Den nya arbetsrätten Sedan 1966, då det nu gällande företagsnämndsavtalet slöts, har arbetslivet genomgått en radikal förändring. Nya, mindre hierarkiska beslutsformer har vuxit fram. Formella ordergångar har alltmer börjat ersättas av beslutsdelegering och beslut i samverkan. Den allmänna bedömningen av denna utveckling har varit klart positiv. Även om på kort sikt vissa svårigheter gjort sig gällande, har fördelarna övervägt. Gradvis har den insikten vuxit fram, att beslut som fattas under aktiv medverkan av de direkt berörda i längden ger ökad stabilitet och effektivitet åt verksamheten. Därför har utvecklingen kunnat äga rum utan stöd av ny lagstiftning. Förslaget från den s k§ 32-utredningen innebär ett tydligt brott i denna utvecklingskedja. Det gäller i stor utsträckning majoritetsförslaget, där arbetsgivarrepresentanterna gått med ganska långt i tron att de därmed lyckats säkra en bred kompromisslösning. Men framförallt gäller det den beramade LO/TCO-reservationen, som av arbetsmarknadsminister Ingemund Bengtsson snabbt upphöjdes till det "egentliga" majoritetsförslaget. Den debatt om "makten" i företagen som därefter förts är märklig. Det är som om de senaste tio årens erfarenheter av praktiskt reformarbete hade gått spårlöst förbi. Här är inte platsen att detaljgranska de olika delarna i vare sig huvudförslaget eller löntagarreservationen. Det är tillräckligt att konstatera att vi kan vänta oss en lag om förhandlingsrätt och kollektivavtal vars praktiska konsekvenser är omöjliga att överblicka. Den kommande lagstiftningen öppnar nä- ra nog obegränsade möjligheter för de fackliga organisationerna att ingripa i företagem dagliga skötsel. Allting som inte uttryckligft överenskommits i kollektivavtal skall kunm bli föremål för förhandlingar och strejk ut der pågående avtalsperiod. Inga grärua sätts för vilken sorts frågor som skall vm förhandlingsbara. Produktionens inri ning, utläggande av en beställning, be om en investering - allt blir förhandli bart. Enligt LO/TCO-reservanterna skaU~o hetsgivaren åläggas så omfattande förhaut tings- och informationsskyldigheter, att at effektivt arbete kan omöjliggöras. Den nya arbetsrättslagstiftningen kom11111 alltså att ställa en rad hävdvunna regler huvudet. Men kommer den också att kalt förändra betingelserna för tex fö gandet? Här erbjuds, förenklat uttryckt, optimistiskt och ett pessimistiskt perspekiii Enligt den pessimistiska utvecklingsliDJII kan man räkna med att handlingsförl. ning inträder i många företag. En arbebf vare måste i fortsättningen räkna med • stort sett varje beslut kan möta protester krav på förhandlingar från fackets sida. att inte löpa risken att ständigt få sina Id ifrågasatta och den löpande verksamhela störd, tvingas arbetsgivaren att inhäiD fackets tillstånd i mängder av ärenden ma sagt varje dag. I större företag kommerfl ket därvid av rent praktiska skäl att bli~ digt med ordförandena i de avtalssJufackförbundens lokalavdelningar, vars d ning således blir utomordentligt stark.~ som här skymtar är ingenting mindre än fackligt kommissarievälde. Att hålla sig med de fackliga förtroendemännen btir första och viktigaste uppgiften för valje tsgivare, ty det är på fackets nåd verksambeten bedrivs. Allt talar också för att den fackliga maktutomingen kommer att ge minskad effektivitri genom långsammare beslut, motstånd mot förändringar och fackligt veto mot alla atgärder som på kort sikt kanske är obekvä- ma men som på längre sikt är nödvändiga för företagets överlevnad. Även på ganska lon tid kan detta leda till att näringslivets utltCkling eftersätts och att vårt lands internaoonella konkurrenskraft äventyras. Enligt den optimistiska utvecklingslinjen år vad somjust sagts en svartmålning och innebär en klar underskattning av de fackliga rtpresentanternas omdöme. Ty visserligen lommer den nya lagstiftningen att göra det mesta förhandlingsbart. Men i praktiken lommer varje förståndig företagsledning och varje förnuftig fackförening att i flerårsavtal söka reglera principerna för arbetets ledning och den dagliga driften. Av alla irende-typer blir det därvid bara några få 10m arbetstagarparten kommer att vilja ha !Il direkt medinflytande på. Och med tanke ~ det ansvar, som de anställdas represen- 273 tanter i regel känner för sitt företag, är det osannolikt att konflikter med stöd av kvardröjande stridsrätt skulle bli särskilt vanliga. Den invanda svenska samförståndsandan kommer alltså även framöver att prägla umgänget mellan parterna. Det är naturligtvis svårt att nu avgöra vilken av de båda utvecklingslinjerna, den optimistiska eller den pessimistiska, som kommer att bli verklighet. Ännu vet vi inte hur den blivande lagstiftningen kommer att se ut i sina detaljer. Men tecknen är illavarslande. Ty om man från LO-och TCO-håll verkligen eftersträvade en vidgad förhandlingsrätt med sikte på fortsatt "samförståndsanda", då hade man inte behövt skriva sin stora reservation till § 32-utredningen. Den bitvis hätska och starkt onyanserade debatt som under ett halvår utgått från LO och TCO och som ytterligare understrukits av de båda organisationernas remissvar, talar inte heller för att det skulle vara samförståndslösningar man är inriktad på. Tvärtom ges tanken om långtgående löntagarmakt en framskjuten plats i alla debattinlägg.