen och de flesta nödlidande företag hjälpts pÃ¥ fötter, borde det finnas möjligheter att ägna ocksÃ¥ statens finanser större uppmärksamhet. FörhÃ¥llandena i riksdagen gör naturligtvis varje Ã¥tgärd vansklig, men den regering som inte Ã¥tminstone försöker rÃ¥da bot pÃ¥ förhÃ¥llandena blir medansvarig till dessa. 30 Kontroversiella statsutgifter Vi har i Sverige byggt upp en välfärdsstat, som länge väckt berättigad beundran utomlands. Det förefaller dock som om Ã¥tskilliga andra börjat komma ikapp, ofta med medel som inneburit väsentligt mindre ingrepp i den enskildes ekonomi. Detta reser frÃ¥gan om inte vÃ¥r egen välfärdsstat samlat pÃ¥ sig en del övervikt. Jag tror inte att nÃ¥gon vill rasera det vi byggt upp, Tyvärr finns det dock gränser för vÃ¥ra resurser, vilket gör att det alltid kommer att finnas otillfredsställda behov. Med tanke pÃ¥ vÃ¥r ambitionsnivÃ¥ är det väl orealistiskt att räkna med nÃ¥gon snabb nedskärning av utgifterna pÃ¥ denna punkt, men de kan ej tillÃ¥tas fortsätta att stiga som hittills. Det finns emellertid utgifter som inte har nÃ¥gonting med välfärd att göra, utan snarare sammanhänger med politikernas till synes obegränsade förtroende för den egna förmÃ¥gan an lösa problem, som man ej tror den enskilda medborgaren om att klara av. Ett exempel kan räcka. Sommaren 1979 stod det klan att den typ av artistförmedling som sedan länge förekommit stod i strid med lagen om arbetsförmedling. Artisterna tvingades att knotande vända sig till arbetsförmedlingarna. Hos dessa deklarerade man att man nog skulle klara av situationen, men att det naturligtvis förutsatte att man fick utökade resurser. Politikerna stÃ¥r sÃ¥ledes i valet mellan att modifiera (eller varför inte rent av avskaffa) lagen eller att öka statsutgifterna. VÃ¥gar man gissa utgÃ¥ngen? Härutöver finns emellertid ocksÃ¥ utgifter som i allra högsta grad är kontroversiella. Allt vad en skattskyldig kan räkna med att rimligen under hela sin livstid skrapa ihop och inleverera till statsverket är felräkningspengar i Bai Bang. För mÃ¥nga är den tanken inte särskilt tröstrik i deklarationstider. Ser man pÃ¥ statsutgifterna sammantagna, förefaller det - med all respekt för de mÃ¥nga behjärtansvärda ändamÃ¥len och för de stryk· ningar som företas - som om man utgÃ¥r frÃ¥n det bestÃ¥ende sÃ¥som en gÃ¥ng för alla givet. Med den inställningen blir det bara ea frÃ¥ga om hur stora utgiftsökningarna blir Med en förändrad attityd och Ã¥rliga o prövnignar av tidigare anslag borde Ã¥ts · ligt kunna vinnas. Kunde regeringen seda förklara för väljarna vad det ena eller and projektet kostar en normal inkomsttagar skulle förstÃ¥else för Ã¥terhÃ¥ll amhet säker· gen öka. statsinkomsterna GÃ¥r man sedan till statsinkomsterna, k man nog konstatera att vi vid det här lag skattlagt det mesta som rimligen kan besk tas. Med tanke pÃ¥ de samhällsekonomis skadeverkningarna gÃ¥r det knappast att ö skatteuttaget pÃ¥ det befintliga underlag Det spelar ingen roll om man kallar det i komstskatt, utgiftsskatt, arbetsgivaravgift moms, proms eller nÃ¥got annat - vad m än kallar det och var man än lägger det, det