Litteratur DICK HICHENS-BERGSTRÖM: Torsten Nilssons nya memoarer Allt fler skrivkunniga, eller åtminstone skrivvilliga, politiker ur den inte längre aktiva årgången har på senare år samlat sina minnen i bokform. För forfattarna har det säkert varit nyttig terapi efter pensioneringen, liksom det for samtidshistoriskt intresserade varit av värde att en gång ledande aktörer själva fattat pennan medan tid är. Efter utrikesminister Torsten Nilssons två forsta memoardelar - Människor och händelser i Norden (1977) och Människor och händelser i Europa (1978) - var det tämligen allmänt väntat att hans tredje minnesbok skulle komma att avhadla den svenska Vietnampolitiken på 1960-talet och senare. Så har nu inte blivit fallet - rimligen är det en arbetsuppgift som, for att bli av historiskt värde, kräver tillgång till mer material än blott forfattarens personliga hågkomster. I stället har Torsten Nilsson valt att under titeln " Lag eller näve" (Tidens forlag) skildra sina tyska minnen, från unga dagar tillutrikesministertiden. Även om således Vietnam ställts på framtiden, är den nya memoardelen for den skull ingen mellanbok. Det är en mycket sakkunnig person som här tar till orda. Torsten Nilsson växte upp i Malmö under industrialismens genombrott och blev tidigt en central persom i den socialdemokratiska ungdomsrörelsen, hemmavid och på uppdrag i utlandet. En avgörande upplevelse tycks ha varit den " formativa" tid han tillbragte i Tyskland, bl a vid en socialistisk folkhögskola. Tidigt fick han upp ögonen for Weimar-republikens bräcklighet och det 30-tal som skulle drabba inte bara Tyskland utan så små- ningom hela världen i form av Hitlerstyret. Mycket av detta är avhandlat i boken Händelser och människor i Europa. Men mycket återstod, och det ar detta som nu beskrivs i årets memoardel. Det finns såvitt jag vet få svenska politiker som kan redovisa bortåt trettio år i regeringen och därtill ett sådant internationellt panorama som det Torsten Nilsson presenterar i sina tre böcker. Det börjar med Trotsky 1932 och slutar en bit in på 1970-talet; hans fårdväg är kantad av internationella storheter. Man brukar inte sällan forebrå diplomatmemoarer ett fenomen som kallas namedropping - " när jag sist var på te hos hertiginnan de la Rochefoucauld" etc men frågan är om inte Torsten slår karriärdiplomatien med flera hästlängder. Det myllrar i hans minnen av både händelser och personer i sådan grad att garvade utlandskorrespondenter har anledning avundas honom. Det märkliga är att allt detta skildras stillsamt och sakligt, utan allt koketteri, med en flärdfrihet som även politiska meningsmotståndare måste finna sympatisk. Man har forebrått Torsten Nilsson att han håller sig själv alltfor mycket i skymundan, och det är nog riktigt. Samtidigt skymtar forfattaren tillräckligt mycket - genom de reflexioner och iakttagelser han gör - for att fångsia också i sin roll som interlokutör. Vad som saknas, men kanske kommer fram i senare volymer, är hans medverkan i och syn på den svenska utrikespolitiska beslutsprocessen. Att han 1962 efterträdde Östen Unden, den stränge och lärde folkrättsjuristen, varnaturligtvis ägnat framhäva Torsten Nilssons utpräglat pragmatiska läggning. Den tyska utvecklingen fore och efter Hitler blir i boken foremål for en historisk repetitionskurs. De porträtt han forfårdigar av sina politiska vänner, särskilt Herbert Wehner och Willy Brandt, är initierade och generösa men därfor inte överslätande. Ifråga om den senares nedgång och fall döljer Torsten Nilsson inte alls att det 1974 var " psykologiskt bäddat" får Brandts motgångar i och med att dennes nära medarbetare Gi.inther Guillaume häktades får spioneri for östs räkning. Författaren erinrar sig i sammanhanget sitt eget dilemma i fallet Stig Wennerström: hur agera och besluta i regeringsställning på ytterst tveksamma indicier) Det vimlar av personkaraktäristiker, många roliga. Om Wehner heter det på ett ställe: "Med sitt muskulösa talesätt tillhör han den yviga skolan. En talare utan skyddsnät, som sjunger ut siRa meningar med full volym. Gra\·- ~----------------------------------------------------------~--------------------... rost i rösten. Snabba kast mellan ironi, sarkasm och kyla. Frispråkig i stridens hetta." Det låter som en beskrivning av memoarförfattarens egen skriv- och talekonst: stadiga korthuggna meningar, ibland halsbrytande metaforer. Torsten ilsson är förvisso ingen vän av semikolon. Författaren besvärar inte annat än i förbigå- ende läsaren med någon långrandig uppväxtoch ungdomsskildring. När han avverkat det centrala tyska avsnittet, avsett som bokens huvudtema, ägnar han ett avslutande parti åt Sverige och EG. Det blir en redovisning av den svenska rollen , en långpromenad i vännen Gunnar Langes sällskap på Utö och mer tveksamma ställen. Man får klart för sig att Torsten ~ilsson mycket tidigt uteslöt möjligheten av svenskt medlemskap av neutralitetspolitiska skäl. l ett tal i Rönneberga i maj 1971 - någon månad innan han lämnade Arvfurstens palats i möjligen mindre förfarna händer - sammanfattade han sina invändningar med en utförlighet som tyder på att han här såg ett tillfälle att formulera ett slags politiskt testamente. Utrymmet medger icke här en diskussion av forfattarens inte alltid oantastliga teser. De tio åren som utrikesminister gick uppenbarligen inte alldeles spårlöst förbi. Här och 403 där i memoarboken överger Torsten Nilsson sin personliga stenstil och gör till sina termer och formuleringar som brukar !Orekomma i de årliga utrikesdeklarationerna i riksdagen eller i de svenska inläggen i FN:s generaldebatter, för att inte tala om nordiska utrikesministermöten (där som bekant samtliga ministrar "hoppas" på det ena eller det andra goda, " fördömer" något tillräckligt avlägset eller "vädjar" hit eller dit}. Så mycket lättare är det att igenkänna personen Torsten Nilsson när han skildrar hur han förankrade sin roll i svensk politik. "Jag vill inte dölja att ordförandeskapet i Stockholms arbetarkommun och mina kontakter med partidistrikt och fackförbund (\·ar omistlig). Inte heller en utrikesminister får förlora den betydelsefulla jordledningen . .. l stället för allmänna till intet förpliktande slagord bör vi tala mrd och lyssna på \·arandra." Torsten Nilsson behövde med andra ord inga springpojkar, han visste själv var han hade sina gräsrötter. "Lag eller näve" är en bok, skriven på gott humör och utan tecken på trötthet. Fotomaterialet är följsamt upplagt, medan omslaget inte gör någon människa glad.