Dagens frågor
Demokratins decorum
När Stig Strömholm i sin uppmärksammade
kolumn i Veckojournalen ätergav sina reaktioner under valnattens upplevelser sade
han något mycket väsentligt. Han tyckte sig
sakna ett inslag, som borde funnits med när
det blev klart att ett regimskifte var förestå-
ende. Dels borde det givits ett erkännande
frän vinnarnas sida. "I segerns stund hade
man haft räd att säga hur bra det socialdemokratiska partiet ändå i mänga viktiga hänseenden har förvaltat sitt fögderi . . . hur
tveklöst partiet mänga gånger har accepterat
det svåraste av allt för ett demokratiskt parti
med folklig förankring: de impopulära beslutens ansvar."
För det andra sade han sig ha saknat ett
erkännande frän förlorarnas sida: "en lyckönskan, ett 'good luck' ".
Strömholm antyder att dessa hans reaktioner berodde pä intrycken frän de fredliga
valförrättningsställen, som han under valdagen besökt, eller pä "en obotlig fängenskap i
pojkböckernas värld". Men han var nog inte
ensam om dessa reaktioner. De ligger nog
djupare förankrade än i en i vår tid tyvärr
svunnen ide om ridderlighet mellan segrare
och besegrade.
Demokratin, sådan den efter antikt mönster utvecklats i den västra världen, är ju inte
bara ett system för statsstyre genom majoritetsbeslut grundade pä allmän rösträtt. Den
är en samhällsordning byggd pä en värdegemenskap - och ett accepterande av att människorna samtidigt har olika värderingar.
Inom en sådan samhällsordning är regimskiften ingen katastrof för den förlorande sidan eller en triumf för den vinnande. Man
följer givna spelregler, och när reglerna sä-
ger att parterna skall byta uppgifter i samhällsarbetet, en ny regim skall träda till och
den gamla gä i opposition, sä är detta ett naturligt uttryck för den värdegemenskap,
som spelreglerna grundar sig pä.
Men i sädana ögonblick är det anledning
att båda parter besinnar sig ett ögonblick.
Segraren bör stilla sina känslor av glädje
över att ha fått folkmajoritetens förtroende.
Den förlorande bör hälla tillbaka sin bitterhet. Båda bör de gemensamt hylla just den
värdegemenskap, som häller dem samman.
Det kan inte göras bättre än genom ett tack
frän segraren för vad en avgående regim
gjort för landets välfärd och en tillönskan
om framgäng i regeringsarbetet frän den
nya oppositionen.
Lät oss hoppas att hrr Fälldin och Palme
snarast finner ett lämpligt tillfälle att inför
riksdagen säga de ord, som inte sades på valnatten. Mycket hände den natten, och det
var inte lätt för någondera att riktigt fatta
den historiska innebörden i maktskiftet. Det
skulle kännas befriande att höra båda herrarna hylla den demokrati, vars ~änare de
är, genom en akt av generositet och storsinthet. Demokratin har inte mänga symboler,
men den har ett behov av decorum.
Det tyska valet
Det första och förmodligen bestående intrycket av det tyska valet den 3 oktober blev att
förbundskansler Helmut Schmidt lidit ett
stort personligt nederlag. Hans parti gick
röstmässigt tillbaka med över 3 % i ett val
där deltagandet var livligt; nederlaget går inte att bortförklara. Det förlorade 17 platser i
förbundsdagen. Schmidts koalitionsparti fridemokraterna, som förlorade 2 platser och
som inte bara är röstmässigt utan även personellt svagt, kan när som helst störta honom, om partiet skulle välja ny sida.
Schmidts regering med i den slutliga räkningen lO rösters övervikt i den stridiga förbundsdagen blir en balansakt.
Orsaken till nederlaget går att förklara.
Schmidt är duglig men frän och aggressiv.