landets 8 miljoner invÃ¥nare som mÃ¥ betala. Ã… andra sidan kan man av hänsyn vÃ¥ra ambitioner och det statsfinansiella lä inte gärna sänka skatteuttaget. Anläg man ett statiskt betraktelsesätt, skulle möjl" heterna att Ã¥stadkomma nÃ¥gon förändri dänned vara uttömda. Kunde man däre Ã¥stadkomma nytt, friskt skatteunderlag utanför det befintliga, skulle helt andra perspektiv öppna sig. Ã…tminstone för inkomstbeskattningens del borde detta vara möjligt att Ã¥stadkomma. Den amerikanske ekonomen Arthur l.affer har lanserat teorin om att inkomstkatten i ett visst givet läge ger maximala statsintäkter. Är skatten O%, ger den alldeles uppenbart ingenting, är den Ã¥ andra sidan 100 %, ger den heller ingenting eftersom ingen dÃ¥ bryr sig om att skaffa inkomster. NÃ¥gonstans mellan dessa extremvärden finns det läge, där skatten ger de högsta skatteintäkterna. Ökar man skatten frÃ¥n detla läge, ökar visserligen skatteuttaget, men samtidigt sjunker underlaget sÃ¥ mycket att katteintäkterna ändÃ¥ minskar. Det finns allt käl att tro att det är dithän vi kommit i Sverige. Minskar vi skatten, skulle skatteinläkterna med andra ord öka. En enda dramatisk skattesänkning förefaller därvid vara att föredraga framför flera stegvisa sänknin!(<lr, eftersom själva chockverkan ger en kraftig stimulans. Tanken att sänka den högsta marginalskatten till 50 % är inte ny - lika litet som mycket annat som framförs här. Använder man Ã¥terigen ett statiskt betraktelsesätt, skulle detta kosta statsverket 7,2 miljarder kronor - förvÃ¥nansvärt lite, men ändÃ¥ kännbart. Vad skulle dÃ¥ hända? Just dessa 7,2 miljarder kronor skulle till en del konsumeras och därmed delvis Ã¥ter inflyta som mervärdeskatt, och till en del sparas och därmed bidraga till kapitalbildningen. Ca 2 miljoner skattebetalare skulle ha den högsta marginalskatten, 50 %. Om var och en av 31 dem tjänade ytterligare 7 200 kronor, skulle det hela gÃ¥ jämnt ut - mervärdeskatt oräknat. Därtill kommer dock att mÃ¥nga av dem som idag har en lägre marginalskatt skulle skaffa sig högre inkomster, exempelvis genom att övergÃ¥ frÃ¥n deltidsarbete till heltidsarbete. Samma reella löneökningar skulle kunna uppnÃ¥s med lägre lönekrav, vilket skulle resultera i minskad inflation. Positiva effekter pÃ¥ produktionen i landet fÃ¥r man pÃ¥ köpet. Den som idag lÃ¥nar pengar och har en marginalskatt pÃ¥ 80 %, betalar till mÃ¥ngas förtret bara 20 % av räntan själv. Hans räntekostnad skulle vid en sänkning av skatten stiga med 150 %- ett bra sätt att komma till rätta med en del fall som idag betecknas som missbruk. Ser man Ã¥ter pÃ¥ skattefusket, är det väl naivt att tro att man skulle komma till rätta med detta. Tendensen skulle dock där vara densamma: drastiskt minskad lönsamhet. Mot allt detta kan man naturligtvis anföra de argument, som ligger till grund för den nu tillämpade, starkt progressiva statliga skatteskalan. PÃ¥ socialistiskt hÃ¥ll är tanken varmt omhuldad att beskattningens syfte skall vara att ocksÃ¥ verka inkomstutjämnande. Ser man det faktum, att man mÃ¥ste taga frÃ¥n dem som har det bättre ställt, som en i och för sig