l CARL-JOHAN WESTHOLM: Majoriteten mot den enskilde Deförslag, som arbetsrättskommitten i höstas lade fram, är inte bara ekonomiskt omöjliga. De är ocksÃ¥ djupt reaktionära. Fil dr CarlJohan Westhalm har granskat dem ur ideologisk synpunkt: de vill, säger han, säkra det bestÃ¥endes varaktighet, även om de representerar gÃ¥rdagen. De bygger genomgÃ¥ende pÃ¥ majoriletsprincipen och pÃ¥ fiendskap mot marknadsekonomin. FrÃ¥n näringslivets sida talas i dag om att man borde slw:!Ja sig en ideologi. Hur vore det, frÃ¥gar författaren, om man togfasta pÃ¥ den man redan har. Den hävdar kontraktsrätten, som innebär att människor fÃ¥r komma överens sins emellan i frÃ¥gor som berör dem själva, vare sig det gäller arbetstid eller äktenskap. Talesmän för "ekonomisk demokrati", som innebär att majoriteter alltid skall bestämma för den enskilde, framstÃ¥r som anhängare av en "totalitär demokrati". Den nya arbetsrättskommitten föreslog i sitt betänkande, vilket överlämnades till Arbets marknadsdepartementet i höstas, att fackli ga möten skall hÃ¥llas pÃ¥ betald arbetstid · den omfattning de fackliga organisationern själva anser rimligt, att kostnaderna för ny fackliga förtroendemän skall finanansiera av stat och arbetsgivare samt att forsknin pÃ¥ arbetsplatsen skall fÃ¥ förekomma efte godkännande av den fackliga organisati nen. Företagets acceptans behövs inte. Et fackligt möte pÃ¥ betald arbetstid fyra timma varje kvartal motsvarar närmare en proce av Ã¥rslönen. Enbart inom SAFs omrÃ¥de bety der detta över en halv miljard kronor; därti kommer minst lika stora kostnader för pr duktionsbortfall, minskat utnyttjande av ma skiner etc. Av de nya förtroendemännc tros LO behöva anställa 2 000 och TC( l 750. De sammanlagda kostnaderna fö dessa heltids~änster torde ocksÃ¥ uppgÃ¥ ti över en halv miljard kronor per Ã¥r enbart SAF-omrÃ¥det. Enligt Riksrevisionsverke bedömning landar totalkostnaderna ~Â- kommittens förslag pÃ¥ nivÃ¥n tvÃ¥ tusen mi joner kronor bara under 1978/79. SAFs representant i utredningen resen rade sig utförligt mot förslaget. Även d moderate ledamoten har reserverat sig Ã¥tskilliga punkter, medan mittenpartiern ledamöter stöder huvudprinciperna i maj ritelsförslaget med vissa preciseringar. är alltsÃ¥ upplagt lör en partipolitisk vulgä argumentation, där arbetsgivarna och för tagsambeten fÃ¥r rollen som motstÃ¥ndare den breda folkmajoriteten. Debatt pÃ¥ dessa villkor är avgjord pÃ¥ fö hand. Med mer principiella resonemang k man knappast förvänta sig att pÃ¥verka majoriteten - även om tvÃ¥ av landets främsta arbetsrättsjurister, Folke Schmidt och Anders Victorin, har varnat för att förslaget rnnebär att statens neutralitet gentemot arbetsmarknadens parter rubbas. Sannolikt är ändÃ¥ att förslaget delvis skjuts pÃ¥ framtiden - men istället pÃ¥ grund av kostnadsskäl, med hänvisning till den besvärliga samhällsekonomin. SÃ¥väl en socialdemokratisk som en borgerlig regering kan i stort förväntas expediera de krav pÃ¥ arbetslivets omrÃ¥de som de fackliga organisationerna ställer. Annat kallas ··löntagarfientligt", vilket upplevs som särs~ilt besvärande för en regering som inte bestÃ¥r av partier, direkt associerade med landets största fackliga centralorganisation. För att ändra pÃ¥ denna partipolitiska belutssituation mÃ¥ste det allmänpolitiska debattklimatet ändras. Att löntagarvänlighet automatiskt är detsamma som att tillgodose de fackliga organisationernas krav och att dessa gynnar allmänheten - detta