Dagens frÃ¥gor Inför SIF-kongressen I dessa dagar packar de valda ombuden till Svenska Industritjänstemannaförbundets (SIF) kongress sina portföljer. De blir väl fyllda. Enbart motionshäftena med sina ca 125 motioner pÃ¥ drygt l 100 trycksidor väger l ,5 kilo. Motionerna ger en intressant bild av vad som rör sig bland medlemmarna i det största TCO-förbundet. De yttranden som fogats till motionerna av respektive avdelningsstyrelse och av förbundsstyrelsen ger bilden ytterligare en dimension. Huvuddelen av motionerna samlas kring förbundets aktuella programarbeten. Fyra stora program eller delar av dem redovisas, Lön 80, SIFs löneprogram, jämställdhetsprogrammet, tjänstemannarörelsens internationella arbetsprogram samt slutligen ett program om förbundets interna information. Med undantag av det internationella programmet behandlar dessa renodlat fackliga frÃ¥geställningar inom SIF. En annan grupp motioner tar upp frÃ¥gor med anknytning till tjänstemannarörelsens agerande och ställningstagande i samhällsfrÃ¥gor. De rör med andra ord SIFs ansvar och pÃ¥verkansmöjlighet vis avis TCO. l sex motioner kritiseras politiseringen av TCO och i ett tiotal behandlingen av fondfrÃ¥gan. Vidare föreslÃ¥r en rad motionärer Ã¥tgärder för att förstärka den interna demokratin. Flertalet av dessa motioner kommer frÃ¥n klubbarna eller deras styrelser. Motionärerna vill att SIF skall reagera mot TCOs sätt att driva samhällsfrÃ¥gorna. GenomgÃ¥ende pÃ¥talas att de gjorda ställningstagandena inte varit representativa för uppfattningen bland SIFs medlemmar. Ge medlemmarna ett mera direkt inflytande uppmanar motionärerna. Skilda förslag till praktiska lösningar förs fram. Lika hÃ¥rt kritiska är raden av motioner i fondfrÃ¥gan. Yttrandena över motionerna som tagit upp politiseringsfrÃ¥gan utmynnar i avslag eller föreslÃ¥s lämnas utan Ã¥tgärd. Detsamma gäller motionerna i fondfrÃ¥gan, men med det tillägget att all hänsyn skall tagas till medlemsopinionen. Varken avdelningsstyrelserna eller förbundsstyrelsen redovisar nÃ¥- gon egentlig argumentering för sina avslagsyrkanden. En avdelningsstyrelse säger att man inte delar motionärernas uppfattning att TCO skulle ha ett starkt politiskt engagemang. Förbundsstyrelsen i sin tur menar att de ställningstaganden som gjorts frÃ¥n TCOs sida har byggts pÃ¥ enbart fackliga värderingar. Förbundsstyrelsens avslagsyrkanden när det gäller fondfrÃ¥gan är fylligare, men knappast starkare. Man hänvisar till det studiematerial som ocksÃ¥ innefattande en "enkätliknande" del. Styrelsen konstaterar: "Resultatet blev mycket nedslÃ¥ende och de förväntningar som uppställts vid introduktionen bÃ¥de vad gäller informationseffekt och Ã¥terinformation till TCO frÃ¥n medlemmarna infriades inte." FrÃ¥n SIFs sida har man därför valt att gÃ¥ ut med en minikurs i stället. Denna möjliggör för medlemmarna att redovisa sina uppfattningar. "Resultatet av minikursen kommer att vara vägledande för förbundets ställningstagande inför och vid TCOkongressen 1979", säger förbundsstyrelsen avslutningsvis i sitt yttrande. Det kan tilläggas att enligt föreliggande uppgifter har intresset för dessa kurser varit minimalt. Motionärerna fÃ¥r därför ytterligare argument för sina krav pÃ¥ ökat medlemsinflytande. Det blir intressant att följa kongressens behandling av dessa motioner. Har de e praktisk möjlighet att pÃ¥verka SIFs policy i samhällsfrÃ¥gorna och därmed nÃ¥ ett inflytande i TCO i linje med motionärernas önskemÃ¥l. Eller slutar det sÃ¥ som Lennart Bodström i ett tal i Kalmar den 21 augusti i Ã¥r mÃ¥lade upp det: "Och sÃ¥ kommer räkenskapens dag. Inför representantskap, förbundskongresser eller TCOs egen kongress presenteras vad TCO verkligen gjort och sagt och vad som varit motiven för vÃ¥rt handlande. Det visar sig dÃ¥ genomgÃ¥ende att det som skulle bli en opinionsstorm och göra rent hus med