Han lockades att under valrörelsen överdriva de senare egenskaperna och framstod
som en konfrontationspolitiker av sämre
märke. Han hade att släpa med sig Willy
Brandt, vars anseende lidit svårt av skandalerna kring honom. Schmidt skulle också
försvara Brandts avspänningspolitik mot öster. Detta borde i och för sig inte vara så
svårt - det var i flera stycken en politik med
rätta avsikter fastän illa genomförd. För den
tyska allmänheten framstår den som misslyckad därför att den gav mera än den tog.
Trots "avspänningen" står muren i Berlin
kvar som ett skammens monument, som en
symbol för den östtyska kommunistdiktaturens anda.
I Bayern fick Franz-Josef Strauss 60% av
de avgivna rösterna och i förbundsdagen
fick hans parti CSU 53 platser, tidigare 48.
Förrnodlingen kommer framgången att tillskrivas hans hårdföra sätt; men det är inte
säkert att det är uteslutande lyckligt. Ser
man på hela riket steg, trots den antisocialistiska valvinden, rösterna för hans parti med
mindre än J %. Detta visar att Bayern är nå-
got speciellt. Där går hans stil hem och där
fäster man sig mindre vid om han tjänade en
slant på Lockheedaffåren. Men i det övriga
Tyskland är hans popularitet mera begränsad.
Helmut Koht och hans CDU fick 2,8%
fler röster än vid senaste valet J972. Därmed
fick partiet 13 nya platser i förbundsdagen.
Framgången kan synas överraskande, eftersom Koht av motståndarna och även bland
de egna framställts som en alltför färglös politiker. Sant är att han inte använde samma
språk som Strauss, vilket Schmidt försökte
efterlikna, men han är både kunnig och förtroendeingivande. Kanske är det sådana
egenskaper som västtyskarna sätter värde
på. I varje fall är det han som framstår som
segrare i valet.
Men segern var inte tillräcklig för att kunna utnyttjas till ett maktskifte. Åtminstone
inte ännu. Tills vidare kan emellertid CDU
351
och CSU genom sin majoritet i förbundsrå-
det och genom sin styrka i förbundsdagen
driva hård opposition. De kan också öva
press på FDP. Det blir inte lätt att vara fridemokrat under de närmaste åren, om partiet
under en svag ledning både skall hjälpa socialdemokraterna och se fram emot ytterligare troliga motgångar i nästa val.
Varning for eftervalsoptimism
Efter ett segerval, där de borgerliga partierna kunde sätta sig tillrätta i regeringsställning med en så betryggande majoritet som
11 mandat, är en viss överoptimism naturlig.
Inom det enskilda näringslivet drar man en
lättnadens suck över att den omedelbara socialiseringsfaran genom Meidnerfonderna
är över. Man koncentrerar sig på den kommande avtalsrörelsen och det bekymmersamma exportlägeL Den nya regeringen får
sköta politiken - och den har ju börjat bra.
Liknande reaktioner möter inom den
stora borgerliga väljarkader, som väcktes ur
sin vanliga politiska dvala till åtminstone nå-
gon politisk aktivitet, och framför allt till att
så mangrant möta upp vid valurnorna. Även
här är det snabba återfallet i politisk passivitet påtagligt - allt har ju gått väl och allt
skall nog ordna sig under den nya regeringen. En ny valseger l 979 betraktas som säker
eller åtminstone överväldigande sannolik. Så
varför då oroa sig. Innehavet av regeringsmakten betyder så mycket i ett nutida samhälle att den nya regeringen bör ha alla utsikter att vinna l979 års val bara den sköter
sin uppgift någorlunda förnuftigt.
Så långt är reaktionen begriplig och resonemanget hållbart. Som Svensk Tidskrift på-
pekat på annan plats i detta häfte är regeringens sammansättning och dess program
mycket tillfredsställande. Man kan tillägga
att det ytterst sällan händer att en regering
 352
förlorar makten på grund av oppositionens
överlägsna politik. I regel faller den på egna
missgrepp - så ock denna gång, fast det var
LO som stod till tjänst med missgreppen.
