Regeringen
Regeringen kan om sitt första år vid makten
säga med shiftens ord alt när det som bäst
varit haver haver det arbete och möda varit.
l den mån dess ledamöter med entusiastiska
förhoppningar gick till verket för att realisera regeringsdeklarat;onens optimistiska reformprogram, fick de snart lära sig att mer
än allt annat skulle tålamod och uthållighet
komma att krävas av dem.
Den första hårda konfrontationen med
verkligheten blev naturligtvis att uppleva
hur svårt det är att omsätta principiella politiska uppfattningar i vardagens administrativa arbete au styra eu land. För den nya reget-ingen lät· det ha varit en chock att upptäcka au en så stor del av den personal i departementen, som den nära skulle samat-beta
med, var hand fasta byråkrater med en stark
kärlek till den egna makten.
Dessa medarbetare var till på köpet vana
vid au få gehör for sina förslag, som visst inte alltid var partipolitiskt motiverade utan
oftast uLLryck för en statsbyråkratisk u·adition med starka inslag av centralism. Det är
inte bara i Frankrike det finns en regerande
byråkrati.
Det gällde för de nya ministrarna - kort
sagt - all taga makten eller åtminstone tillräckligt mycket av den själva. Därvidlag lär
olika ministrar ha lyckats olika väl; en allmän
uppfauning tycks vara att på fackministerplanet har .Jan-Erik Wikström och Staffan
Burenstam Linder lyckats särskilt bra, båda
genom en auityd av mild fasthet. Men läu
har det inte varit. En minister måste kunna
lita på föredragandes sakuppgifter liksom
på au han ellet· hon får se alla relevama papper - i början lär olycksfall i arbetet på dessa
punkter ha förekommit i åtskilliga departement.
När delta motstånd från den naturens
tröghetslag, som gör sig gällande vid regimskiften, så småningom övervunnits, har regeringen kunnat börja regera på allvar. Men
uppgiften blev som bekant av andra skäl
mycket svårare än vad de nya makthavarna
någonsin torde ha föreställt sig. Från det dukade bordet kastades regering och folk snart
sagt utan varsel in i den svåraste ekonomiska
kris som drabbat vårt land sedan 1920-talet.
Här fick regeringen uppleva ell annat tröghetsmotstånd av vida allvarligare art. Vi har
i Sverige så länge varit förskonade både från
krig och ekonomiska katastrofer, au människorna vant sig vid all trankilt beskåda andra
folks olyckor i det trygga medvetandet om
au "det kan inte hända här". Uppvaknandet
har blivit lika häftigt som smärtsamt, och
opinionen är fortfarande yrvaket desorienterad inför alla ekonomiska olycksbud, som
dagligen förkunnas i TV. Typiskt för hur
oklar man ännu är över lägets allvar är, au
både LO och TCO glatt förkunnat som utgångsbud i avtalsrörelsen att löntagarna
sj~ilvklart skall garanteras bevarad reallönestandard. Eu mera rörande vittnesbörd i
samma riktning är det kommunala vetot i
Ranstad - av miUöpolitiska skäl - mot br}l·
ning av de stora urantillgångarna där. Ett
mera dystert är landstingens och kommunledningarnas oviUa au anpassa den kommunala utgiftsexpansionen efter de minskade
ekonomiska resurserna.
Regeringen, som på den ekonomi ka politikens område måst nöja sig med att devalvera - tyvärr i repriser - och fördela miljardsubventioner till nödlidande branscher, har i
deua opinionsläge förmodligen inte funnit
det politiskt möjligt att gå snabbare och hårdare fram med en konstruktiv politik. Detta
är fiirhoppnings1·is förklaringen till att små-
f(iretagarpropositionen måste betecknas
'om en otillräcklig imats. Det bchii1·s mer,
lll)Cket mer, fiir att den mindre och medeiSLOra företagsamheten skall stimuleras till en
kraftfull expansion. En sådan expansion är i
dagens läge bokstavligen talat livsviktig för
Slensk ekonomi. Regeringen mftste rimligen
känna till detta och ~jälv inne1·st inne tycka
sa, eljest skulle väl knappast ett par ledande
regeringsledamöter i god tid före propositionen ha varnat allmänheten - och särskilt
~måföretagarna - för att vänta sig för mycket a,. elen.
Det är gi1·etvis lätt att i kritiska situationer
mpa ptt fast och beslutsam ledning och att
beskyila en regering för svaghet och sen färdighet. 1\len en regering kan aldrig gå så
l<"mgt f"iire opinionen att elen förlorar sin resonans bland folket. l så fallväcker dess politik misstro, inte f"önroende, och då misslycf..as också dess politiska åtgärder.
Om det nu är så att regeringen fortfarandc har svårigheter med det politiskt möjliga,
därför att opinionen sl~ipar efter i fråga om
fiirstitelse för elen ekonomiska krisens konsekvenser, bör den rimligen försöka göra nå-
got tn dessa svårigheter.
Redan i samband med regeringsbildningen föreslogs det från håll, där man var oroad
för den ekonomiska utvecklingen, att rcge- 407
ringen snarast möjligt skulle utge "en vitbok" om landets ekonomiska läge och i konfattad och lättfattlig form sprida dess innehåll till alla landets hushåll. Förslaget lär ha
vunnit gehör på åtskilliga håll inom regeringen, men tycks ha fallit under bordet sedan man fått så mycket annat att tänka på.
Det är beklagligt. En elylik "konkursberättelse" över följderna av socialdemokratins ekonomiska politik i allmänhet och de s skattepolitik i synnerhet skulle ha varit ov~irdedig
vidmötet med väljarna år 1979. T)' då hade
man kunnat visa på att man redan hösten
1976 rastslagit var ansvaret ytterst l:tg.
1\len det är inte för sent ännu - inte att
spika socialdemokratins ansvar för utgångsläget, vilket n umera är av underordnat intresse- utan att på ett auktoritativt och klargörande sätt beskriva för det svenska folket
var vi står i dag ekonomiskt och vad vi har
att vänta oss av lortsatta krisfenomen liksom
av allmänna och enskilda uppoffringar. Materialet bakom och i statsverkspropositionen
- den första budgeten från den nya regeringen - bör presenteras för väUarna med
så effektiva pedagogiska metoder att de
fiirstår vad som hänt och händer med l'årt
lands ekonomi. Hur man nu bäst sprider
detta budskap är en teknisk fd'tga, som här
inte skall diskuteras. Däremot bör sägas, att
en sådan åtgärd skulle uppfattas som ett uttryck för beslutsamhet från regeringens sida
och därmed skapa ökat förtroende för den.
Då skulle också ramen för det politiskt miijliga vidgas.