392 märkliga skrift "Mitt land och världen", som utkom i lämplig tidjust innan Sacharov belö- nades med Nobels fredspris 1975. Som ett exempel på ensidigheten i de viktigaste massmediernas täckning av de viktigaste världshändelserna, tar Melker Johnsson upp Vietnamdebatten. I kapitlet "Vietnamdebatten i backspegeln" förekommer avspeglingar som är avslöjande för modevänstern och dess medlöpare. I takt med att dessa fick allt större inflytande i massmedia, desto mer ohöljt propagandistisk blev rapporteringen från Vietnam, och det är med förtrytelse som Johnsson konstaterar, att vi bara fick oss till livs halva sanningen om krigshandlingarna i Vietnam. När Melker Johnsson skriver sådana saTHEDEPALM: Besök i ett finrum "De stora tidningarnas kulturavdelningar . . . kan också de ibland ha karaktären av finrum." Den som skrivit detta är den finländske journali ten Sven Willner, som givit ut en liten samling av essäer och artiklar under titeln "Tecken och spår" (Ekenäs tryckeri ab förlag). Under de senaste tjugo åren har han i genomsnitt recenserat minst två- hundra böcker årligen, berättar han. Något har utnytgats i tidigare essäsamlingar. Här kommer ett blygsamt men ytterst välskrivet urval ur en stor produktion. Finlandssvenska landsortstidningar arbetar inom relativt små förhållanden. Det är naturligt att de inte kan hålla några kulturavdelningar. De får för sin kulturbevakning ker, kan han vara infamt polemisk. Men några överdrifter gör han sig inte skyldig till. Vad är då svaret på den retoriska frågan Bättre röd än död? I företalet menas, att det rätta svaret vid ett första påseende borde vara 'ja", för den som haft kraft att kämpa utan att hata. Men, tillägger skribenten, livet i ett totalitärt land är förnedrande. Det slut· liga svaret finner vi i bokens avslutningsord: "Alternativet röd eller död föreligger inte. Fredsönskan är inget moraliskt alibi för självuppgivelse och feghet. Svaghet provo· cerar överfall. Alternativet till en katastrof är beredskap att möta den." Det är visa ord. Frågan är bara, om den allmänna opinionen är redo att konfron· teras med dem. utnyttja kunniga tidningsmän på delar av deras arbetstid. I Sverige skulle, får man tro, en man som Willner haft heltid i någon av de svenska tidningar, som ännu vill och kan se kulturutvecklingen som något värt att bevaka. I Finland har Willner alltid varit all round-journalist, som gjort vanliga reportage eller skrivit om sport eller om skönlitteratur. Men frågar sig om hans recensioner för· lorat på detta och svaret blir nej. Willner är känd också från den finlandssvenska kulturtidskriften Nya Argus, som håller hög klass. Hans bidrag där är alltid kunniga men inte alltid lätta att följa. I tid· ningar skriver han uppenbarligen för en annan publik och därför lättsammare. Det är inget fel. Allt för ofta finner man på kultursidor förträffliga författare, som bara har den lilla egenheten att de skriver för att tillfred tälla den stilla akademikerns behov av aftonläsning. Långa och välkonstruerade meningar väcker kanske beundran hos en del läsare men åstadkommer förmodligen au många fler avstår från att fortsätta. Läsningen skall inte innebära skyldighet att bena upp satsdelar. En skicklig reporter, som skriver flytande text, får däremot sina eventuella tankar förstådda. Detta gäller just Willner, och det innebär au det blivit enklare att konstatera att man inte alltid delar hans värderingar. Ett drasti kt exempel: ur sin bedömning av Jan Myrdals senaste politiska attityd - starkt prokine isk, klart antisovjetisk - drar han till sist slutsatsen att "i Sverige kan man överhuvudtaget inte diskutera Sovjetunionen i sakliga termer". Men detta förutsätter att Jan Myr- 393 dals resonemang är typiska för svensk diskussion, vilket verkligen är en villfarelse. På samma sätt refererar Willner Axel Strindbergs åsikter om nazism i Sverige under kriget, vilka han godtar utan invändning. Det är i varje fall inte uttryck för någon kritisk historiebeskrivning från Willners sida, och därför borde åtminstone en av hans nya inte tidigare publicerade essäer med fördel ha kunnat förbli otryckt. Hans bästa kritikeregenskaper kommer fram i recensioner av ren skönlitteratur. Gullbergs "Terziner i okonstens tid" kunde inte ha fått en vackrare behandling. För de säregna, de må vara Karen Blixen eller Eric Hermelin, visar Willner också en djup förståelse. Det rör sig i dessa fall om exklusiv litteratur, och om sådan skall grovt tillyxade omdömen inte fallas. Willner för varsamt in och placerar den där den hör hemma: i det bästa finrummet. - '