lOMMY HANSSON: Konservatismens uppgift ' och för sig borde det inte vara nödvändigt !lt tala om vad konservatism är. Fil kand rommy Hansson harfrån sin verksamtet inom Moderata Ungdomsförbundet och rån diskussioner med oliktänkandefunnit, !lt det då och då är värdefullt att kunna pre- :isera, vad de konservativa stårför. Inte ninst gäller dettaförsvarsfrågan. Han hävtar också, att denna är enfråga, som inbjuler till samverkan, inte bara mellan de barrerliga utan även mellan dessa och socialdenokraterna. I början av innevarande decennium gjordes icke obetydliga försök att aktivera och aktualisera den tidigare undanskymda konservativa idedebatten i svensk politik. Det främsta bidraget till denna målsättning får sägas vara den samtidigt behändiga och tungt vägande skriften "Kämpande konservatism", utkommen 1971 under Gunnar Ungers redaktörsskap. Boken bygger på en artikelserie i Svenska Dagbladet under temat "Är konservatism möjlig?", ett tema som härrör från den artikel under samma rubrik, varmed professor Stig Strömholm inledde serien. Gunnar Ungerskriver som avslutning på förordet: "Bokens syfte är att visa att konservatismen i dagens samhälle inte bara är möjlig utan önskvärd och inte bara önskvärd utan nödvändig för att genom en framsynt reformpolitik skapa förutsättningar för bevarandet av ett ovärderligt natur- och kulturarv." I anslutning till denna tes kan man ställa frågan: vilka ämnen och frågor bör konservatismen och dess företrädare idag engagera sig i? Den debatt, som initierades av boken "Kämpande konservatism", har sedan mer eller mindre kommit av sig. En ingående konservativ idedebatt borde vara självklar och nödvändig inom och i anslutning till den partibildning, som idag uppbär det konservativa idegodset, nämligen Moderata Samlingspartiet. Det är riktigt att många frågor av omedelbar karaktär väntar på sin lösning, men samtidigt torde det vara högst väsentligt att en konservativ principdiskussion fortlöpande förs. Utan en sådan är det fara värt, att de konservativa ideerna löper risk att uppgå i ett konglomerat av omkringflytande och tillfälliga åsiktsformationer. 350 Professor Strömholm pekade i sin inled- prägla den svenska konservatismen. ningsartikel i "Kämpande konservatism" på den i hans tycke "omöjliga" beteckningen konservatism. Längre fram förespråkar han dock en "värdekonservatism" som försvar för kvaliten. Naturligtvis kan man tycka, att konservatism är ett alldeles galet namn på en politisk ideologi, "genom sin antydan om en möjlighet att, om det så vore över en natt, hålla så mycket som en enda sten i vila på ett ständigt rullande klot" (Strömholm). Det är ej heller ovanligt, att konservativa företrädare i diskussioner och debatter uppfordras att bruka en god del av tiden till att redogöra för konservatismens ideologiska innehåll. En vanlig missuppfattning är att konservatismen vill bevara status quo. En sådan målsättning är självfallet orimlig. En strävan att bevara status quo i fråga om de konservativa grundideerna skulle innebära, att konservatismen av idag skulle förespråka samma värderingar som vägledde den i början av 1800-talet framspringande konservativa ideologin. Denna konservatism syftade bl a till att motivera en stark statsmakt som värn mot angrepp på den rådande samhällsordningen. Devisen "svärdet, tronen, altaret" myntades som beteckning för försvaret, konungamakten och kyrkan, institutioner vilka förutsattes utgöra nödvändiga bastioner mot våldsammare omstörtningar. Maktfördelningen är i dagens västerländska samhällsbild en annan. Konservativa ser idag som en huvuduppgift att gentemot en statsmakt, som alltmer uppfattas som ett hot mot den enskilde individens frihet, hävda den enskildes oavvisliga rätt till integritet. Speciellt får väl denna målsättning sägas Ett andligt innehåll Vad är det då konservatismen vill konservera? Naturligtvis har den konservativa ideologin mer vittgående ambitioner än att enban konservera. Benämningen konservatism får främst betraktas som en grundläggande atti· tyd och sinnesinställning: en hållning av ef· tertanke och besinning inför den snabbt ac· cellererande utvecklingen. Utveckling i och för sig behöver nämligen inte innebära en utveckling i positiv riktning. Därför har den konservative ansvar för att söka leda in ut· vecklingen i ordnade och vettiga banor: "aa reformera vad som måste reformeras för an konservera vad som måste konserveras", for att hänvisa till ett uttryck av Gunnar Unger Mot denna bakgrund tycks ordet konsenatism uppfordra till en allvarlig strävan hOl den konservative att i förnuftsbetonade ter· mer redogöra för den konservativa ideologins innehåll. Och det borde inte vara sl svårt. Främst är det motiverat att framhålla konservatismens andliga innehåll. Är det inte just denna dimension, som skiljer konsenatismen från vissa andra politiska ideologier' Förmågan att sätta krassa och kortsiktiga materiella hänsyn i andra hand ligger i en äkta konservatisms natur. l stället framhä1es att människan har ett djupare, ursprungli~ värde. Detta innebär, att individen har en högre syfte än att i första hand tillfredsställa omedelbara drifter och materiella beho~.l detta andliga värde ligger ett ansvar, ut311 vilket friheten är värd intet. Således irM den konservative att en obegränsad individualism inte behöver vara av godo. Individens djupare mening och värde ligger i den strävan till moralisk och individuell fullkomning