KURT HOLMGREN: ByrÃ¥kratins ansikten ByrÃ¥krati är för genomsnittssvensken snarast ett fult ord, men ingen kan ändÃ¥ förneka, att byrÃ¥kratin i betydelsen ämbetsmannakÃ¥ren, särskilt de högre statsfunktionärerna, är en betydel efull faktor i dagens samhällsliv. Det är därför glädjande att en stor grupp statsvetare - frÃ¥n Gunnar Heckscher pÃ¥ 50- talet till 70-talets Daniel Tarschys - börjat undersöka förvaltningen och förvaltningsfolket som faktiska företeelser, utan speciell anknytning till de juridiska reglerna om administration och statsverksamhet (vilka redan tidigare grundligt behandlats av rättsvetare och andra jurister). Det sista bidraget till svensk förvaltningskunskap är en 200 sidors doktorsavhandling av DN :s ledarskribent Anders Mellbourn med titeln: "ByrÃ¥kratins ansikten. Rolluppfattningar hos svenska högre statstjänstemän." I boken redovisas c:a 300 Ã¥r 1971 företagna intervjuer med ämbetsmän, behandlande deras syn pÃ¥ sin ~änst, deras sociala bakgrund och erfarenhet samt deras uppfattning om politik och samhälle. IntervjufrÃ¥gorna är ganska närgÃ¥ende - det frÃ¥gas väl inte direkt om vederbörandes partifarg men bra nära. Det är därför glädjande, att förf överhuvud fÃ¥tt svar av 89% av den utvalda gruppen (i huvudsak departementsfolk och högre befattningshavare i verken). Det gäller dock sÃ¥ pass grannlaga frÃ¥gor som t ex lämpligheten av anslutning till EG, inställningen till ökad inkomstutjämning etc. Naturligtvis fÃ¥r man räkna med, att de tillfrÃ¥gade trots löfte om personsekretess varit en smula taktiska i sina svar till en känd radikal skribent i en stor tidning (utfrÃ¥gandet har varit muntligt och delvis gjorts av Mellbourn själv). Förf sammanfattar den bild han fÃ¥tt sÃ¥, att den svenska centralbyrÃ¥kratins ansikten är tvÃ¥. Dels finner man allmänna administratö- rer, vilka ser som sin uppgift att leda och fördela arbetet och att ha ansvar för att apparaten fungerar, dels har man klassiska neutrala verkställare (de är i allmänhet jurister). Tjänstemännens förhÃ¥llande till politiken är enligt förf föga problematiskt - de framstÃ¥r som nÃ¥got oroade av den offentliga sektorns expansion men har f ö "en trygg och uppskattande syn" pÃ¥ det svenska samhället. Som en särskild grupp utskiljer förf de nya byrÃ¥kraterna, mera politiskt aktiva, vilka delvis kommer frÃ¥n det slutande l960- talets radikala studentrörelse. (Resten är väl produkter av den medvetna rekrytering av radikaler som i en del departement pÃ¥börjades under Palme-regeringens senare Ã¥r). Vad angÃ¥r ämbetsmännens roll i allmänhet verkar det som förf inte delar den pessimistiska syn pÃ¥ vederbörande sÃ¥som konservativa och fientliga mot reformer i samhället, vilken för nÃ¥gra Ã¥r sedan kom fram i Christofferssons m fl :s göteborgsstatsvetares bok "ByrÃ¥krati och politik". Naturligtvis kvarstÃ¥r efter studiet av Mellbourns värdefulla arbete mÃ¥nga väsentliga frÃ¥gor obesvarade. Den viktigaste är väl denna: Hur är i allmänhet kvaliten, intellektuellt och arbetsmässigt, hos de högre ämbetsmännen? Är statsförvaltningen under en period, dÃ¥ det allmänna lägger sig ombord med och lägger sig i mer och mer av samhällslivet och följaktligen fÃ¥r ansvar för större och större omrÃ¥den, i stÃ¥nd att, särskilt pÃ¥ de ledande posterna, rekrytera tillräckligt mÃ¥nga verk· liga kapaciteter, administrativa sÃ¥väl som tekniska? I departementen försäkrar man just nu, att man vid nyrekrytering har massor av välkvalificerade sökande till tjänster som kanslisekreterare o d, men hur gÃ¥r det, när näringslivet i en högkonjunktur Ã¥nyo kastar ut sina nät; där är man enligt erfarenhet mycket skickligare än pÃ¥ den allmänna sidan att spÃ¥ra upp de verkliga förmÃ¥gorna och mycket duktigare än stats~änsten att göra lönevillkor och annat verkligt lockande. Bankers och andra enskilda företags attraktivitet ökar, om tendensen att använda statliga topposter som belöningar eller en sorts hederspensioner till politiker fortsätter och blir mera markerad. Duktiga yngre, som vet sig ha marskalkstaven i ränseln men inte har de för ögonblicket opportuna Ã¥sikterna, gÃ¥r naturligtvis hellre till arbetsplatser, där man inte riskerar att bli satt Ã¥t sidan till förmÃ¥n för partimän, som skall tagas om hand. - Det skall