Dagens frågor Det verkliga motivet I debatten kring LO-SAP-förslaget om fackföreningsstyrda fonder gjordes i våras ett inlägg av Kjell-Olof Feldt, som märkligt nog inte har uppmärksammats. Det har sitt stora intresse, därför att Feldt rakt på sak talade om varför socialdemokratin till varje pris vill undvika individuellt anknutna fonder. Hans ord föll sålunda (SvD 16/5): "Ett sätt att iika dynamiken i ekonomin vore att skaffa fram kapital genom löntagarfonder. Men individuellt anknutna löntagarfonder ~i r en omöjlighet. För de hotar solidariteten och sammanhållningen inom fackföreningsriirelsen. Om man inte förstår detta ~ir det bat·a all tilta på banktjänstemannaförbundet. l de af"Cirsbanker där det finns individuella fonder tenderar avkastningen från dessa att liverstiga den årliga löneökningen. Inom förbundet finns också anställda i t ex sparbanket· och jordbrukskassor där individuella fonder ;ir en omöjlighet därför att vinstdelning ;ir omöjligt. Det är klan all sammanhållningen i fackföreningarna hotas och därför kommer löntagarna aldrig att acceptera individuella fonder." Su1lllll;111 a\ dcltn;t tc:-..t at .Jll ;lit .1\CII o111 det kan bevisas att individuella fonder ~ir en både ur samh;illets och de enskilda medborgarnas synpunkt iiverlägsen lösning av pmblemet om spridningen av äganderätten till fiit·etagen , så iir en sådan lösning oacceptabel för socialdemokratin. "Sammanhållningen i fackföreningarna" får inte hotas, sedan må en individuell lösning ha vilka fördelar för effektiviteten, den sociala rättvisan och demokratin som helst. Fackföreningarnas styrka är helig, och hör sen! Mera tydligt kan det inte gärna sägas att maktmotivet, kravet att socialdemokratins ledarskikt i LO-SAP-maktapparaten skall övertaga den totala kontrollen över näringslivet, fortfarande är det egentliga motivet till den socialdemokratiska kampanjen för fackfö- reningsstyrda fonder. Den betygsfria grundskolan I ett kraftfullt inlägg i betygsfrågan av Gösta Bohman, där han markerade att han talade som partiledare, har moderata samlingspartiets ståndpunkt klarlagts. Många både utom och inom partiet torde ha upplevt detta som befriande. Under våren fick man uppleva en i hög grad osorterad och förvirrad debatt kring betygen i grundskolan. Högljudda röster, bl a från radikala elevorganisationer liksom från jämlikhetsfanatikerna i olika politiska grupperingar, höjdes för att betygen skulle helt avskaffas. I stället skulle föräldrar och elever få "orienterande samtal" med lärarna om elevernas förmåga och prestationer. Gösta Bohman förklarade i sitt anförande i Boden i slutet av maj kort och gott att han ville ha betygen kvar. Han syftade då inte p~ det system med relativa betyg, som introdut cr;tdc~ ;1\ dc ~oci.ddclttol-..I.Jt i,I-...t ~ kolpolitikerna p;t 1960-talet, utan på en modern form av målrelaterade betyg. Att skolministern, Britt Mogård, är av samma uppfatl· ning kan tagas för givet. Det är välgörande att veta att skolsidan av utbildningsdeparte· mentet ligger fast i moderat hand genom den starka kombination som Britt Mogård och hennes statssekt·eterare Anders Arfwedson representerar. Ty i betygsfrågan är ett förhållande up· penbart. Vi har inte råd med ytterligare sänkt standat"d i grundskolan - vilket skulle bli den oundvikliga följden av en betygsfri skola. Tvärtom måste vi öka studieeffektiviteten - både genom fastare disiciplinära normer och större respekt för betygsmätta baskunskaper och färdigheter. Vad som under 1980- och 1990-talen kommer att brista ifråga om kvantitativa resurser av arbetskraft - de unga arbetande årsklasserna blir ju för små - måste motverkas genom hög kvalitativ kapacitet. Eljest blir nivåsänkningen beträffande personlig konsumtionsnivå och social välfärd ännu mera drastisk än vad som redan kan befaras. Till detta kommer ett annat skäl som jämlikhetsfanatikerna besynnerligt nog inte har upptäckt. För elever ur s k studiesvaga hem är betygen en hjälp. De behöver möjlighet att objektivt fastställa var de står för att få självförtroende. I ett betygsfritt system har· de inte någon måttstock på sin förmåga att planera och arbeta för en yrkesutbildning byggd på högre studier. Att taga ifrån dem möjligheten att studera "inte för skolan utan för livet", som det hette förr i världen, innebär en social diskriminering av dem. Genom den egalitära utbildningspolitiken har socialdemokraterna redan lyckats att göra det väsentligt svårare för arbetarbarn än för akademikerbarn