beklaglig men nödvändig följd av att det är en omistlig del av det allmännas uppgifter att ge Ã¥t dem som har det sämre ställt, nÃ¥r man säkerligen en stor uppslutning kring det berättigade i förfarandet. Ser man däremot ragandet frÃ¥n dem som har det bättre ställt som ett i sig eftersträvansvärt ändamÃ¥l, egalt hur mycket som 32 kommer de sämre ställda till godo, anser jag dock att man är inne pÃ¥ konfiskation, inte beskattning. Detta Wigforsska pÃ¥ avundsjuka och missunnsamhet byggda betraktelsesätt kan man kanske hoppas att en borgerlig regering gör rent hus med. Därmed är inte sagt att man skulle lämpa iden om skatt efter förmÃ¥ga överbord. skatteskalan skulle ju för övrigt ocksÃ¥ i fortsättningen vara progressiv - sÃ¥ lÃ¥ngt det är samhällsekonomiskt försvarbart. Oavsett vad man anser om möjligheterna till en kraftig minskning av progressiviteten, är inkomstbeskattningen idag mogen för en genomgripande reform. En utredning borde enligt min mening tillsättas med uppgift att företaga ej endast en välbehövlig översyn ur juridisk-teknisk synpunkt, utan även en i ordets rätta bemärkelse förutsättningslös genomgÃ¥ng av skattesystemet. Enkelhet, rättssäkerhet och rättvisa borde vara riktlinjer för en sÃ¥dan utredning. En enda skatt till staten Vad enkelheten beträffar, finns sannerligen Ã¥tskilligt att uträtta. Jag skulle bara vilja peka pÃ¥ ett förhÃ¥llande, nämligen den nuvarande uppdelningen pÃ¥ statlig skatt och kommunal skatt. Staten har under Ã¥rens lopp lagt pÃ¥ kommunerna allt fler uppgifter. För att klara dessa, har kommunerna mÃ¥st höja kommunalskatten. Dessa höjningar har ofta förtagit verkan av samtidigt genomförda sänkningar av den statliga skatten. Man har dÃ¥ mÃ¥st företaga ytterligare sänkningar, och samtidigt tillhÃ¥lla kommunerna att visa Ã¥terhÃ¥llsamhet. Dessutom finns det emellertid kommuner, som är oförmögna att själva klara av de uppgifter som pÃ¥lagts dem. Följden har blivit ökande statliga skatteutjämningsb~ drag till svaga kommuner. Motsvarande typ av bidrag utgÃ¥r numera ocksÃ¥ mellan vis kommuner, tex i Stockholms län. Ser man kommunalskatten ur den enskildes synvinkel, kan man konstatera att bosättning i olikJ kommuner medför olika kvenser, som bara till en ringa del samman. hänger med den kommunala servicen. Bevarandet av det kommunala s derlaget leder ocksÃ¥ till befängda 3,·,.u.~u'J"<~~ för den enskilde, t ex om han har sin belÃ¥na en sommarstuga i annan SÃ¥dana situationer torde vara mycket liga och vÃ¥lla de skattskyldiga Ã¥tskilligt vudbry. Att ersätta de nuvarande med en enda skatt till staten skulle leda endast till väsentliga lagtekniska fören ar, utan framför allt ocksÃ¥ till en lättöverskÃ¥dligare och lätthanterligare tesituarian för mÃ¥nga. Ã¥gon nämnvärd inskränkning i kommunala självstyrelsen skulle ett förfarande inte behöva innebära. Genom liga centrala förhandlingar mellan stat kommuner skulle landstingens och nernas andel av skatten kunna fasts Fördelar man bidragen efter objektiva der, sÃ¥som invÃ¥narantal, Ã¥ldersstruktur, geografisk belägenhet etc, skulle det fortfarande stÃ¥ kommunerna fritt att hÃ¥lla