de nuvarande valda ledarna, det blir istället ett instämmande i och ett accepterande av TCOs uppträdande. Den kritik som riktas mot TCO är vanligen sakligt sÃ¥ illa underbyggd att den hittills aldrig hÃ¥llit vid en granskning av vÃ¥ra i demokratisk ordning valda organ." Det har riktats kritik mot TCO i en rad motioner till SIFs kongress. De har avslagits av förbundsstyrelsen. Motionerna har med andra ord ej hÃ¥llit för dess granskning. Hur saklig och väl underbyggd granskningen varit gÃ¥r dock ej att fastställa. Redovisning saknas och medlemmarna lämnas i ovisshet. Eurokommunismen i dag I en ledare i Svensk Tidskrift förra Ã¥ret (nr 4!1977) stÃ¥r, att det faktum "att eurokommunister framträtt är värt att uppmärksamma, men att omedelbart falla i armarna pÃ¥ dem är inte tillrÃ¥dligt". Sillen känns igen, även om den uppträder i kapprock, säger ordsprÃ¥ket. Kommunister blir inte demokrater, inte heller patrioter, därför att de kallar sig nationella. En liten norsk broschyr, utgiven av Den norske atlanterhavskomite, heter Synspunkter pÃ¥ eurokommunismen. Medarbetare är den brittiske utrikesministern David 355 Owen, den norske stortingspresidenten Guttorm Hansen samt redaktör Frank Bjerkholt, den sistnämnde välkänd medarbetare i Svensk Tidskrift. Han analyserar i broschyren var eurokommunismen stÃ¥r i dag, och han kommer med mÃ¥nga intressanta iakttagelser. I Spanien har kommuni tpartiet visat tendenser till revisionism och genast kritiserats i Moskva. Det är allt Ã¥ uppenbart au nÃ¥gra avvikelser frÃ¥n den där fastslagna rätta läran inte är tillÃ¥tna. I Frankrike har kommunisterna uppträtt sÃ¥ att det verkat som om de medvetet saboterat en möjlig valseger för vänstern, kommunister tillsammans med socialister. Att denna taktik var inspirerad frÃ¥n Moskva föreföll mer än troligt. Men varför valdes den? Bjerkholt menar att man i Moskva föredrar en infiltration i en regering, sÃ¥ som i Italien, framför en utmanande maktposition i en vänsterregering, som skulle kunna äventyra Sovjetunionens "goda förbindelser" med andra västeuropeiska länder. Det spanska partiet har i Ã¥r tagit bort orden "leninism" och "proletariatets diktatur" ur sitt program. Partiet är "marxistiskt och revolutionärt". Det är i varje fall klart att det därmed inte blivit demokratiskt. Om det genom revolution skulle erövra makten i staten, kommer det inte att kunna tillÃ¥ta att det i demokratisk ordning tvingas avstÃ¥ frÃ¥n samma makt om det kan visas vara i minori- . tet. En sÃ¥dan ordning gÃ¥r inte ihop. Ett kommunistiskt parti som tar makten, behÃ¥ller den. Guttorm Hansen konstaterar litet resignerat att förhÃ¥llandet mellan öst och väst i Europa helt präglas av Sovjetunionens grepp om sina europeiska randstater. Sterila och dogmatiska marxistiska tankegÃ¥ngar 356 präglar de ledande skikten i dessa länder. Arbetet pÃ¥ att utveckla de mänskliga rättigheterna i kraft av Helsingforsförklaringen har ocksÃ¥ haft mycket liten framgÃ¥ng i verkligheten . Paradoxalt nog, säger han, fanns före Helsingfors en starkare känsla av avspänning i Europa än i dag, tre Ã¥r senare. Iakttagelsen är fullkomligt riktig, och eurokommunismen har inte bidragit till nÃ¥- gon förbättring i detta avseende. Den som skrivit detta, talar med ovanlig auktoritet. Vilka i hans parti i Sverige vill lyssna och medge samma sak? Ny dansk regering Ställd inför ständigt ökande ekonomiska svÃ¥- righeter i form att ett växande betalningsunderskott gentemot utlandet, ettjättestort underskott i statsbudgeten och en arbetslöshet pÃ¥ över 170 000, erkände den danska socialdemokratiska minoritetsregeringen under Anker j0rgensen nu i sommar, att den kört fast. Den inledde därför förhandlingar med andra partier för att bilda en majoritetsregering, som skulle kunna garantera politisk stabilitet och genomföra den nödvändiga lagstiftningen för att fÃ¥ landets