gärna medges, att det byrÃ¥kratins kvalitetsproblem, som här antytts, men som inte berörs av Mellbourns bok, är mycket svÃ¥rt att vetenskapligt belysa, med det hindrar inte, att man bÃ¥de bland statsvetare och politiker mÃ¥ste ha det i minnet: Ã…tskilligt i de senare Ã¥rens historia t ex projektet StÃ¥lverk 80, illustrerar hur det gÃ¥r, om man inte har tillräcklig kapacitet till statsverkets förfogande. Man vet ocksÃ¥, att länder, vilka i likhet med t ex Frankrike sörjt för en mycket hög, klart elitistisk nivÃ¥ bland ämbetsmännen, haft utomordentliga fördelar härav bÃ¥de i sina internationella kontakter och i den inre ~än sten, t ex under fjärde republiken med dess täta ministerskiften. De statsvetare, som ägnar sig Ã¥t studiet av offentlig förvaltning, är i allmänhet liksom Mellbourn intensivt politiskt intresserade. Härav kan följa en tendens att överskatta de politiska inslagen i administrationens arbete. Denna tendens förstärks av att massmedia i sina reportage frÃ¥n regering och kanslihus samt även ämbetsverk gärna tar fastajust pÃ¥ det, som man kan göra politik av. Icke desto mindre vÃ¥gar man pÃ¥stÃ¥, att de högre byrÃ¥- kraternas sysslande bÃ¥de i departement och verk till helt övervägande del gäller ämnen och frÃ¥gor som är rent praktiska och sakliga ting om man endast med möda kan göra partipolitik av. Det förklarar, att man under större delen av den lÃ¥nga socialdemokratiska epoken även i kanslihuset blott i ringa mÃ¥n rekryterade efter politiska sympatier. ~1an kan gott säga, att fram till slutet av 60- talet även statssekreterare i allmänhet tillsattes pÃ¥ mer sakliga meriter och utan krav pÃ¥ partitrohet. 305 Ur nu nämnda synpunkter kan man tycka, att den Mellbournska undersökningen, som visserligen ingÃ¥r i ett internationellt, frÃ¥n USA dirigerat projekt och fÃ¥tt anpassa sig därtill, ägnat litet för mycket av sitt intervjuande Ã¥t spörsmÃ¥l av politisk natur. Det är inte lätt för en person, som inte själv i nämnvärd utsträckning ägnat sig Ã¥t förvaltnings~änst, att vid beskrivningen av byrÃ¥kratin undvika feltramp och fel perspektiv. En ofullständighet i Mellbourns framställning kan för~äna nämnas. Han konstaterar (med lätt förvÃ¥ning), att juridisk examen fortfarande är den vanligaste bakgrunden för de intervjuade högre byrÃ¥kraterna. Juristbakgrunden kopplas av honom i viss mÃ¥n samman med den äldre ~änstemanÂ- nauppfattningen, där det mest skulle gälla att tillämpa givna lagar och författningar pÃ¥ ett rättvist och objektivt sätt. I praktiken har nog ändÃ¥ benägenheten att - när ingen speciell expertutbildning krävs - engagera jurister berott pÃ¥ att jurister efter tingsutbildning anses ha en viss träning i att skriva officiell svenska (sÃ¥dan denna nu är) och vidare att snabbt orientera sig i nya ämnen: Arbetet i domstolarna berör ju de mest skiftande saker och tvingar alltsÃ¥ vederbörande att raskt sätta sig in i det ena nya ämnet efter det andra, sÃ¥som man ocksÃ¥ är tvungen att göra särskilt i departementen. Det är denna träning hos särskilt överdomstolarnas ~änsÂ- temän (hovrättare och kammarrättare) att bemästra mycket skiftande ämnen, vilken föranlett att den sortens jurister anlitas även för tjänster utanför rättens domäner (statssekreterare, expeditionschefer, departementsrÃ¥d i ekonomiska och tekniska departement - folk frÃ¥n Karl Levinson till Anitha Bondestam). Det är karaktäristiskt, att mer än hälften av statssekreterarna - sedan denna institutions tillkomst 1917 - varit domstolsjurister. Boken ger intressanta, ibland pittoreska, interiörer frÃ¥n byrÃ¥kratins värld. Ã… andra 306 sidan fÃ¥r man finna sig i att Mellbourn, liksom samhällsvetare i allmänhet, excellerar i vetenskapstekniska termer, som även en härdad läsare av allahanda tryck finner svÃ¥rsmälta (t·eliabilitet, manifesta kodningskategorier, dummyvariabler, signifikantstest, multivariat etc etc). Men det hindrar inte att boken är läsvärd även för andra än statsvetare. Ge Svensk Tidskrift som present! Om Ni ha bekanta som Ni tycker borde läsa Svensk Tidskrift, ge dem en gÃ¥vaprenumeration för resten av Ã¥ret. Sätt in 25:- kronor pÃ¥ Svensk Tidskrifts postgiro 7 27 44-6. Glöm inte att sätta ut namn och adress pÃ¥ den önskade mottagaren. DÃ¥ kommer nr 7-10/1979 med posten.