-------------------------------------------------=--~--------
-
GÖRAN VON BONSDORFF:
Finlandssvenskarna i Sverige
Detfinns ungefär 360 000 personer som kan
kallas finlandssvenskar, och ungefär en
själledet av dem är bosatta i Sverige. Här har
de ett eget riksförbund. De känner sig som en
del av en etnisk minoritet, men de har
levandeförbindelser med både svensk och
finsk kultur. I själva verket borde de kunna
tjäna som ambassadörer mellan de båda
länderna, skriver professorn vid Helsingfors
universitet Göran von Bonsdoiff. Men ofta
möts denna grupp av misstrofrån båda
hållen. Författaren menar emellertid att den
inte kommer att assimileras med andra och
att mycket talarför att nationella minoriteter
med utvecklad egen kultur kommer attfå
uppgifter somförvaltare av sin speciella del
av mänsklighetens kulturarv.
Finns det i Sverige en etnisk minoritet, en
nationell folkgrupp, vars språk är svenska,
vars religion är lutherdomen och som i vidare bemärkelse kan anses tillhöra en svensk
kulturgemenskap? Frågan kan kanske förefalla överraskande, eftersom språk, religion
och kultur sedan gammalt anses vara de
främsta särdragen för nationella och etniska
minoriteter. Om man närmare granskar de
till Sverige överflyttade finlandssvenskarnas
ställning och attityder finner man emeller·
tid, att saken är mera komplicerad till sin
natur och bjuder på många intressanta
aspekter.
Utgångspunkten är härvid det faktum, att
det i Sverige för närvarande finns cirka
60 000 personer av finlandssvensk härstam·
ning, av vilka de allra flesta överflyttat från
Finland efter andra världskriget. Denna
folkgrupp är geografiskt utspridd över hela
landet, främst dock i större städer och industricentra. Den förfogar också över en egen
fristående centralorganisation "Finlandssvenskarnas riksförbund i Sverige" (FRIS)
med omkring 7 000 medlemmar, fördelade
på ett ~ugotal lokalavdelningar och med
centralkanslier i Västerås och Stockholm.
Dessa grundläggande fakta visar, att det
åtminstone i viss utsträckning existerar ett
behov att manifestera en särskild finlandssvensk identitet, grundad på gemensamma
egenskaper, värderingar och strävanden.
Denna identitet gör sig gällande både i relation till Finland och till Sverige. Finland är
hemlandet, dess svenska och tvåspråkiga
trakter i de flesta fall hembygden i egentlig
mening. Samtidigt bildar staten Finland
med sina två nationalspråk, finska och svenska, den yttre ramen för finlandssvenskarnas
politiska framträdande, för deras strävan att
försvara sina intressen.
Sverige har för finlandssvenskarna en annan innebörd. Det är ett land som är medelpunkten i den kulturgemenskap de från början tillhör genom sitt modersmål. Finlandssvenskarna läser övervägande svenska
böcker, tidskrifter och tidningar, och de ser
oftast gärna på rikssvensk television. Det
svenska samhället är inte främmande för
dem och en överflyttning till Sverige betyder
i många fall endast att omsätta en teoretisk
kunskap i praktiken. Ett ombyte av arbetsmiljö behöver dock inte åtminstone omedelbart leda till ombyte av hembygd och politisk
gemenskap.
Den dubbla identiteten
Finlandssvenskarna har sålunda en dubbel
identitet. De kan betrakta sig som hemmastadda i två relativt likartade länder och anpassar sig som ett slags mänskliga kameleonter till särdragen i den omgivning i vilken de lever. I motsats härtill kan rikssvenskarna känna ett visst främlingskap i Finland
och finnarna ett visst främlingskap i Sverige.
Orsaken härtill är språksvårigheter, men
också en större skillnad i fråga om kulturmönster och mentalitet.
Det förefaller således som om finlandssvenskarna skulle ha förutsättningar att inta
en förmedlande ställning och kunna fungera som goda ambassadörer för Finland i Sverige eller för Sverige i Finland. Detta är dock
fallet mera i teorin än i praktiken, eftersom
det för en verksamhet av denna art krävs
69
kvalifikationer som innehas endast av ett
fåtal, vanligen högt utbildade personer. Så-
lunda saknar många finlandssvenskar goda
kunskaper i finska samt även förmåga att
leva sig in i den finska kulturmiljön. Deras
kännedom om Sverige åter kan basera sig på
en ytlig bekantskap genom veckopressen
och ger därför ingen grund för en förståelse
av det svenska samhället.
Följden härav kan bli akuta svårigheter
för en grupp som man tycker borde ha goda
möjligheter att klara sig i alla sammanhang.
Man blir betraktad som "hurri" (svenskjävel)
i Finland och "finnjävel" i Sverige, sade en
sverigefinlandssvensk inte utan en viss resignerad bitterhet. I stället för dubbel hemkänsla upplever man dubbelt främlingskap
med därav följande kontaktproblem. (I sanningens namn måste sägas, att artikelförfattaren under hela sitt liv aldrig titulerats vare
sig hurri eller finnjävel, men jag måste kanske räknas till de privilegierade.)