standardargument - mÃ¥ste visas vara felaktigt. För det första för att det i sig är för-hastat. Varje organisation, även facklig, kan uttrycka särintressen, som inte gagnar hela folket utan enbart den folkgrupp, minoritet eller majoritet, som organisationen representerar - eller som t o m främst gagnar den lilla grupp människor som är anställd av organisationen, alltsÃ¥ funktionärerna. För det andra därför att den största fackliga organisationen iSverige strävar efter att starkt begränsa den enskilda företagsamheten och marknadsekonomin. Visserligen röstade enligt beräkningar ungefär en tredjedel av LOs 111 medlemmar i senaste riksdagsvalet pÃ¥ den nu sittande regeringen. Men detta hindrar inte de fackliga ledningarna frÃ¥n att driva kampanjer direkt riktade mot regeringen. Av vissa inlägg i den allmänna debatten kan man t o m utläsa, att det skulle vara taktiskt riktigt av regeringspartierna att försöka tillgodose de fackliga ledarnas krav även när de inte överensstämmer· med en tredjedel av medlemmarnas, för att regeringen även framgent skall fÃ¥ röststöd av denna tredjedel. Det bestÃ¥endes värn Karakteristiskt för den offentliga debatten om inte bara arbetslivets villkor utan nä- ringslivet i stort är att de fackliga organisationerna och det socialdemokratiska partiet har intagit rollen som pÃ¥drivare, medan den fria företagsamhetens anhängare försvarar det bestÃ¥ende. Intrycket av passivitet är ytligt sett korrekt, eftersom facket vill förändra rÃ¥dande lagstiftning, medan arbetsgivarsidan säger nej. Men sett i ett längre perspektiv skulle resultatet av ett fackligt maktövertagande i fö- retagen komma att försvÃ¥ra förändringar och innovationer. Fackligt drivna företag mÃ¥ste för sin kapitaltillförsel vara beroende av centrala politiska instanser. Det ligger i utvecklingens egen logik, att pÃ¥ sikt tvingas det läget fram. Argumentet för det fackliga maktövertagandet är att det är majoriteten som skall bestämma; vid konflikter mellan en majoritet pÃ¥ ett lokalt plan och en majoritet pÃ¥ ett centralt plan mÃ¥ste genom matematikens hjälp alltid den senare avgÃ¥ med 112 seger. I en marknadsekonomi med enskilt ägda företag är det inte majoritetsprincipen, som fäller utslag om kapital skall satsas pÃ¥ ett visst projekt. Det är kapitalägaren som bestämmer, och kapitalägaren kan vara en eller flera juridiska eller fysiska personer, mer eller mindre beroende av andra kapitalkällor. Härmed finns inbyggt en garanti för att olika bedömningar av vad om är bra investeringar inte bara uppmuntras utan ocksÃ¥ kan förverkligas. Inte bara debatten blir pluralistisk, utan även verkligheten. En socialiserad ekonomi är det bestÃ¥endes värn och ser med misstänksamhet mot föt·- ändringar. Ty förändringar drabbar alltid nÃ¥gon part, och konfliktlösningar är omständliga i centrali erade ekonomier som ocksÃ¥ skall göra ansprÃ¥k pÃ¥ att vara demokratiska. Det blir därför enklast att försöka undvika konflikter, att uppskjuta förändringar sÃ¥ lÃ¥ngt som möjligt. Det är alltsÃ¥ det enskilda näringslivet i en marknadsekonomi, som är det system som bäst ger utrymme för dynamik och framÃ¥tskridande. Men detta är knappast en bild som medelsvensken har av de ekonomiska huvudalternativen. Det privata näringslivet, som tidigare stod för bÃ¥de företagsnedläggningar och nyföretagande, har alltmer kommit att symbolisera de förra, därför att det har blivit allt sällsyntare med det senare - inte minst p g a den ökade tröghet i det ekonomiska