att gå till högre studier. Därav den fortsatta s k sociala snedvridningen vid rekryteringen till universiteten. Den betygsfria skolan skulle bli en katastrof ur den sociala rättfärdighetens synpunkt. Till skattesystemets sammanbrott I nr 5/6 av Svensk Tidskrift i år skrev regeringsrådet Gustaf Petren en artikel om skattesystemets sa"mmanbrott. Både politiker och skatteexperter erkänner att vårt skattesystem håller på att bryta samman. Det er- 251 känns också att detta beror på de konfiskatoriska marginalskatterna, som givit upphov till en "svart sedvanerätt", där folk flyr skatterna under attityden "rädde sig den som kan". Det finns numera knappt någon ekonomisk åtgärd av mera betydande räckvidd i den enskilda sfären eller i affärslivet, där inte skattesynpunkterna blir de primära. Att hitta luckor i skatterätten eller tänja ut den så långt som möjligt för att undvika skatt börjar betraktas som ett naturligt och moraliskt självförsvar. En annan reaktion börjar ses som lika naturlig och lika moraliskt berättigad, nämligen att minska arbetsinsatsen. Om det allmänna bedrager människorna på frukterna av deras arbete, hämnas de arbetande med att slå av på arbetstakten. Att detta i längden blir förödande för den enskilda sektorn, den som skall producera, sälja och distribuera alla de varor som behövs i ett modernt samhälle, erkänns också öppet. Men det finns ett annat, större område, där konsekvenserna av skattepolitiken för effektiviteten inte har uppmärksammats tillräckligt, nämligen den offentliga sektorn. I dag går 55 % av BNP över denna del av vår samhällsekonomi. Vad får marginalskatterna för verkningar på denna sektors förmåga att fungera effektivt? Om vi överför de iakttagna konsekvenserna i form av ökad sjukfrekvens och minskad arbetsinsats inom den enskilda sektorn till troliga motsvarande verkningar inom den offentliga, blir slutsatserna bekymmersamma. Det råder en allmän klagan över byråkratisering, långsam handläggning av ärenden, dålig vård, långa väntetider inom sjukvården. Samtidigt stiger kostnaderna, bl a på grund av de oavlåtliga kraven på inrättande av nya yänster. Här är särskilt för- 252 hållandena inom den Iandstingskommunala delen skrämmande. Har vi inte anledning misstänka att högskattesamh~illet driver på verkningarna av Parkinsons lag om den automatiska ljänsteexpansionen i en byråkrati? Att kräva en ny ljänst kan ju va1·a ett sätt att minska den egna a1·betsbördan. Har vi inte också anledning att misstänka att tendenserna till byrå- kratisk långrotning har en bakgrund i olust öve1· skatterna? De orimliga marginalskatterna är sannolikt en svår belastning för alla samhällsinstitutioners möjlighet att fungera effektivt. Vilka krafter skulle inte frigöras om regeringen beslöt sig för att angripa de samhällsekonomiska problemen i deras rot - ett progressivskattesystem som blivit en olycka för oss alla. Kulturarbetare En kulturarbetare är, skulle man tro, en person som sysslar med kultur i någon form. Man skulle också tro att han, för att utföra sin gärning, skulle behöva känna till något om kultur. Hur felaktigt detta resonemang är framgår av att redaktör Rolf Börjlind kallar sig själv kulturarbetare (enligt artikel i NT 17 juli). Hr Bö1jlind identifierar sig som den som i Aftonbladet (s) anförtroddes att redigera den s k satiren om statsminister Fälldin som mentalsjuk. Sveriges radio (vem annars?) beredde honom nyligen tillfälle att i serien Tystnad i Sverige uttala sig om tillvaron. Han ser den så: "Sågspånen har sakta lagt sig till ro i nationens urblåsta kranium. Fradgan har torkat i de insiktslösas mungipor. Enfaldens lansiärer har stupat vid väderkvarnen. Den goda smakens senila fågelskrämmor har vädrat sina skröpliga fördomar och yrvakna feministiska tvesljärtar har vält på rygg." Sin egen uppgift i denna egendomliga tillvaro karakteriserar han på följande sätt: Den "handlar inte om falska pjäser i ett falskt spel. Min uppgift som kulturarbetare i Sverige handlar inte om vedertagna spelregler i en vedervärdig korruption. Det finns inga spelregler." Det kan som synes inte vara lätt att följa med hr Sörjlind i hans poetiska språk. Hans påstående att han inte låter sig styras av några spelregler är dock tydligt nog, och man tror honom gärna. Så även i en annan fråga - och det känns skönt att inte bara behöva vara negativ då man bedömer fenomenet Börjlind. Han säger om sig själv, och det är nog riktigt: "Öppnar jag munnen rinner hjärnsubstansen ut."