THEDE PALM: Högröstad diplomati Under det senaste årtiondet har det blivit vanligare att en del sveruka politiker uttalar sig högljutt i utrikespolitiska frågor, att de framträder i TV för att fördöma orättvisor i avlägset belägna länder - och sådana orättvisorfinns förvisso - och att de på det hela taget försöker tjäna som ett Världssamvete. Detta är meningslöst, menar fil dr Thede Palm. Vi ensamma kan inte uträtta någonting. Våra insatser bör i allmänhet inskränka sig till dem som FN vill medverka i. Dessutom känns det förnedrande med fördömande av avlägsna länder, medan politiker tiger stilla om vad som försiggår i närbelägna länder. Det finns något som kallas "stillsam" diplomati, och denna borde ligga bättre till för oss. Sommaren 1975 avslutades säkerhetskon fere,4sen i Helsingfors. Den hade tillkommit på sovjetryskt initiativ. Ryssarna hade länge arbetat på att få de gränser erkända, som tillkommit genom kriget. Framför allt gällde det för dem att Tysklands delning och Östtysklands gränset· i öster mot Polen skulle ställas utanför vidare diskussion. Samtidigt erkändes den ryska erövringen av de baltiska staterna som slutgiltig, och den del av Polen, som ryssarna besatt enligt överenskommelsen i Stalin-Ribbentropavtalet 1939, kunde som orubblig och av alla godkänd ritas in på Europas karta som en del av Sovjetunionen. För att gå med på detta framförde USA med stöd av västeuropeiska makter krav på öppna gränser i betydelsen av underlättade förbindelser över gränserna. Judarnas ställning i Sovjetunionen skulle beröras härav. De och andra skulle lättare kunna emigrera, om de så önskade. Minoriteter, däribland religiösa sådana, borde kunna räkna med att de inte längre skulle förföljas. Tankeutbytet över gränserna skulle underlättas på olika sätt. Dessa krav drevs med kraft, vilket tydligen överraskade både ryssarna och deras satelliter. Av skäl som alla känner måste de ha tett sig svårsmälta för kommunistiska diktaturer. Enda undantaget var Rumänien , som demonstrerade sin vilja till självständig politik. Dess regeringschef Ceausescu var beredd att gå ännu l~ingre när det gällde civiliserat umgänge mellan Europas stater. Han rekommenderade f"iirhandlingar om nedrustning och fiirbud mot att utninclska l m pper uppehiill sig på andra J;inders mark. 38 lnte undra på att dåvarande partichefen, numera presidenten Bresjnev blev särdeles irriterad. Förslagets genomförande skulle äventyrat inte bara Warszawapakten utan också den ryska dominansen över länder med uppdämda frihetssträvanden som Polen och Tjeckoslovakien. Helsingforskonferensens synliga resultat blev inte ett avtal utan en deklaration. Den saknade bindande verkan. Men man hade rätt att vänta sig något av löften som gavs om öppnare gränser och om vilja att tillgodose erkända mänskliga rättigheter. Dock avvisade Sovjetunionen uttryckligt varje försök till inblandning i andra länders inre angelä- genheter. l sådan inblandning inbegreps inte från rysk sida den s k Bresjnevdoktrinen, enligt vilken den internationella kommunismen skall ha räll all med maktmedel stödja beträngda kommunister i eu annat land - så som skedde då Alexander Dubceks regering i 'ljeckoslovakien undergrävde kommunistet·nas ställning och "den internationella kommunismen" uppt riidde i form av sovjetiska stridsvagnar. l Helsingfors avsåg Sovjelllnionen med inblandning kritik mot dess eget sätt all behandla sina medborgare, något som ingen annan hade au lägga sig i. Helsingfors ingav vissa förhoppningar om avspänning mellan stormakterna och i Europa. Många vackra tal hölls därför när konferensen avslutades, och ingen skall numera, sedan retoriken är glömd, lastas därför. Optimistiska tal hör samman med högtidliga tillfällen. Huvudsaken är emellertid att ingen tror på löften innan man ser dem infrias. Belgrad Hyllningskören Helsingfors hade knappt tystnat, förrän från Ösllyskland kom meddelanden med innebörd att, enkelt