Litteratur
THEDE PALM:
Några essäer
Två essäer i den lilla men innehållsrika samling som T G Wickbom givit ut under titeln
"Krigare och färdmän" (PAN/Norstedts)
slår läsaren som särskilt kunnigt och elegant
skrivna. Den ena heter Husaren och Hökmodern. Det gemensamma för de två personer det är fråga om syns bara vara att de i
Wickboms rubrik börjar med H. Men de
förenas av en tredje person, som hade att
göra med dem båda, en verklig H-man, nämligen general Carl von Horn. Husaren, som
för övrigt också var Norrlandsdragon, hette
Mauritz Möllerswärd, en ovanligt originell
överstelöjtnant och senare generalkonsul, legendarisk i äldre officerskretsar. Vad Wickbom berättar om honom hänför sig till hans
FN-~änstgöring i Mellersta Östern. I Kongo
och i Israel ~änstgjorde han under von
Horn, och tiden i Israel leder osökt över till
fru Golda Meir, Hökmodern, en dam som
enligt von Horn "utstrålade mera kraft än
charm".
Hennes memoarer är fyllda av ilska, tårar,
trätor, oförståelse för andra, ensidighet och
orättvisa; men samtidigt är boken djupt imponerande. Hon gav upp allting, inklusive
man och barn och vänner, för ett enda, som
var staten Israel. När det gällde den kunde
hon aldrig ha fel, och hon tog inga hänsyn.
ärliggande belägg kunde svenskar ge. Hon
tålde aldrig Dag Hammarskjöld, men han
var inte heller någon beundrare av henne.
Om Folke Bernadottes mördare skriver hon
att "vi visste att man skulle utgå från att de
var judar" - observera att hon, när mordet
skett, visste var mördarna skulle sökas, och,
när hon skrev detta, visste vilka de var!
Wickbom är givetvis kritisk, men han behandlar fru Meir med stor förståelse. Hans
analys av det arabisk-judiska problemet, sett
ur både arabisk och israelisk synpunkt, är
full av goda iakttagelser och omdömen. De
visar hur en verkligt god utrikeskorrespondent kan arbeta.
De sidor som handlar om Mao Tsetung
och den långa marschen är också i särklass
bra. Wickbom har skrivit åtskilligt om Kina
och vet vad han talar om. Här kunde han ha
tagit med mera. Det är på tiden att klargöra
vad som verkligen låg bakom den vackert
rödlackerade ytan av Maos samhälle. Förutsättningar finns numera, eftersom en stor
del av Maos skrifter blivit utgivna på nytt
och därmed blivit tillgängliga. Det femte
bandet kom förra året, alltså efter Maos död,
och redigerades av hans efterträdare Hua
Kuo-feng. Denne har knappast haft intresse
av att bara publicera kanoniska skrifter. Det
finns kritik också i Kina mot Mao.
En som också påpekat detta är ambassadör Gunnar Hägglöf i sin nya bok "Kina som
jag såg det" (Norstedts). Hägglöf är i sitt
yrke utbildad till att vara god iakttagare,
men där Wickbom går in på problemen så
nära som möjligt håller Hägglöf distans.
Skildringarna av hans väl guidade resor blir
därför inte så märkvärdiga. Bäst i hans bok,
och därmed av hög klass, är en inskjuten
essä "Det är Voltaires fel", som handlar om
hur man i Europa sedan Marco Polo fram
till våra dagar sett på Kina. Det är god läsning.