Den cyniska skattepolitiken En genomgång av den svenska skattepolitiken under tiden efter andra världskriget är en studie i fiskal extremism och samhällsekonomisk huvudlöshet. Under ivrigt tal om behovet av samhällsresurser, ökad jämlikhet och ett starkare samhälle har den socialdemokratiska regeringen manövrerat in den svenska skattepolitiken i ett tvångsläge som kräver stora, årligen återkommande uppgörelser med oppositionspartier, arbetsgivare, arbetstagarorganisationer och kommuner för att det mest akuta nödläget skall kunna klaras. Knappt är en uppgörelse i hamn, förrän arbetet på nästa års skatteprovisorium måste på- börjas. Det för svenska förhållande karakteristiska har varit det oavlåtligt skärpta marginalskattetrycket. Ganska många länder har idag ett totalt skattetryck som närmar sig det svenska. I vissa extremfall ligger det rent av högre. Men i den internationella skattedebatten hör man mera sällan talas om marginalskatter. Internationellt är marginalskatt snarast en teoretisk-ekonomisk term och inte ett problem för gemene man. Här intar Sverige alltså en särställning. Utvecklingen mot dagens extremt höga marginalskattetryck har varit konsekvent, hårdhänt och snabb. Ar 1950, alltså relativt kort efter den uppslitande politiska striden om de wigforsska skattelagarna, hade en folkskollärare en slutlön på 11 460 kr om året och en marginalskattesats på ungefär 32 procent. Sedan dess har förstås lönen ökat kraftigt, främst i nominella termer, men också reellt. Men det som ökat kraftigast är hans 1960 hade folkskollärarens stigit till 42 procent, 1965 till 51 och 1971 (det år som enligt den klamerade socialdemokratiska ~r.a.Lu,,c,1111 men skulle ge 2/3 av alla löntagare tesänkning) till inte mindre än 62 cent. I år betalar folkskolläraren 63 nor av varje hundralapps löneökning i rekt skatt till stat och kommun. Inkomsttagare som ligger i nivå de statliga byråcheferna - och det idag alltfler tjänstemän på den sektorn - har ett marginalskattetryck är ännu högre. Annars har av byråchefens marginalskatt varit ka parallell med folkskollärarens. 1950 hade byråchefen en årslön 18 800 kr och en marginalskatt på procent. 1960 hade marginalskatten till 53 procent, 1965 till 58 procent 1971 uppgå till hela 68 procent. några års upprepade skattereformer lar byråchefen nu inte mindre än 73 nor av varje extra intjänad direkt skatt. Det finns tjänstemän på reguljära statliga löneplanen som 80 procents marginalskatt. Då man ser med vilken obönhörlig sekvens politiken drivits i riktning ett allt hårdare marginalskattetryck, tas man ställa frågan: är de an'v"''"~ litikerna, främst finansminister verkligen fullt medvetna om vad de på med? När detta skrives, pågår bäst politiska överläggningar om talets femte skattereform. Vid var av de redan genomförda om 70- en ut· har marginalskattetrycket ökat, inte alltid i de breda lönför erlagd kommunalskatt PlliallaLdes i 1970 års skattereform. Ibland öppet, såsom när skatteutredför 1976 föreslår en ytterligare ökav skattesatsen i de högre inkomstav "fördelningspolitiska skäl". statsfinansiellt meningslösa åtgärd vidtagits vid varje tillfälle utom vid års skatteomläggning. Med varje år denna första rangens inflationsmotor drivits upp i än högre varvtal. Trots allt ligger det väl närmast till att tro att hr Sträng är medveten vad han gör. Få torde vilja bestrida intelligens. Många har dock arrledatt fråga sig om han verkligen gör bruk av sitt goda förstånd. Sett ur alng statsfinansiell synvinkel ter det sig ....,...~;.~., ,;· tilltalande för en rikshushålla- 107 re att medelst höga marginalskatter försäkra sig om lejonparten av medborgarnas årliga inkomstökningar. Har man, som den socialdemokratiska regeringen, försatt landet i en situation där automatiska utgiftsökningar knappast täcks av automatiska inkomstökningar, måste varje intäktsmöjlighet värnas. Men vad detta än är - inte är det statsmannavisdom. Efter fyra hastigt hopkomna skatteomläggningar och med löfte om ännu ett provisorium 1976 är medborgamas respekt för skattelagstiftningen undergrävd. Illusionsnumret är avslöjat. Vid varje skatteomläggning har den enskilde erhållit en mindre dusör till tröst för stunden, men den har givits till priset av en ännu större statlig inteckning i nästa års inkomstökning. Häri ligger till sist det mest demoraliserande i 1970-talets cyniska skattepolitik: att medborgama redan i förväg berövas hoppet om att nästa år skall kunna ge dem bättre privatekonomi.