livet som inskränkningar i marknadsekonomin medfört, genomdrivna bÃ¥de av statsmakt och fackliga organisationer. Det andra ledet i argumentationen frÃ¥n marknadsekonomins motstÃ¥ndare är därför pÃ¥- stÃ¥endet att kapitalismen för närvarande undergÃ¥r en kris. Att det svenska debatt klimatet i Ã¥tskilliga stycken är kollektivistiskt kan mindre förklaras av att de centralplanerade ekonomierna i öst har varit framgÃ¥ngsrika eller au dc s sympatisörer i Sverige varit ö\·er hö\an skickliga pmpagandister- även om de varit envisa. Snarare mÃ¥ste man tillskriva det kollektivistiska övertaget i debatten fantasilösheten och hÃ¥glösheten hos marknadsekonomins vänner. Hur ofta och hur länge har de inte, när dessa frÃ¥gor kommit pÃ¥ tal. sagt au det vore pÃ¥ ticlen att näringslivet skaffar sig en ideologi? Opinionsläget i olika näringslivs- och arbetslivsfrÃ¥gor hade sä- kerligen varit ett annal, om man i stället för att för öka skaffa sig en ideologi tagit fasta pÃ¥ den man faktiskt haL Ty om man med ideologi menar nÃ¥gonting annat än iclemässig villfarelse, är det ett faktum au elen enskilda företagsam heten och marknadsekonomin till sitt stöd har en grundläggande ide, vilken är bÃ¥de lättare au tolka och all tillämpa än iden att det alltid är majoriteten som skall bestämma. Kontraktsrätten Marknadsekonomins bärande ide är kontraktsrätten. Dvs människornas rätt att komma överens med varandra om olika saker. tex att en pet·son kommer överens med en annan person om att ett visst arbete skall utföras mot viss betalning. Eller att en vis vara skall köpas av den ena personen av den andra för en viss summa. Liksom majoritetsprincipen vilar denna kontraktsrätt pÃ¥ eu grundläggande antagande om jämlikhet mellan människorna. Vatje individ skall enligt kontraktsrätten ha rätt att ingÃ¥ vilket alla! som helst med vatje annan individ. \'arje medborgare skall enligt majoritetsprincipen ha rätt att avlämna en röst vid den gemensamma voteringen och sedan verkställa nertalets beslut. ' aturligtvis bör ingen linje drivas in absurdum. Marknadsekonomins anhängare är inte anarkister; det behövs en till sina funktioner begränsad men i dessa funktioner stark statsmakt, som kan övervaka att ingÃ¥ngna kontrakt hÃ¥lls. Det idehistoriskt unika i den av LO drivna kampanjen "Vem äger jobben?" är att majoritetsprincipenjust drivs in absurdum. LO försöker att med idehistorisk översikt motivera det historiskt oundvikliga i att de egna förslagen genomförs. LO hänvisar till att den politiska demokratin infördes i det här landet i och med elen allmänna och lika rösträtten vid 1920-talets början. Därefter kom de sociala reformernas tid: den sociala demokratin. Nu är det dags att fullkomna demokratin genom att även lÃ¥ta den rÃ¥da pÃ¥ det ekonomiska omrÃ¥det. Därför stÃ¥r alltsÃ¥ den ekonomiska demokratin pÃ¥ dagordningen. Om man verkligen hävdar att av det ena följer det andra, att majoritetsprincipen alltid skall gälla, betyder det att t ex vÃ¥r äktenskapslagstiftning mÃ¥ste radikalt omändras. TvÃ¥ personer kan inte tillÃ¥tas att utan majoritetens samtycke ingÃ¥ överenskommelse med varandra om t ex giftermÃ¥l. Det skulle ju inte vara demokratiskt. Och hur mÃ¥nga gÃ¥nger har vi inte hört att ··nÃ¥gra odemokratiska öar" inte skall fÃ¥ finnas kvar. 113 Majoritetsprincipens innebörd Den socialdemokratiska trestegsagitationen för ekonomisk demokrati vilar pÃ¥ ett cirkelresonemang. Majoritetsprincipen skall gälla därför att ekonomisk demokrati