Men även om historiska paralleller ibland
kan ge vägledning i politiken får man akta
sig för att tänka i historiska schabloner. De
närmaste åren har de tre regeringspartierna
all anledning att noga besinna två fakta, som
med eminent klarhet avtecknade sig i valrö-
relsen. Den ena är svagheten i fråga om egna personella resurser i valarbeteL Det var
inte en borgerlig "levee en masse", som tog
upp kampen med personligt engagemang
utan en desperat äldre generation, som ville
göra en sista insats, och som dessbättre fick
ett oväntat starkt stöd av ungdomen på den
egna sidan. Den andra är att socialdemokratien med sin enorma politiskt-fackliga-ekonomiska maktapparat visade vilken fruktansvärd motståndare den är och vilka personella resurser den kan mobilisera.
Man kan vara säker på att de kommer
igen med en ytterlig kraftansträngning
1979. Socialdemokraterna vet, att förlorar
de då också, har de sannolikt förlorat för
lång tid framåt. De vet också, att vinner de,
är det borgerliga alternativet borta ur svensk
politik likaså för lång tid framåt. Då blir alternativet en parentes, inte en definitiv
vändning från den socialistiska samhällsordningen. Så mycket större skäl för de tre regeringspartierna att göra allt de kan för att
förstärka sina personella resurser inför valet
1979 - trots steget av så många goda krafter
in i regeringsmaskineriet.
Svensk Tidskrift och Izvestija
Svensk Tidskrift har hedrats med ett angrepp i Izvestija. Smickrade som vi i förstone
blev av att man i Moskva finläser våra Dagens Frågor - ty det handlar om en sådan i
juninumret i år - måste vi dock vid en närmare undersökning konstatera att vi överskattat oss själva. Vad författaren i Izvestija
läst och utnyttjat var en artikel i LO:s tidning
Aftonbladet av advokaten och kommuni ten
Hans Göran Franck.
Kombinationen av dennes namn och det
organ i vilket han skrivit borgar för att vad
där står är, mycket milt talat, vinklat. Svensk
Tidskrift har inte som det påstås angripit
Sveriges alliansfria neutralitetspolitik. Tvärtom, så sent som i en ledare i första häftet i år
sades det uttryckligt, att den frågan inte föranledde någon kontrovers med den dåvarande regeringen. Vad vi angripit var och är
fördelningen av svensk u-hjälp, nämligen de
delar av u-hjälpen som lämnats i strid mot
neutralitetspolitiken och som burit hr Palmes märke.
I en på mycket goda källor grundad Dagens Fråga kunde tidskriften redan 1972 i
det årets juninummer sätta likhetstecken
mellan FNL och Nordvietnam. Att detta var
riktigt erkände regeringen Palme först i år,
inlindat i en regeringsförklaring men fullt
tydligt. Naturligtvis visste man det i UD
långt tidigare, men det fick inte sägas. Hr
Palme och "hans pojkar" i departementet hade engagerat sig på Nordvietnams sida i dess
erövringskrig. U-hjälpen, till vilken det skattetyngda svenska folket betalar och även bör
fortsätta att betala, användes på ett sätt som
den aldrig varit avsedd för.
Bågen spändes emellertid för högt. Det
skedde när Kuba fick ett regeringens löfte
om förhöjd hjälp samtidigt som kubanerna
engagerade sig på den kommunistiska, av
Sovjetunionen stödda sidan i inbördeskriget
i Angola. Där finns de för övrigt fortfarande
kvar, trots att deras specielle vän hr Palme i
våras lät sig utnyttjas för ett meddelande till
USA:s utrikesminister att de börjat draga
tillbaka sina trupper. Den skandalösa proposition, som innehöll att hjälpen till Kuba
skulle höjas med 10 miljoner kr, underkändes av de borgerliga i riksdagen, där de i stället skar ned anslaget. Detta "kunde uppfattas som ett uttryck för den rika världens behov av att tillrättavisa den tredje världen,"
skriver hr Franek patetiskt. Sådant är nonsens. Motiveringen var ju fullständigt klar.
