STAFFAN BURENSTAM LINDER: Offensiv ekonomisk politik Svenskafolket måste sluta med aU vara sjukskrivet, sitta på kommunalkontor eller ägna sig åt varvsjobb, skriver handelsminister Stalfan Burenstam Linder. Arbetskraft, fåretagande och kapital måste sättas in i produktivt arbete. Ett sätt att komma åt problemet är aU sänka marginalskatterna. Det kan bli politiskt möjligt om man samtidigt genomfor en sänkning av bruttoinkomsternafor höginkomsttagarna så att nettoinkomsten blir den samma somfore en sådan reform. Två tusen kronor per person och år lånar Sverige i utlandet för att betala vår överstandard. Bättre mått än så finns inte på vår ekonomiska kris. Men samtidigt som des a utlandslån kan tjäna som måttstock på krisen är de ett sätt att dölja den. Krisen blir något av ett statistiskt fenomen som dock kommer att drabba oss med förfårande styrka i en framtid om vi inte här och nu tar till krafttag. Svårigheten ligger framför allt i att den aktiva generationen inte är tillräckligt aktiv i produktivt arbete. Detta har lett till en stagnation samtidigt som vi i stället skulle behöva allt bättre fart på utvecklingen för att betala för dyrare olja och försörja flera pensionärer och ändå ha utrymme för löneavtal som inte bara innehåller inflationsluft. Det finns självfallet inga enkla vägar att få igång den ekonomiska utvecklingen, men åtgärderna borde vara enklare än det omöjliga att helt svälta oss ur krisen. Vad som fordras är att få fram i produktivt arbete mera resurser i form av arbetskraft, företagande och kapital. Det är en sådan mobilisering som är offensiv politik. Det finns tre källor att ta dessa resurser från: a) Helt slumrande resurser aktiveras b) Den offentliga sektorn bantas till förmån för utiandskonkurrerande näringar c) Näringslivet omstruktureras till den del resurser där bundits i olönsamma verksamheter Marginalskatterna Det kommer att vara omöjligt att reaktivera Sverige utan en kraftig sänkning av marginal- 370 skatterna. De bör i vanliga inkomstlägen ej överstiga 50%. Vi bör också ha ett tak får marginalskatterna vid säg 65%. Nackdelarna med en dramatisk sänkning a\· taket for marginalskatterna är inte den på det hela taget obetydliga påspädning av köpkraft som den till en början skulle medfora. Svårigheten är i stället att åtgärden leder till skatteminskningar fOr individuella höginkomsttagare som lätt låter sig attackeras av jämlikhetsskäL De politiska och sociala argumenten mot en sådan dramatisk marginalskattesänkning gör den ogenomfOrbar samtidigt wm den av ekonomiska skäl är nödvändig. Det gäller dock att forsöka finna en väg ur detta dilemma. Dennna väg består i att man samtidigt med marginalskattesänkningen genomfor en motsvarande sänkning av bruttoinkomsterna. En höginkomsttagare skall få en sådan lönereduktion att den lön som återstår efter skatt är ororändrad efter marginalskattesänkningen. En sådan reform borde vara genomforbar men den fordrar arbetsmarknadsorganisationernas medverkan. Det är en handlingslinje som borde prövas eftersom den anvisar den enda möjliga vägen ut ur nuvarande omöjliga dilemma mellan det ekonomiskt nödvändiga och det politiskt möjliga. l varje fall är de olika problemen fOrenade med denna skatteomläggning avsevärt mindre än vad gäller t ex den mycket omtalade utgiftsskatten. Denna marginalskattereform skulle leda till ett ökat arbetskraftsutbud särskilt av högt utbildad arbrtskraft. Så t ex skulle det allt vanligare systemet med deltid på grund av orimliga skatter minska. Samtidigt skulle en lång rad andra problem bli mera lätthanterliga. Avtalsrörelserna skulle bli enklare, eftersom det inte skulle behövas så stora bruttoinkomstökningar for att det alls skall bli något kvar efter katt. skattefusket skulle minska, vilket kulle vara bra for folkmoral och ekonomi och fOr tatens affärer bl a genom att skatteadministrationen blev mindre och lagstiftningen rimligare. Hela debatten om ränteavdragen skulle komma i ett nytt läge. Skatteskillnaderna mellan kontrollerbara och okontrollerbara sparformer skulle minska. Kapital skulle styras från diamanter och slikt över till produktiva investeringar. Hela den ekonomiska processen skulle bli renare. Det är t ex sannolikt att en numera allt oftare "kompledig" kirurg fOredrar an operera på folk framfor att operera på premiemarknaden. Det är bråttom med dessa åtgärder. Som det nu är ändras medborgarnas mentalitet år från år till mera av skattetänkande. Lägre skattesatser leder inte till omedelbara forändringar i detta. Det kommer att ta tid for staten att "återvinna marknadsandel" . Men desto viktigare med snabba åtgärder. Nödvändiga åtgärder De skyhöga marginalskatterna är dock inte det enda problemet. För att tillfora nya resurser till den ekonomiska utvecklingen fordras andra atgärder. Så t ex borde det bara möjligt att infåra någon form av självrisk i sjukfårsäkringt>n för att få bort nuvarande missbruk. Svårigheten att åstadkomma denna omläggning är att nuvarande formåner vid korttidsfrånvaro deh·is är resultatet inte av lagstiftning