ekonomi pÃ¥ rätt köl. Socialdemokraterna föredrog en regering av socialdemokrater, Venstre, Danmarks liberala parti, och Radikale Venstre, som tillsammans skulle ha bildat en absolut majoritet med ett överskott av fyra mandat (94 av 179 i Folketinget). Venstre, vars förhandlingsdelegation leddes av den fungerande partiordföranden efter Poul Hartling (1977 utnämnd till FN :s högste flyktingkommissarie), Henning Christophersen, krävde emellertid att ocksÃ¥ Det konservative Folkeparti skulle delta. Detta motsatte sig socialde- ..._ mokraterna och särskilt deras vänsterflygel. Resultatet blev, att bara Socialdemokratier och Venstre inledde förhandlingar. Efter bortÃ¥t 14 dagar enades man om att bilda en gemensam regering fram till folketingsperiodens slut i januari 1981 och om ett gemensamt ekonomiskt program. Denna konstellation, en SV-regering, har aldrig förr skÃ¥dats i Danmark. Den representerar en regering "ovanför mitten" idansk politik, och för bÃ¥da partierna innebär detta icke-traditionella samarbete betydande risker. Detta har i första omgÃ¥ngen visat sig tydligast för Socialdemokratiet, som vid bildandet av regeringen och vid framiäggandet av de första lagförslagen om en momshöjning frÃ¥n 18 till20 1/4 % med samtidigt löne- och prisstopp stötte pÃ¥ förbittrat motstÃ¥nd frÃ¥n fackföreningarna (LO). Det utbröt flera strejker, om ocksÃ¥ av kortvarig natur, och det har fällt skarpa anmärkningar av LOs chef Thomas Nielsen mot statsminister Anker j0rgensen, som själv tidigare varit fackföreningsman. Regeringen fick en stormig start, och dÃ¥ den socialdemokratiska gruppledaren i Folketinget, tidigare ministern J Risgaard Knudsen, i protest avgick frÃ¥n sin post, var det tydligt att partiledningen inbegripen statsminister var skakad. Ett av den nya regeringens lagförslag - om momsen - kunde bara antagas genom att tvÃ¥ av Kristelig Folkepartis medlemmar höll sig borta under den avgörande omröstningen. De tvÃ¥ regeringspartierna har blott 88 mandat tillsammans. Men de har ingÃ¥tt ett valförbund emd den ende representanten för ett av honom själv grundat Erhvervsparti och med en av de tvÃ¥ grönländska medlemmarna och har därmed säkrat majoriteten för sig i alla Folketingets utskott. Den nya regeringen har 21 medlemmar, varav 14 är socialdemokrater och sju frÃ¥n Venstre. Venstres nye ledare, den 38-Ã¥rige Henning Christophersen, har blivit utrikesminister. Venstres starke man i regeringen är den 65-Ã¥rige t;digare finansministern Anders Andersen, som under ett antal Ã¥r var president i LandbrugsrÃ¥det. Han har blivit ekonomiminister och minister för skatter och avgifter (tvÃ¥ ministerier under den tidigare socialdemokratiska regeringen). För Venstre betyder deltagandet i regeringen ett avsked tills vidare till samarbetet med de andra borgerliga partierna. FrÃ¥n dessa har det särskilt riktats kritik mot den nya regeringsbildningen frÃ¥n konservativ sida, där man finner, att Venstre har betalt för högt pris för sitt deltagande. Särskilt är man kritisk mot den pÃ¥tänkta värdestegringsavgiften pÃ¥ fast egendom. Centrumdemokraterna och Kristeligt Folkeparti, som inte kunde ha räknat med att komma med i en eventuell gemensam socialdemokratiskborgerlig regering, är knappast sÃ¥ kritiska och tydligen inställda pÃ¥ att inte störta den. Detta har de konservativa inte heller antytt att man skall försöka göra, men man förhÃ¥ller sig skeptiskt avvaktande inför regeringens politik. De konservativas ledare Poul Schliiter använde ganska skarpa ord i Danmarks Radio dÃ¥ han sade, att Venstre "hade krossat" det borgerliga samarbetet och att han hoppades att Socialdemokratiet kunde lita pÃ¥ Venstre, för det kunde ju inte and1·a göra . . . Sedan har kritiken dock blivit mera dämpad. Regeringen klarade sitt första styrkeprov och den bör ha goda chanser att överleva i Folketinget. Ett större hot