med medlen. I sammanhanget kan ju vara intressant att känna till, att ca 80 % av de kommunala utgifterna ras av statliga föreskrifter. a e T- > ~ l· n 11 f· :h U· IS. n· :a, ::d 15- let nu Je. Rättssäkerheten Vad rättssäkerheten beträffar, förutsätter den enkelt uttryckt att den enskilde skall kunna förutse konsekvenserna av sitt handlande eller sin underlÃ¥tenhet. Mot den bakgrunden är det ju glädjande att statsmakterna nu kunnat sträcka sig sÃ¥ lÃ¥ngt i generositet, att man ansett sig kunna uppfylla det elementära kravet att förbjuda retroaktiv skattelagstiftning. Ännu bättre vore naturägtvis om man ocksÃ¥ menade allvar med denna Ã¥tgärd. Jag tänker dÃ¥ pÃ¥ den ifrÃ¥gasatta lagstiftningen mot SkÃ¥ne-Gripen (Kockums), som hösten 1979 figurerat i riksdagen och som ocksÃ¥ ur andra synpunkter är ett otrevligt exempel pÃ¥ kallhamrad maktutövning. Kravet pÃ¥ förutsebarhet och därmed rättssäkerhet förutsätter ocksÃ¥ att man gör en rimlig gränsdragning mellan lagstiftning och lagtillämpning. Det är därrid lagstiftaren som mÃ¥ste uppställa normerna för vÃ¥rt handlande. PÃ¥ skatterättens omrÃ¥de har det tyvärr blivit allt vanligare att isvepande ordalag föreskriva beskattning av Yissa förfaranden, varvid man överlämnat Ã¥t praxis att i efterhand uppställa normerna. Regeringen eller riksskatteverket bemyndigas att meddela dispens, utan närmare angivande av grunderna. Ibland krävs det "synnerliga skäl", i andra fall "särskilda skäl", undantagsvis räcker det att "skäl" föreligger. Vill man fÃ¥ reda pÃ¥ vad som döljer sig bakom dessa föga upplysande besked, kan man vid kontakter med den tillämpande myndigheten ofta finna att tre-fyra utomordentligt förnuftiga och rimliga kriterier för dispens uppställts. Vad som förvÃ¥nar en är emellertid att lagstiftaren inte gjort sig be- 5-103281. Sv Tidskrift 33 sväret att fundera ut dessa kriterier. Är det brÃ¥dska, brist pÃ¥ fantasi eller bara lättja? De flesta skattskyldiga drabbas inte av det problemjag berört. Man skall därför inte underskatta det. Det är betecknande att den senaste upplagan av skattehandboken (1977) innehÃ¥ller en förteckning betecknad "Vissa dispenser", som upptar 39 olika fall. I föregÃ¥- ende upplaga (1972) ansÃ¥gs nÃ¥gon sÃ¥dan förteckning ej nödvändig. Endast 16 av de berörda dispenserna fanns nämligen dÃ¥. Skatt efter förmÃ¥ga Slutligen skulle jag med nÃ¥gra ord vilja berö- ra rättvisan, som ju är ett mÃ¥ngtydigt begrepp. Jag inlägger i detta inte endasr att lika fall skall behandlas lika, utan ocksÃ¥ att skatteuttaget skall vara beroende av vars och ens bärkraft. Vid den nuvarande kraftiga progressiviteten har det förhÃ¥llandet alldeles särskilt stor betydelse. ÄndÃ¥ mÃ¥ste man konstatera att det nuvarande skattesystemet har avsevärda brister i det hänseendet. Varför skall exempelvis samhällets livsnerv, arbetet - det mÃ¥ vara jordbruk, yänst eller rörelse - beskattas hÃ¥rdare än andra inkomster? Det är ju det som sker, när man belägger sÃ¥dan inkomst med Ã¥tskilliga pÃ¥lagor som inte har nÃ¥gonting med intjänade förmÃ¥ner att göra. Skulle man inte - efter att ha beaktat inflationen - beskalla