Svensk hjälp är inte till för att utnyttjas av ett
krigförande land. Då först har hjälpen blivit
politisk. Att den skulle gå till kommunister
ändrar ju ingenting i principen, även om hr
Franek med falsk sorg i rösten beklagar vad
hr Castro säkerligen mycket väl förstått.
En ny svensk regering står inför uppgiften att rehabilitera den svenska neutralitetspolitiken i utlandets ögon, skrev vi i årets juninummer, det som nu kritiserats. Ingenting
finns att ändra i detta. Vad beträffar Izvestija kan det konstateras, att tidningen efter valet inte alls försökt misstänkliggöra de borgerligas utrikespolitiska intentioner. Tidningens korrespondent i Stockholm lät sig
före valet missledas av hr Franck, något som
de som bättre känner denne noga aktar sig
för.
Väljarnas röst
Det gamla ordspråket: vox populi, vox Dei,
väljarnas röst, folkets röst, vinner ingen
förståelse hos socialdemokraterna efter valet. På ett sätt, som påfallande erinrar om deras reaktioner efter nederlaget i andrakammarvalet 1956, tycker de sig ha blivit svikna
av väljarna.
I det socialdemokratiska kvinnoförbundets tidning Morgonbris uttrycktes reaktionen sålunda: "Känslomässigt och förnuftsmässigt vänder vi oss mot verklighetens strä-
va besked om en borgerlig regering i Sverige."
Hittills har ett otal mer eller mindre troliga förklaringar till det socialdemokratiska
valnederlaget framförts. Man har talat om
353
känslan för nödvändigheten av en växling
vid makten, om LO:s enhälliga beslut om
Meidnerfonderna, om kärnkraftsfrågans
oväntade tillspetsning och mycket annat som
orsaker. Vi skall bidraga med ytterligare en
tolkning, som ligger mer på det personliga
planet.
Partiledarbilden i massmedia har sedan
mitten av 1960-talet kommit att spela en utomordentlig roll för väljarna. Alldeles särskilt är det TV-bilden som blivit avgörande.
Den ger möjlighet till en personlig identifikation - eller antireaktion - som förr inte
fanns i politiken.
Man skall inte håna en slagen motståndare, och meningen är heller inte att göra det
om vi säger att TV under valrörelsen avslöjade Olof Palmes sämsta sidor. Hans snabba
intellekt, ofta fyndiga och ibland eleganta
slagfärdighet kunde inte dölja att han i likhet med sin företrädare och politiske läromästare Tage Erlander har en benägenhet
att förfalla till gemenheter, då han känner
sig trängd. Det är synd på honom och på
svenskt politiskt klimat, därför att han har
bidragit till att förgifta det på ett otrevligt
sätt alltsedan han blev partiledare.
Men det händer också att synden straffar
sig själv. Genom sina goda kontakter i Sveriges Radio, ordnade han så att väljarna fick se
honom i aktion snart sagt varje dag under
valrörelsens sista veckor. Varken han själv eller hans parti vann på det. Han var trängd,
han kände det själv och reagerade därefter.
Som talare och debattör föll han på eget
grepp och bidrog därmed i hög grad till sitt
partis nederlag. Särskilt torde Göteborgsdebatten mot Thorbjörn Fälldin ha försvagat
hans ställning i opinionen. Den gick ut i TV
och den kvällen satt det svenska folket vid
TV-apparaterna. Då möttes ju för enda
gången de båda alternativen i svensk politik,
personifierade i två till sin människotyp olika ledargestalter. De tveksammas röst gick
den kvällen, liksom under valet, till Thor- 354
björn Fälldin - med honom kunde och ville
de identifiera sig. Han, och inte hans i talekonst mer begåvade motståndare, framstod
som folkets röst.
Ge Svensk Tidskrift somJUlklapp!
Presentkort kan rekvireras genom att
prenumerationsavgiften, kr 45: -, insättes å
Svensk Tidskrifts postgirokonto nummer 7 27 44- 6
Angiv på girokupongen namn och adress både på er själv
och mottagaren