Svensk Tidskrifts uppgift
Efter den borgerliga valsegern har flera
stora pressorgan inom den tidigare oppositionen ansett det nödvändigt att precisera sina uppgifter i den nya situationen. Även en
tidskrift som vår kan behöva göra det.
Allmänheten - och först och främst vår
läsekrets - vet var vi står: för ett med kraft
drivet alternativ till den socialistiska politiken, byggt på en förtroendefull samverkan
mellan de tre borgerliga partierna, för en social och kulturell reformpolitik präglad av
en humanistisk konservatism, där det historiska perspektivet är en hjälp att finna de
långsiktiga riktlinjerna, och för en ekonomisk politik, där kärnan i ett blandekonomiskt system är ett fritt skapande enskilt nä-
ringsliv.
Vi tror att den politiska demokratin måste
försvaras och pånyttfödas inom varje generation. Därför har vi arbetat för maktbalans
och maktskifte.
Vi tror att verkliga sociala och kulturella
framsteg inte kan uppnäs annat än under en
bestämd förutsättning: nämligen att man
först skapar de ekonomiska resurserna och
sedan, i den historiska erfarenhetens belysning av hur svårt det är att förverkliga nya
initiativ, ger sig tid till eftertanke, prövning
och experiment.
Vi tror på det fria skapandet på eget ansvar inom det ekonomiska livet och att den
politiska demokratins individualistiska
grundsyn innefattar de människor, som känner sig kallade att förverkliga det bästa inom
sig själva genom egna insatser som självständiga företagare. Att hindra dem härifrån
uppfattar vi som uttryck för samhällsfarlig
intolerans.
Intet av detta utesluter krav på en stark
och handlingskraftig statsmakt, ett ivrigt sö-
kande efter nya sociala problemlösningar
och rikare kulturell facettering. Ej heller utesluter det insatser för en djupare mänsklig
gemenskap, en utjämning av motsättningen
mellan kapital och arbete och en solidaritet
med lidande och nödställda. För detta står vi
och för detta skriver vi.
Då man är i opposition får man finna sig i
en begränsning, som följer med uppgiften.
Begränsningen ligger i att uppgiften främst
blir att kritisera en politik på de punkter där
den framstår som felaktig eller farlig. Är
man maktlös och vet att motsidan knappast
alls lyssnar på vad man säger, är det först av
allt nödvändigt att stödja den egna sidans
strävan att uppnå den politiska makten.
Varje pressorgan i opposition löper därför faran att uppfattas som övervägande negativt och för litet konstruktivt. Men det följer med rollen i debatten, och däråt är intet
att göra.
När den egna sidan har vunnit, får man
tänka om och skriva annorlunda. Däri ligger
mera än ett rollbyte. Sä enkelt som att i vätt
och torrt stödja den egna regeringen är det
inte. I så fall blir insatsen till ringa nytta. Regeringen har sin kunskap, sitt ansvar och sin
makt. Den har också i massmedias tidevarv
alla möjligheter att försvara sig inför opinionen.
Därför måste en huvuduppgift för en tidskrift som vår vara den konstruktiva kritiken
- att utan ovidkommande hänsyn till sak eller person öppet säga vad man tycker är rätt
eller fel i regeringspolitiken, och göra det på
ett sådant sätt att kritiken ändock blir uppfattad som en vänskaplig hjälp i en gemensam sak. Det är ingen lätt och heller inte alltid en tacksam uppgift. Men det är så vi måste försöka arbeta och skriva.
En annan huvuduppgift måste rimligen
vara att medverka i debatten om den ideologiska grundvalen för den egna regeringens
politik. En regering skall lösa samhällsproblem och vinna val, men den och dess medarbetare lär inte hinna med att nämnvärt
fundera över de idepolitiska målsättningarna på längre sikt. Här kanske de skribenter,
som framträder bl a i Svensk Tidskrift, kan
lägga ett strå till stacken - helt enkelt genom
att ge principiella uttryck för de verklighetsföreställningar och värderingar, som är utbredda i vår läsekrets.
Vi tror att detta är så viktigt därför att västerlandet närmar sig ett nytt ideologiskt tidevarv. De sociala och ekonomiska konvulsionerna efter det andra världskriget ledde i
hela den västra världen, så småningom också
i det skonade Sverige, till en våg av politisk
vänsterradikalism och kulturell naturalism.
Den vågen håller nu på att ebba ut. Socialismen är inte längre en ideologisk konception
utan ett förvirrat konglomerat, från extremvänsterns intellektuellt ohederliga vulgärmarxism till Olof PaJmes försäkran i den se- 3
naste valrörelsen att socialism innebär att vara hygglig mot medmänniskorna.
Men de idekomplex, som under namn av
konservatism, liberalism och på sistone "centerism", i vårt land stått som alternativ till socialismen ger inte mycket vägledning de heller. Den andra industriella revolutionen -
den elektroniska - har ställt människorna
inför problem, som varken Burke eller John
Stuart Mill kunde föreställa sig. Vår verklighetsbild, humanistiskt, ekonomiskt och naturvetenskapligt, är en helt annan än 1800-
talets.
De ideologiska konceptioner, som blev
vägledande för det århundradets människor
under dess ofattbart snabba och omvälvande
samhällsförändringar, är inte längre tillräckliga. De eviga frågorna om människan och
samhället måste ställas på nytt.
1800-talets ideologiska system och föreställningar utgick - naturligt nog i ett revolutionärt skeende - från människan som
samhällsvarelse och fann samhällets konstruktion vara det väsentliga. Kanske är det
dags att i stället taga människan själv, vad
hon är, vad naturen gjort henne till och vad
hon kan hoppas bli, till utgångspunkt för
idedebatten.
------=<:.---~--- -~--~---~-~~---- --------- - - -