realisationsvinster pÃ¥ samma sätt? Det är ocksÃ¥ sÃ¥, att man ej kan konstatera den faktiska bärkraften utan att beakta Ã¥ ena sidan den skattskyldiges totala inkomster, sÃ¥ledes även skattefria bidrag och traktamenten, Ã¥ andra sidan försörjningsbördan. Den nuvarande rundgÃ¥ngen 34 borde kunna reduceras avsevärt genom att väga in de behovsprövade bidragen i beskattningen. De nuvarande groteska marginaleffekterna skulle dÃ¥ ocksÃ¥ framträda och förhoppningsvis finna en lösning. l de lägsta inkomstskikten skulle man pÃ¥ detta sätt fÃ¥ en negativ skatt, och det borde ej vara mer än en uppbördsteknikalitet hur den skall utbetalas för att inte försätta de berörda i en sämre situation än nu. PÃ¥ familjebeskattningens omrÃ¥de tycks det nuvarande skattesystemet helt ha övergivit begreppet skatt efter förmÃ¥ga. Tidigare förekom sambeskattning av makar, vilket ökade progressiviteten pÃ¥ bÃ¥das inkomster. Sedan fick de skattskyldiga rätt att begära särbeskattning. Slutligen tog man bort sambeskattningen utom beträffande B-inkomster, med andra ord annat än arbetsinkomster. Jag har svÃ¥rt att tro att det statsfinansiella utbytet av sambeskattningen av B-inkomster är särskilt stort. l riksskatteverkets deklarationsupplysningar finns en uppställning över hur makars skatt skall beräknas när de har B-inkomster. Fullständigt ifylld rymmer uppställningen 46 (!) sifferuppgifter. I princip bygger skattesystemet dock pÃ¥ särbeskattning. PÃ¥ grund av progressiviteten är det en himmelsvid skillnad i beskattning om ena maken ensam tjänar l00 000 kr eller bÃ¥da makarna vardera 50 000 kr. ÄndÃ¥ är deras bärkraft densamma. Försörjningsbördan gentemot barn beaktas ej heller i tillnärmelsevis rimlig utsträckning. Enligt min mening borde man lÃ¥ta makar välja mellan sambeskattning och särbeskattning. Vid sambeskattning kunde man beskatta den sammanlagda inkomsten med den skattesats, som skulle ha gällt om bÃ¥da makarna ljänat hälften av inkomsten. Man slÃ¥r med andra ord ut inkomstenjämnt mellan de bÃ¥da skattskyldiga innan man bestämmer skattesatsen pÃ¥ deras respektive inkomst. Försörjningsbördan gentemot ett barn kunde man beakta genom att ytterligare fördela inkomsten, och därvid räkna varje barn som 0,5 skattskyldig. En familj bestÃ¥ende av föräldrar och tvÃ¥ barn skulle med andra ord räknas som tre skattskyldiga. Äve vid särbeskattning skulle det vara möjligt att beakta försörjningsbördan mot barn pÃ¥ det· ta sätt. I det föregÃ¥ende har jag pekat pÃ¥ nÃ¥gr missförhÃ¥llanden i nuvarande skattesyste och föreslagit nÃ¥gra - lÃ¥ngtifrÃ¥n originel - sätt att komma tillrätta med saken. Ex emplen skulle kunna mÃ¥ngfaldigas. Tid punkten för en översyn av skattesystem borde vara gynnsamt. I Sverige har vi län beviljat oss själva ständigt nya förmÃ¥ner, oc finansieringsmöjligheterna har kommit andra hand. Vi tycks nu ha hamnat i ett lä där utgifterna fortsätter att växa i sam obönhörliga takt, men finansieringsmöjli heterna med nuvarande skattesystem he enkelt är uttömda. NÃ¥gonting radikalt mÃ¥s göras - annars kan vi snart börja dela matlappar, för att använda statsminister ord.