talat, mänskliga rättigheter där var ett främmande begrepp. Man hade inte någon avsikt att underlätta förbindelser "över gränserna". Vad man ville skydda var tvärtom Berlinmuren. Den är en skamfläck i Europas mitt, som mänskligheten och inte minst dess politiker haft märkligt lätt att försona sig med. Muren är för övrigt numera om- och tillbyggd och försedd med mer effektiva elektriska alarmanordningar än förr, vilket skall göra det lättare att skjuta ner folk som fortfarande är naiva nog att tro att det är en mänsklig rättighet att få bege sig till fritt land. Andra stater följde det östtyska mönstret. Tjeckernas behandling av oliktänkande är påfallande hård - på sistone har de tillgripit livstids förvisning mot sådana. Värre är rättegången i Prag i mitten av oktober förra året mot fyra sympatisörer med den sk Charta 77 eller Helsingforslöftenas tilllämpning i praktiken. Rällegången hade förlagts så att den skulle sammanfalla med Helsingforskonferensens fortsättning i Belgrad. Vad beträffar Sovjetunionen har inte mycket ändrats. Religiösa minoriteter har inte fått det lättare. Sinnessjukhusen missbrukas fortfarande. Sedan Sovjetunionens nya författning i sak fastställt, att politiskt oliktänkande kan konstrueras till att vara landsförrädiskt, är förhållandena närmast förvärrade för självständiga människor, särskilt om deras självständighet yttrar sig i kritik av kommunistpartiet. Allt detta kom upp redan i inledningsanförandena i Belgrad, men kanske inte så hårt som man väntat. USA:s Arthur Goldberg gav flera exempel på brott mot mänskliga rättigheter, men han nämnde inte namnet Sovjetunionen. Dess delegat Vorontsov kunde alltså påpeka, att inget angrepp riktats mot hans land. Frankrike företräddes av Andre Bettencourt, som förväntats vara försiktig men som gjorde ett bestämt uttalande. Debatten fortsatte in i november och blev slutligen så besvärande för ryssarna, att Vorontsov hotade att resa hem; men det trodde nu ingen att han verkligen skulle göra. Sveriges delegat hade i uppdrag att framhålla, all vi omöjligt kan förstå att människor fiirföljs, när deras enda brou är au de har åsikter om hur deras eget land ställer sig till Helsingforskonferensens beslut. Deua är i varje fall inte all säga för mycket. Men det är nog klokt au inte gå längre. Regeringen formulerade saken så i utrikesdebauen i mars 1977: "Vi måste utforma vår kritik så au den inte skadar den sak vi vill gagna ... Den känslighet för kritik som man möter hos ett enskilt land och som vanligtvi motiveras med icke-inblandningspt·incipen, förstärks ofta av au andra länder, som av regionala eller andra skäl känner solidaritet med landet i fråga, säuer sig emot varje diskussion." Eu enskilt land - Sovjetunionen. Andra länder - Tjeckoslovakien, Ösuyskland. Var och en vet, au utrikesministern syftade på dessa länder. Men deras namn nämndes alltså inte. Aktiv utrikespolitik Den socialdemokratiska regeringen älskade 39 på sin tid att säga au den förde vad den kallade aktiv utrikespolitik. Det gick så till att den först glömde bort hur utrikesminister Unden, balanserat och avmätt, skötte svensk utrikespolitik - förvisso inte alltid så att den inte kunde utsättas för kritik, men dock med stil och alltid i hela landets intresse. När han lämnat sin plats och efterträtts av Torsten Nilsson inträdde ingen plötslig förändring. I en uppslagsbok råkade därför omdömet komma in, att Nilsson "utan personlig färgning" förde samma utrikespolitik som Unden. En ny upplaga lär bli tvungen att finna en annan formulering. Här skall inte göras gällande att Torsten Nilsson förde sin utrikespolitik enbart för att hävda sin ställning inom Stockholms arbetarkommun. Men att partipolitiken satte sin stämpel på utrikespolitiken råder väl ingen tvekan om. Vad som hände var alltså att regeringen prövade vad den kallade aktiv utrikespolitik. Ett led i denna var att Sverige skulle sammanföra parterna i