är bra. Och ekonomisk demokrati är bra därför att majoritetsprincipen skall gälla. Denna stÃ¥ndpunkt är naturligtvis fullt möjlig att omfatta, men den blir omöjlig att använda som argument, om man gör det minsta undantag, t ex l"ör äktenskap. För dÃ¥ har man ju visat att det i alla fall finns nÃ¥got omrÃ¥de där man inte vill att demokratin, majoritetsprincipen, skall slÃ¥ igenom. Och dÃ¥ kan man logiskt frÃ¥ga sig varför ""demokratin"' skall reglera det ekonomiska omrÃ¥det, när den inte skall gälla pÃ¥ ett omrÃ¥de som är sÃ¥ viktigt för elen enskilde som privatlivet. l nte nog med att själva argumentet för majoritetsprincipen inte hÃ¥ller i sin totala framtoning. (Även om tex Sven-Göran 01- hede och andra debattörer kräver införande av elen "totala demokratin" - ett krav som i sin idehistoriska okunnighet inte kan överträffas av nÃ¥gon annan förlupen 1700-talsslogan.) Den är des utom svÃ¥r att tolka, vilket märks i motsättningen mellan facksocialister och statssocialister. Facksocialisterna menar att löntagarna representet·ar majoriteten av befolkningen, varför de fackliga organisationerna bör ha bestämmanderätten i ekonomin. statssocialisterna menar att en bättre tillämpning av majoritetsprincipen är att representanter för majoriteten utses vid de allmänna valen. Formellt har statssocialisterna rätt - det är ju frÃ¥ga om t·en matematik. Men detta drabbar elen fackliga rörelsens maktsträvanden, som ocksÃ¥ motiveras l 114 med att den representerar en majoritet av medborgarna. Majoritetsprincipen och kontraktsrätten kan ocksÃ¥ beskrivas i termer av förbud och möjligheter. Majoritetsprincipen innebär förbud för enskilda personer att komma överens med varandra om saker som inte majoriteten tillÃ¥ter. Kontraktsrätten in nebär möjligheter för enskilda personer att göra saker, oavsett vad de flesta andra människor anser. Kontraktsrätten är i själva verket det bästa skyddet för minoriteter. I 1900-talets utvecklade industrisamhällen är de flesta medborgare löntagare, de egna företagarna är i minoritet. Ã… andra sidan är de flesta löntagare i sin egenskap av konsumenter av olika uppsättningar av varor ocksÃ¥ i minoritet. Endast genom kontraktsrätten kan dessa olika minoriteter finna varandra. Det är en väsentlig del av vad som idag sÃ¥ schablonmässigt kallas livskvalitet. Ty vad som för majoriteten är likgiltigt kan för minoriteter vara det enda giltiga. Kontraktsrätten ger marknadsekonomins och den fria företagsamhetens anhängare ett logiskt, principiellt, psykologiskt och - vill jag personligen hävda - ett moraliskt övertag över majoritetsprincipens oreflekterade anhängare. PÃ¥ samma sätt som den mÃ¥ttfulle socialdemokraten alltid har haft ett övertag över den vilde anarkisten. Det är därför som den logiska innebörden i slagordet "ekonomisk demokrati" mÃ¥ste bekämpas, ty det innebär majoritetsprincipens fullständiga genomförande och Ã¥tföljande förlamning av samhället och dess medborgare. PÃ¥ samma sätt som begreppet "ekonomisk grundvalar, om innebörden för dess anhängare vore liktydigt med den demokratiska statens bortvittrande. Men nu är icke det senare fallet. Marknadsekonomins anhängare i Sverige är inte anarkister, men den ekonomiska demokratins talesmän - om man skall ta dem pÃ¥ orden och döma dem efter deras argument - framstÃ¥r som anhängare av den totalitära demokratin. Det finns alltsÃ¥ en hÃ¥llfast grund att stÃ¥ pÃ¥ när det gäller att avvisa kategoriska fackliga krav i olika sammanhang om ökat