utan av fackliga fOrhandlingar. Nuvarande system har dock faktiskt kommit att innebära en produktivitetsoch därmed lönesänkande överforsäkring skadlig for alla. Det borde därfor på fackligt håll finnas ett intresse av att utväxla formåner om 371 surser från den offentliga sektorn till näringslivet. Under den senaste femårsperioden (1975- 1979) har den offentliga sektorn ökat sitt antal överforsäkring forhindrades. Även andra anställda med drygt 200000 personer samtidigt former av betald frånvaro måste begränsas, ef- som industrin har minskat med drygt l00 000 tersom de i dagens läge utgör en överstandard personer. som vi ej har råd med. Alldeles bortsett från huruvida folk i d<>n Ett annat exempel är delpensionsformånerna som är överdrivna och svårkontrollerade och behöver justeras. Vidare bör fortidspensionering inte fcirekomma som någon form av arbetsmarknadspolitik utan endast när den är medicinskt motiverad. Åman-lagarna måste modifieras for att minska arbetslösheten bland ungdomen. Det borde också vara rimligt attjustera löneformånerna inom AMS-politiken så att de inte överstiger lönerna inom vissa branscher. Ett annat krav är att anvisat arbete måste tas och arbetsvägran inte leda till att socialvården träder in där ev arbetslöshetskassorna träder ur. En resurs ej att forglömma är utbildad arbetskraft. Kvalitetsanspråken genom hela utbildningsväsendet måste skärpas. Skolarbetet måste organiseras så att skolan verkligen blir en arbetsplats. Det är det bästa stället for övrigt att skapa kontakt mellan skola och arbetsliv som knappast kan etableras genom pryoveckor och dylikt. Utan ökad teknologisk kompetens kan vi inte bibehålla något forsprång. Det är inte MBL som ger oss högre löner utan kompetens. Begränsa offentliga sektorn Att aktivera slumrande tillgångar är den fOrsta metoden for att tillfora den ekonomiska utveckligen nya resurser. Nästa källa är att fora reoffentliga sektorn är " produktiva" eller '"improduktiva" - och här finns många missforstånd - så gäller att den offentliga sektorn inte kan öka i sådan omfattning att näringslivet utarmas. Då finns det till sist inte pengar att betala den offentliga verksamheten med eller tillräckligt hög export for att täcka importen med. Det är där vi nu är. Det är särskilt den kommunala expansionen som måste hejdas. Annars kommer den att hejda sig själv när den blivit så stor att kommunal verksamhet över huvud taget fortvinar i brist på näring. Om det inte går på annat sätt - och de senaste åren visar att det nog inte går på annat sätt - kommer det till sist att bli ofrånkomligt att kommunernas beskattningsrätt och därmed Litgiftsmöjligheter begränsas. Kommunerna blir annars sina egna och samhällsekonomins dödgrävare. Den tredje resurskällan är näringslivet självt till den del resurser där bundits i improduktiva verksamheter. Det fordras en större rörlighet. Tillgångar måste satsas på självbärande sysselsättningar. Huvudexemplet på slöseri utgör varvsindustrin. Det är fel att tro att man "räddar jobb" - den av massmedia och andra så missbrukade rubriken på vissa näringspolitiska insatser - genom olika stödoperationer. I stället tar man kål på jobb i den bemärkelsen att man foröder pengar på verksamheter, som inte ,f 372 kan räddas in i en framtid, och samtidigt minskar tillgångarna för nya industrier och ny produktion som kan ge hållbar sysselsättning med stigande löner. Detta är inte liktydigt med att alla nu subventionerade näringar lägges ned. I ett rimligare konkurrens- och kostnadsläge - som måste etableras om vi skall kunna få jämvikt i våra betalningar med utlandet - skulle t ex tekoindustrin reda sig väl utan nuvarande statsstöd. Ingemar Stenmark flyttar utomlands av skatteskäL Så har Björn Borg gjort. Och svenskar i gemen synes när de tillfrågas väl förstå varför de gör det. Många andra flyttar utomlands av liknande skäl. Denna åderlåtning är allvarlig. Kvantitativt sett är det dock mycket värre med vad vi kan kalla den "inre emigrationen". Med det menar jag den stora mängd människor som dras tillbaka till passivitet eller improduktiv eller svart sysselsättning till följd av skattepolitiska och andra regler. På samma sätt finns det en " inre kapitalexport" av pengar bort från produktiva användningar över till så- dant som är skattemässigt okontrollerbart. Här finns stora reservoarer som kan mobiliseras och som måste mobiliseras för att under kommande år så långt möjligt undvika upprepade svältkurer under allt mera kaotiska former. Förutan dessa resurser kommer våra utlandskonkurrerande näringar ej att kunna växa, och växa måste de. Vettiga avtalsuppgö- relser och andra åtgärder för att förbättra vår konkurrenskraft måste också till för att resurserna skall inte bara vara tillgängliga utan också sysselsättas i lönande verksamhet. Men det är nödvändigt att irtse att inga konkurrensförbättrande åtgärder leder till något om det inte finns expansionsutrymme därför att svenska folket i alltför hög grad är sjukskrivet eller sitter på kommunalkontor eller ägnar sig åt varvsjobb.