som ligger latent i varje människa och som knyter henne till ett överordnat, gudomligt ursprung. Denna sanning måste ~gga till grund för varje form av politisk konservatism, utan att denna därför får en konfessionell karaktär. Konservativa huvudfrågor En av de viktigaste frågorna för en kämpande konservatism bör vara det alltid aktuella problemet rörande demokrati kontra diktatur. Konservatismen bör ha till uppgift att vitalisera frågan om demokratins innehåll: vad är det för ett samhällssystem vi vill ha? Vad innebär demokrati? Naturliga svar på dessa frågor är, att vi önskar ett system som sätter människan i centrum och värnar om hennes frihet. Ett sådant system innebär fria allmänna val, yttrandefrihet, religionsfrihet, tolerans mot oliktänkande. Men inte bara detta: det ligger också i en livsduglig demokratis intresse att medvetandegöra individen om hennes ansvar. Inriktningen av detta ansvar bör en konservativ idedebatt precisera. Det bör härvidlag vara fråga om ansvar gentemot människovärdet, familjen, nationen, världen. En naturlig följd av ett system med sådana värderingar är att det måste kämpa mot politiska system och ideologier, vilka motverkar friheten. Kommunismen har lagt under sig en tredjedel av jordens befolkning. En aktiv upplysning och information om kommu- 351 msm och socialism liksom annan form av diktatur är en konservativ förstahands-uppgift. En konservativ-liberal huvudfråga under senare år har varit Europatanken, idealet om ett enat Europa. Ungdomar från Moderata Ungdomsförbundet och Fria Moderata studentförbundet har visat stor entusiasm inför denna tanke, vilken bör vara ett självklart och bärande element i en modern konservatism. En uppgörelse bör ske med en inskränkt nationalism, vilken tidigare till en viss del tillåtits prägla konservatismen. En fråga där vänstern hitintills legat långt framme är kvinnofrågan. Dessvärre är det inte alldeles ovanligt att många idag uppfattar den socialistiska grupp 8 som inkarnationen av kvinnorörelsen. Representanter för grupp 8 har lyckats få stor publicitet enligt principen "den som skriker högst". Jag tänker då på företrädare för den socialistiska kvinnokampen som t ex Marit Paulsen, krö- nikör i LO-organet Aftonbladet. Det är framförallt en fråga av ideologisk natur som bör observeras i den socialistiska kvinnokampen. Den avgörande skillnaden mellan män och kvinnor enligt grupp 8 och likasinnade är - något tillspetsat uttryckt - inte att de tillhör skilda kön. Den definitiva gränsen går i stället mellan "arbete och kapital." Det är därför inte kvinnokampen som betyder mest i denna version, utan klasskampen: en fullständigjämlikhet mellan könen kan uppnås först i ett socialistiskt samhälle, dvs sedan proletariatets diktatur upprättats. Grupp 8 utnyqjar helt enkelt många kvinnors berättigade engagemang för en regelrätt socialistisk indoktrinering. 352 Sist men definitivt inte minst i denna sammanställning kommer försvarsfrågan. Vårt land upplever härvidlag en kris: vad många värnpliktiga sätter främst är ständig nattpermission, högre lön, strejkrätt, betald semester och andra dylika "krav", vilka uppfattas som led i en demokratisering. Att vi har en allmän värnplikt i syfte att upprätthålla ett starkt och fredsbevarande försvar och att därför annars civila, självklara rättigheter inte alltid kan gälla inom försvaret, tenderar mer och mer att komma i bakgrunden. Detta förhållande i förening med 1972 års försvarsbeslut, där socialdemokratiska partiskäl åsidosatte den tidigare parlamentariska enigheten i försvarsfrågan, kommer att urholka försvaret om utvecklingen fortsätter att gå i hittills uppkörda spår. Regeringens brist på intresse för en aktiv försvarsinsats är snarast upprörande. En angelägen konservativ uppgift blir mot denna bakgrund att uppehålla en mer ingående försvarsdebatt. Den konservativa insatsen bör här göras utifrån en offensiv position, och inte som så många gånger tidigare ur en defensiv och balanserande aspekt. Vänstern har som princip att alltid försöka skrika högst. Svaga argument kompenseras med en offensiv attityd och pressat röstläge. Vi som anser oss ha förnuftet på vår sida bör, om inte höja rösten, så i alla fall ta kommandot i olika frågor. Enhetstanken Som en övergripande tanke, omspännande övriga upptagna problemkomplex, bör enhetstanken hävdas. Med den menas en na· turlig känsla av samhörighet och samför· stånd mellan konservativa, liberaler och var· för inte socialdemokrater. Härmed åsyfta nu inte någon form av koalition utöver ck! borgerliga samarbete som är nödvändigtoch självklart. En Haga- eller kohandels-anW, som i praktiken åsidosätter mycket av det parlamentariska arbetet, skall icke uppmunt· ras. Däremot torde det vara i hög grad lJlOo tiverat med en attityd av grundläggande samhörighet mellan de demokratiska par· tierna. Tidigare har berörts behovet av ett aktivt engagemang till frihetens förmr gentemot en annalkande diktatur. Detl1 engagemang bör inte bara omfatta de konservativa utan också alla andra demokratisb partier och grupperingar. När därför beh01 av ett gemensamt agerande gentemot totaitära strömningar och aggressivitet förelig. ger, bör ett sådant agerande komma i förs11 rummet, före ideologisk antagonism mellaa parti- och blockbildningar. En sådan enhcl är helt nödvändig för att ett effektivt \äm mot diktatur och för att ett demokratisk! samhälle även i framtiden skall kunna upprätthållas.