Vietnamkonflikten. Varför just Sverige skulle vara lämpat för uppgiften, och varför den skulle företagas över Warszawa, är fortfarande obekant. Bekant är numera att Torsten ilsson, och ännu mindre den sekreterare som han använde i sammanhanget, inte var vuxen uppgiften. Vi vet det sedan Washington publicerat dokument i saken (se Gunnar Heckschers artikel i SvD den 28 oktober 1977; Anita Grandin (s) gjorde ett försök, SvD den l O november, att träda upp för sina partivänner i form av ett angrepp på Heckscher(!) men visade bara au hon inte förstålt vad materialet säger.) Man fick också på löpande band uppleva 40 uttalanden och ställningstaganden, de senare ofta riktade mot USA. De motiverades med att Sverige skulle ha plikt att hävda små nationers oberoende av stormakter, och de framfördes, inte oväntat, av Olof Palme. Men inte ens hans socialdemokratiska meningsfränder i våra grannländer ville gå in under hans ledning och erkänna honom som representant för ett Världssamvete. Däremot vann han mycket gehör inom den tredje världen och kunde glädja sig åt att där framstå i förklarat sken. Högröstad diplomati Tydligen övertog regeringen Fälldin ett besvärligt arv också på utrikespolitikens områ- de. Att alldeles sluta upp med att göra uttalanden skulle kanske ha uppfattats som okunnighet. Det hade i varje fall varit att ställa sig öppen för kritik. Men regeringsdeklarationen 1976 lovade gott. Först och främst stod där att regeringen skulle ino·essera sig för Sveriges ställning i Europa - en del av världen som regeringen Palme talat mindre om. Men vidare tyckte man sig märka en viss vilja till återhållsamhet eller, om man så vill, till realism. Sverige har en uppgift att fylla också i omvärlden, men det är inte nödvändigt att blåsa upp den till mera än vad den är eller att göra obegränsad reklam för vad som eventuellt kan uträttas. Det är alldeles för lätt att tala i högtravande standardfraser när det gäller utrikespolitik, likaså att komma med obehärskade utfall som det gjordes förr eller au börja använda brösttoner, som regeringsmedlemmar nu några gånger fallit för. Ännu förra våren kritiserade fru Söder sakligt Smithregimen i Rhodesia, och det går ju au göra. Sedan dess har i hennes tal förekommit ordet "rebellregimen". Man skall jämföra detta med det försynta sätt, på vilket hon omnämnde Sovjetunionen och dess satelliter, vilket nyss anförts. Rebellregimen - vad är egentligen det? Mot vem har Smithregeringen gjort uppror, annat än att den bröt sig loss ur det brittiska samväldet. För den skull borde inte Sveriges utrikesminister behöva höja rösten. Sverige kan ju för övrigt inte göra det minsta åt hela saken utöver att följa och biträda F . Då är det väl bäst att göra detta, och därmed nog. En förklaring på hur det går till att avveckla ett kolonialvälde, som dessutom haft exemplet Kongo att lära av och har exemplet Uganda inom räckhåll, begärs inte av en svensk politiker. Men att käckt instämma i att nationalistgrupper förklarat att "den väpnade kampen kommer att fortsätta intill dess Smith förmås tillmötesgå deras berättigade krav", det är väl ändå onödigt. Ingen vet hur den "befrielsen" kommer att se ut och spåren förskräcka. Särskilt nu, då Storbritannien och SA gemensamt och med FN :s välsignelse försöker åstadkomma en lösning i Rhodesia, borde ansvariga svenska politiker ligga lågt. Men afrikanska upprorsrörelser tycks ha en märklig dragningskraft på dem. Chile går också alltid att angripa. Att göra så är ett beprövat medel för att bli citerad i TV-2. Den 24 november kom statsrådet Ola Ullsten med ett kraftigt fördömande av Chiles regering och med krav på att FN skulle ingripa. Tre chilenska kvinnor, som besökt FN av den legitima anledningen att deras män "försvunnit" i Chile, släpptes inte in i sitt eget land när de vände tillbaka. De kan betraktas som landsförvisade. Detta är orättfärdigt, men inte blir de hjälpta av att Ola Ullsten uppträder