Eurokommunismen
Utgången av valet i Frankrike i mitten av
mars blev en framgång för vänstern under
Franc;;ois Mitterrand i koalition med kommunisterna under Georges Marchais. Sett i stort
var detta inte överraskande, men kommunisterna lyckades kanske bättre än man förutsett. Skulle Frankrike vara på väg till kommunismen, liksom Italien? Valanalytikerna
menar annorlunda. De säger att väljarna
ändrat attityd och inte längre är rädda för
kommunisterna. Dessa är "vänster" helt enkelt. I vissa starkt katolska valkretsar t ex i
Vendee, där vänstern gick framåt, anses utgången ha påverkats av unga radikala katolska präster, som väl ändå inte är Moskvatrogna. I andra kretsar, som i Bretagne, hade
däremot vänstersvängningen sociala orsaker.
Men om fransmännen inte är rädda för en
framåtgående kommunism, har kanske Europa anledning att vara det. Visserligen talas
nu om eurokommunistiska partier i Italien,
Frankrike och Spanien. De skall ha frigjort
sig från Moskva och rent av från leninismen.
Detta är inte riktigt. Men det kommunistiska
moderpartiet i Sovjetunionen har förlorat
en del av kontrollen över andra partier, kanske rent av därför att det förlorat förmågan
att kontrollera. Sovjetunionen är ett genombyråkratiserat land, där beslut rried förkärlek skjuts uppåt till högsta möjliga beslutsfattare. Sådant tar tid, och partiets verksamhet
är tungrodd. Frankrike är också byråkratiskt, men dess byråkrati är statlig och ändras inte av en valutgång. En nybliven kommunistisk borgmästare har där betydande
möjligheter att verka om han rangerar in sig
i systemet. Hans parti har inte tillräcklig
makt för att beröva honom den självständighet, som han lagligen besitter.
Andra förutsättningar skulle föreligga,
om kommunisterna ensamma finge majoritet och alltså kom i en ställning där makten
kunde utnyttjas. De senaste studentdemonstrationerna i Italien är intressanta därför
att de riktas mot kommunisterna för att de
inte gripit makten. Men dessas ledare Enrico
Berlinguer har hållit sig avvaktande. Han är
inte som studenterna beredd att göra revolution. Han skulle kunna peka på Portugal.
Där fick revolutionen stöd från Sovjetunionen. Men en sak är att skicka vapen till
Angola, en annan att under pågående
Geneve-och Helsingforsförhandlingar lägga
sig i de inre förhållandena i ett europeiskt
land. Inte ens det ekonomiska stödet räckte
till. Revolutionen gick snett, och nu återlämnas fabriker till deras lagliga ägare och Portugal försöker komma in i EG.
Det är sant, att de eurokommunistiska
partiledarna i vissa situationer visat ett betydande mått av självständighet gentemot
Moskva. Kommunistkongressen i Berlin
förra året gav exempel härpå. Berlinguer
blev också skarpt angripen av de mest trogna satellitpartierna, av östtyskar, tjecker och
bulgarer. Detta visade att man i Moskva var
missnöjd med utvecklingen.
Så är det nu, men att helt lita på eurokommunisterna och räkna in dem bland demokrater och patrioter är omöjligt. All kommunism är odemokratisk i sig själv eftersom
den bygger på diktaturideologier. Visserligen brukar man nu förklara att tesen om
proletariatets diktatur inte är aktuell, men
hur kan man vara kommunist om man förnekar själva grundtanken i leninismen?
Vad beträffar patriotismen, skall man visserligen inte sätta tro till några konspirationsteorier. Rörelsen i kommunistvärlden
är säkert inte beordrad att verka självständig
och samtidigt bereda marken för en erövrare. Men det är sannolikt att ledningen i
NATO tänker sig noga för innan den accepterar en kommunistisk regering i Italien
som en fullvärdig representant för den västerländska försvarstanken.
All eurokommunister alls framträtt är en
utveckling värd alt uppmärksamma, men att
omedelbart falla i armarna på dem är inte
tillrådligt. I Moskva, där man arbetar på
lång sikt, föredrar man säkert mindre men
ideologiskt mera trogna partier. Därför
hårdnar det kommunistiska klimatet. Det
frihetsbehov, som länge undertrycktes men
som öppet visats upp i hägn av Helsingforskonferensen, börjar stoppas vid ansatserna.
Charta 77 kom fram, men någon Charta 78
är inte att vänta. Oppositionella kommer att
finnas kvar i Sovjetunionen, men så kommer
också de politiska fängelserna.
Då och då framträder inom varje kommu- 145
nistiskt parti en tendens till frigörelse från
det politiska trycket från Moskva. När Dubceks regering blev alltför fri och uppenbarligen stöddes av folket, avsattes han, och den
gamle partikämpen och presidenten Svoboda kallades till Moskva för en behandling
som han inte hämtade sig ifrån. Men det bör
observeras, att Tjeckoslovakien har gräns till
Sovjetunionen. Det är inte detsamma med
Italien eller med Portugal. Viljan att ingripa
finns nog, men de fysiska förutsättningarna
saknas. När man ser hur försiktigt några eurokommunistiska ledare som Marchais och
Berlinguer på sistone uppträtt - inga överord om den egna friheten , ingen kritik av lä-
rofäderna i Moskva - förstår man dock att
de mer än väl vet vad som skulle kunna hända dem, om bara tillfälle gavs.
Den verkliga prövningens uag kommer
när den gamle Tito avträder från den politiska arenan. Många väntar att Sovjetunionen
då åberopar Bresjnevdoktrinen och stöder
sina jugoslaviska vänner. Om Berlinguer
och hans parti då träder upp för den gemensamma saken, har eurokommunisterna avslöjat sig.