är emellertid den fortsatta oron inom Socialdemokratiet och motsättningen till LO. Det skall föras löne- 357 förhandlingar (för en tvåårsperiod) pÃ¥ nyÃ¥ret och kraven kan ställa regeringen och särskilt Socialdemokratiet inför stora problem. Danmark har - möjligen - fÃ¥tt en parlamentariskt mera stabil regering. Men Socialdemokratiet har blivit skakat, och Venstres framtid beror pÃ¥ om den nya regeringen inom bara tvÃ¥ Ã¥r kan visa upp nÃ¥gra ekonomiska resultat, som visar en markant förändring i förhÃ¥llande till de föregÃ¥ende Ã¥rens politik. Tjuvgömmarnas paradis Utanför fackmännens krets lär det inte vara mÃ¥nga som vet, att en orsak till mängden inbrottsstölder i Sverige är att vi har en lagstiftning, som gör vÃ¥rt land till ett veritabelt tjuvgömmarnas paradis. I alla andra länder i Västeuropa har man en s k oinskränkt vindikationsrätt till stulet eller rÃ¥nat gods. Det betyder att den som berövats sin egendom genom stöld eller rÃ¥n har rätt att taga tillbaka den varhelst han finner den och oavsett hur mÃ¥nga förvärvsled den senare passerat. Kan han bevisa att godset är hans och att det stulits eller rÃ¥nats behöver han inte ens betala nÃ¥gon lösen. Inte heller spelar det nÃ¥gon roll om innehavaren varit i aldrig sÃ¥ god tro vid förvärvet. Han tvingas lämna det ifrÃ¥n sig ändÃ¥. I vissa länder gäller visserligen en hävdetid, men den är tillräckligt lÃ¥ng för att göra förvärv av tjuvgods farligt. Men i Sverige gäller sedan mitten av 1800- talet - pÃ¥ grund av en praxis i högsta domstolen, som innebar en vantolkning av 1734 Ã¥rs lag - den regeln, att en godtroende förvärvare av stulet eller rÃ¥nat gods inte behö- ver lämna ifrÃ¥n sig det annat än mot ersätt- 358 ning för den utgivna köpeskillingen. I praktiken leder detta till att folk inte bryr sig om att lösa tillbaka sin egendom. Det är för besvärligt att kräva att fÃ¥ lösa den tillbaka - bl a uppstÃ¥r bevisproblem om kö- peskillingens storlek. Processa om sÃ¥dant lönar sig inte. I stället hÃ¥ller man sig till stöldförsäkringen. Man fÃ¥r dÃ¥ Ã¥tminstone ekonomisk ersättning, även om det är smärtsamt att se farfars unika silverljusstakar skylta i ett fönster i Gamla stan. I andra länder i Västeuropa tvingas antikvitetshandlare och annat yrkesfolk, som handlar med begagnat gods, t ex bilar och TV-apparater att se upp med försäljarnas trovärdighet. Har handlaren sÃ¥lt godset vidare och det sedan tas tillbaka av ägaren riskerar handlaren att fÃ¥ betala ersättning till köparen. Genom dessa stränga ansvarsregler för kö- pare, regler som gÃ¥r lÃ¥ngt tillbaka i tiden, utövas ett starkt tryck pÃ¥ ~uvgömmarmarkÂ- naden. Det är inget lönsamt yrke att vara ~uvgömmare. Om det är svÃ¥rt att bli av med ~uvgods minskas i sin tur incitamenten till stöld. Det blir helt enkelt för besvärligt och ..._ för litet lönsamt att sälja ~uvgodset. Men i Sverige är det tämligen ofarligt och mycket lönsamt att vara ~uvgömmare, vilket fÃ¥r den olyckliga följden att inbrottsstöld är lättsamt och lönsamt. Det är lätt att bli av med godset och ~uven fÃ¥r nÃ¥gorlunda hyggligt betalt. Dessbättre har Brottsförebyggande rÃ¥det äntligen tagit ett initiativ i saken. Där föreslÃ¥s att en tjuvgömmare skall straffas inte endast när han vetat att godset var stulet utan redan om han haft skälig anledning att misstänka det. Samtidigt föreslÃ¥r rÃ¥det att man skall ompröva reglerna för godtrosförvärv. Ett närmande av svensk lagstiftning pÃ¥ detta omrÃ¥de till vad som gäller i andra med oss jämförliga länder, t ex de andra nordiska länderna, som alla har oinskränkt vindikationsrätt till stulet eller rÃ¥nat gods - utan hävdegräns - skulle sannolikt fÃ¥ gynnsamma verkningar i kampen mot inbrottsstölderna och det utbredda ~uvgömmeriet. Det rör sig här inte om ett civilrättsligt problem av akademiskt intresse utan om en brännande aktuell kriminalpolitisk frÃ¥ga.