i Rapport. Det räcker ju med att fråga när han fördömde landsförvisningarna från Tjeckoslovakien, som inträffade nästan samtidigt. Det hör närmast till god ton att tala om den avskyvärda apartheidpolitiken i Sydafrika - och ingen kan väl förneka att den är förkastlig som sätt att behandla andra folkgrupper och att man också kan kalla utslag av den direkt omoraliska. FN tog i början av november en resolution, avsedd som på- tryckningsmedel och innefattande ett fullständigt vapenembargo mot Sydafrika. Sverige instämde i den åtgärden, som är principiellt förklarlig. Någon gång bör man dock få veta vad resultat den kan ge. Det kan nu konstateras, att talesmän för det vita s k progressiva partiet PFP beklagat beslutet, som också mycket riktigt drev väljare i armarna på premiärminister Vorster. PFP är ami-apartheid, vilket bör antecknas i sammanhanget. Det bör också understrykas, att FN :s Sä- ~erhetsråd samtidigt inte gick på förslaget om ekonomiska sanktioner i allmänhet. Storbritannien, Frankrike och USA sade nej. Särskilt USA:s ställningstagande är intressant. Dess FN-ambassadör Andrew Young har ju uppträtt med kraftig kritik mot Sydafrika, men i detta fall teg han. En "annorlunda" diplomat har han kallats. I själva \'erket är han inte diplomat utan politiker, och som sådan vet han att USA har stora 41 ekonomiska intressen i Sydafrika. De får inte skadas, och dessutom vill han inte skada sig själv. Hans avsikt är att försöka bli president Caners vicepresidentkandidat om tre år, sedan den nuvarande vicepresidenten Mondale utmanövrerats, en procedur som redan är i gång. Quiet diplomaey Om "quiet diplomacy" höll ambassadör Gunnar Jarring ett föredrag för några år sedan, men han var inte villig att översätta ordet "quiet". Stillsam behöver i varje fall inte sådan diplomati vara. Den kan vara hård och påtryckande. Men den ställs inte hela tiden ut till allmänt beskådande, och den försöker undvika att bindas upp vid osakkunniga ställningstaganden medan den på- går. Två unga svenskar blev i höstas gripna av rysk polis, då de hade hemliga fack i sin bil fyllda med religiösa skrifter och med brev från ryssar till trosfränder utomlands. "Brottet" är enligt västerländsk synpunkt inget alls, enligt sovjetrysk allvarligt. Svenskarna visste emellertid att de gjorde något förbjudet, och så långt går gripandet att förklara. Men att utredningen av detta enkla fall skulle medföra att de gripna hölls isolerade, också från varandra, i månader, är skrämmande. Att de utsattes för pressande förhör och hotades med åratals straffarbete är otillständigt. Från UD hördes ganska litet, men det är tydligt att utrikesministern tillgrep "quiet diplomacy". Högröstade deklarationer skulle ha låst hela affären. 42 Nu är detju så, att högröstade deklarationer ändå aldrig skulle ha förekommit, eftersom ingen politiker vågar eller vill använda sådana gentemot Sovjetunionen. Det känns därför på något vis förnedrande, att de så ofta hörs i förhållande till mera avlägset, ur vår synpunkt säkrare belägna länder - säkrare i den meningen att de inte egentligen har någon möjlighet att tillgripa sanktioner mot oss. Men det verkar som om en del människor trodde att Sveriges ställning i världen fordrar att de utmärker sig genom utrikespolitiskt högtaleri. Verkligheten är den motsatta. Att Östen Unden, sedan han trädde tillbaka, fick några små arvtagare, som trodde att de kunde imponera genom att skrika och svära, borde inte längre få sätta spår i och påverka svensk utrikespolitik. Vi har inte så särskilt mycket anseende kvar att förstöra. En återgång till stillsamt diplomatiskt arbete, då sådant behövs och kan väntas göra nytta, och en viss behärskad tillbakadragenhet i övrigt, skulle snart märkas. Vi har ännu folk som duger till sådant. Svenska omdömen bör vara så- dana att de söks av utlandet. De skall inte bestå av prat inför en - delvis också från utlandet - upphetsad hemmaopinion.