Finlandssvenskarna är samtidigt predestinerade för ett slags kosmopolitism och ett
slags provinsialism, medan man kanske inte
alltid känner sig ha full äganderätt till det
land i vilket man bor. Inställningen kan sä-
kert ha en del med den sociala positionen att
göra såtillvida, att akademiskt utbildade känner sig mera kosmopolitiska och jordbrukare mera provinsiella. Att generalisera attityderna inom en folkgrupp är dock vanskligt.
Finlandssvenskarna bildar en ganska heterogen gemenskap och kunde på sätt och vis
delas upp i flera olika minoriteter såsom österbottningar, nylänningar, åbolänningar,
helsingforsare och slutligen ålänningar, som
egentligen inte vill kalla sig finlandssvensl
70
kar, även om de är i Finland bosatta svensktalande personer. Själva existensen av en gemenskap är dock ett faktum.
Problemlösningar
Hur skall då finlandssvenskarnas problem
lösas, hur skall man handla för att ändra
attityder och förvandla en känsla av främlingskap och misstro till en känsla av samhö-
righet och förtröstan på framtiden? Den
första förutsättningen är antagligen ett allmänt erkännande av den finlandssvenska
gemenskapen som ett faktum och ett positivt
inslag i samhällsbilden. Finlandssvenskarna
borde utan att förhäva sig på någon annans
bekostnad kunna känna glädje och tillfredsställelse över att tillhöra en politiskt, kulturellt och ekonomiskt relativt välställd folkgrupp om cirka 360 000 personer, varav för
närvarande omkring en sjättedel är bosatta i
Sverige. I minoritetspositionen ligger ingenting egendomligt eller avvikande, då det i
världen finns hundratals nationella och etniska grupper av olika storlek och med olika
relationer till sin omgivning.
Vidar borde finlandssvenskarnas gemensamma samarbetsorgan, Svenska Finlands
folkting, i högre grad än hittills utvidga sina
kontakter både till Sverige och till den finska
befolkningen. Förslag har väckts om att folktinget borde tillsätta en särskild "emigrantombudsman" eller kanske hellre immigrationsombudsman, då uttrycket emigrant leder tanken till sekelskiftets amerikaemigranter som försvann i ett okänt fjärran . I
varje händelse kunde denna ombudsman i
positiv anda samarbeta med motsvarande
befattningshavare för den finskspråkiga
folkgruppen i Sverige.
En viktig omständighet gäller informationen. Den politiska opinionen både i Sverige
och Finland borde mera regelbundet och
sakligt informeras om den finlandssvenska
folkgruppen och dess ställning i arbetet på
att främja gemenskapen i orden. Som det
nu är förefaller kunskaperna i många fall
vara ganska ytliga och bygga på föråldrade
eller stereotypa föreställningar. Genom upplysning borde man ju kunna avlägsna sådana
närmast tragikomiska missförhållanden som
att finlandssvenskar i Sverige erhåller information på finska, ett språk som de ofta förstår endast bristfälligt. Televisionen har
även en uppgift att fylla, och det har påpekats, att programmen om Finland i svensk tv
absolut borde förses med svensk text! Det
finns också många andra kanaler för spridande av korrekt information.
Framtidsutsikter
Hur den finlandssvenska folkgruppens ställning gestaltas i framtiden kommer oberoende av alla åtgärder väsentligen att bero på
finlandssvenskarna själva. I en tid av internationell integration och uppblandning av
olika nationaliteter kan man fråga sig, om
små folkgrupper möjligen är dömda att
först av alla assimileras med omgivningen
och småningom försvinna. Detta är givetvi
möjligt, men å andra sidan innebär integrationen också, att även små självständiga folk
mer och mer får ett slags minoritetsställning
i den internationella gemenskapen. Det skulle då vara helt naturligt att tillhöra en minoritet, oberoende om den är större eller mindre. Faktiskt har man ju redan kunnat spåra
tecken på ett slags renässans för de nationella minoriteterna, som förvaltar särpräglade
delar av mänsklighetens gemensamma kulturarv.
En intressant fråga är, om den omständigheten att en folkgrupp klarare än tidigare hävdar sin egenart kan leda till ökad
aggression och återupplivaodet av konflikter som man antagit vara på väg att försvinna, även om reminiscenser ännu kan
spåras. Svaret på frågan är, att historien inte
upprepar sig och att en återgång till en tidigare rådande situation torde kunna anses
utesluten. Varje tid har sina problem, som
måste lösas på basen av de fakta som föreligger och inte med hjälp av haltande historiska
paralleller. Detta utesluter inte risk för aggressioner, om också på andra grupper än i
71
det förgångna. Samhällsforskningen i Finland och Sverige har en konkret uppgift i att
förebygga deras framträdande.
Min personliga uppfattning är, att vi med
tanke på helhetsutvecklingen i världen här i
Norden kunde göra en betydande insats för
att utveckla de positiva relationerna mellan
olika folkgrupper. Det är farligt att tro, att
allt utan vidare är i ordning, eftersom världen oavbrutet förändras och nya problem
kan uppstå, som man kanske inte hade en
aning om bara några år tidigare. Ett aktivt
arbete för att råda bot på missförhållanden
eller uppspåra nya potentiella konflikthärdar ligger väl i konformitet med uppfostran
till internationalism liksom också med de
riktlinjer, som dragits upp av den europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen.
Det är ett arbete för stärkaodet av freden
och därmed hela mänskligheten till gagn.