inflytande för den egna sidan. Inte därför att ett ökat inflytande för facket i sig alltid behöver vara fel. Tvärtom är det naturligt att en ökad utbildningsnivÃ¥ i ett samhälle bl a medför att allt fler människor vill vara med och bestämma. Det är hälsotecken. Ökad utbildning medför ocksÃ¥ att kontraktsrätten kan och bör ges ökat utrymme. Med ökad folkbildning mÃ¥ste människor i genomsnitt ha fÃ¥tt bättre förutsättningar för att själva bedöma vilka avtal de skall göra med andra människor. Misstro mot den enskilda människan Mot denna idemässiga bakgrund framstÃ¥r nya arbetsrättskommittens förslag om betalda fackliga möten pÃ¥ arbetstid och av staten och arbetsgivarna finansierade LO- och TCO-ombudsmän som ett uttryck för misstro mot de enskilda individerna. T y det grundläggande i förslaget är inte att de fackliga organisationerna skall fÃ¥ nÃ¥gra miljarder mer till sitt förfogande - vilket i sig är tillräckligt skäl för avslag, eftersom staten frihet" vore ett hot mot vÃ¥rt samhälles neutralitet gentemot arbetsmarknadens parter rubbas. Utan det mest karakteristiska med arbetsrättskommittens förslag är att den betraktar arbetslivet som ett schackbräde, där enhetliga regler alltid skapar bättre förhÃ¥llanden för en majoritet. Man förutsätter att samhället blir bättre, om den stora folkgruppens medborgare inte bara likt schackbonden fÃ¥r gÃ¥ ett eller möjligen tvÃ¥ steg framÃ¥t, utan även ta tre steg. Men det utmärkande för ett civiliserat samhälle är att reglerna, ritualerna och riterna för de enskilda individernas beteende tar en allt mindre del av deras livstid i ansprÃ¥k. Arbetsrättskommittens förslag innebär att nya ritualer kommer att breda ut sig över landet. Det skall vara fackliga möten pÃ¥ betald arbetstid. Det är förbjudet för nÃ¥gon enskild löntagare att växla in denna mötestid mot arbete i produktionen eller ökad fritid. Det skall vara lagar över arbetslivet, som är sÃ¥ krÃ¥ngliga att det behövs tusentals regionala förtroendemän som tolkar de enskilda anställdas bästa. Det blir förbjudet för enskilda att slippa dessa regionala förtroendemän och i gengäld fÃ¥ nÃ¥got högre lön eller lägre skatt. FrÃ¥n kontraktsrättsliga utgÃ¥ngspunkter är det eftersträvansvärt att den associationsrättsliga lagstiftningen kompletteras med en 115 mÃ¥ngfald av olika bolagsbildningar, som ger utrymme för olika slag a,· kapitalinsatser och riskspridning. LikasÃ¥ bör den arbetsrättsliga lagstiftningen ge utrymme för en mängd olika lösningar av det som benämnes företagsdemokrati - i med varandra konkurrerande företag. lnte minst viktigt är att sÃ¥väl kapitalägare som löntagare har möjlighet att skifta företag och företagstyper. FrÃ¥n dessa synpunkter har den lagstiftning, som gällt nä- ringslivet under de senaste Ã¥ren, haft en alldeles för svart-vit prägel. Man har antagit att inrutning av samhället ökat den sociala välfärden. Den nya arbetsrättskommittens förslag innebär att man genom institutionella arrangemang för framtiden säkrar det bestÃ¥endes varaktighet, även om det representerar gÃ¥rdagen. Den industriella revolutionen drevs fram genom att den arbetslivets likformighet, som skrÃ¥väsendet upprätthöll, föll i spillror. Det förÃ¥ldrade försvann, när skrÃ¥- väsendets kryckor rycktes bort. De skrÃ¥mässiga inslagen i nya arbetsrättskommittens betänkande är uppenbara. FrÃ¥n denna utgÃ¥ngspunkt, frÃ¥n den industriella revolutionens, frÃ¥n liberalismens, är nya arbetsrättskommittens förslag djupt reaktionärt.