arbetets värde
De flesta gammaldags dygder har vi n11o
mera befriat oss ifrån. Sparsamhet är tes
inte längre en dygd, utan ofta nog en n;
tionalekonomisk osundhet. När tende
till återfall i sparsamhet uppträder, b
kar statsmakterna därför ingripa med s
konsumtionsstimulerande åtgärder.
lojal samhällsmedborgare springer snällt
ekorrhjulet, men lägger inte nötter
hög.
Gammaldags moral håller vi oss he
inte med. Vi fruktar inte längre Gud
vi vördar inte konungen. sexualskattemoral skall vi bara inte tala om.
Men det finns en gammaldags dy
som vi faktiskt bibehållit ganska ofii
ändrad, nämligen en hög arbetsmoral.
dan alla andra "fördomar" fallit, står
höga värdering av arbetet ändock k
Vi har dessutom inte bara en hög ar
moral. Vi kan närmast betecknas som
hetsmoralister.
Att ha ett (avlönat) arbete utgör
mera ett villkor för fullvärdigt med!
skap i det moderna samhället. Det
liska trycket på den som frivilligt a1
från avlönad anställning, t ex en he
fru, är hårt. Samhället skyr heller ·
kostnader och inga ansträngningar i s
vandena att förverkliga målet "arbete
alla".
Så förhåller det sig med den id
värderingen av arbetet. Men hur är
då med den ekonomiska värderingen?
Här möter vi ett paradoxalt fö
!ande. Ty samtidigt som arbetets v"
nelse lovprisas i alla tonlägen, finns
få saker som lönar sig så dåligt som ·
I
f
k
 U•
ex
a·
ar.
ts·
tr·
un·aår
taga
ä-
åt
la
et
Uget
st
lbete. Hur omöjligt det är att arbeta sig
i välstånd, visas av att det veterligen
lie finns några exempel på svenskar som
arbetsinkomster lyckats bygga upp en
imögenhet. Det finns många exempel
synnerligen skickliga, högt avlönade
pasoner med stor arbetskapacitet inom
idustri, förvaltning och vetenskap. Men
lin det någon av alla dessa som kunnat
jrapa ihop ett kapital ur sina arbetsinIDmster?
Visst har flertalet av våra framgångsia företagare fått arbeta hårt innan de
~es. Men det är likväl inte de rena
lbetsinkomsterna de blivit rika på. Kapitalet har byggts upp genom kloka invesllringsbeslut, genom köp och försälj- ~~~gar i rätt tid osv. Extraknäcket knäckr ofta nog sin man. Med de marginaliatter på 60, 70 a 75 procent som nu är
*t vanliga, fordras det en orimligt stor
m arbetsinsats för att göra en nettobeWirung på ett par tusenlappar. Den ekomiska förbättring en privatperson kan
ippnå genom arbete är ytterligt margilål. Detta är den ekonomiska värdeangen av arbetet.
Däremot går det alltjämt hyggligt att
Sirbättra sin situation genom börsaffärer,
pom att köpa och sälja hus, fritidsfastigheter, konst, antikviteter eller frimär- 61
ken. Det fordras lite pengar att börja
med, och det är givetvis förenat med
vissa risker. Men riskerna skall inte överdrivas. De flesta som handlat med något
mått av förstånd har inte haft anledning
att ångra sig. Som en allmän generalisering kan man därför säga: Det är i allmänhet vida fördelaktigare att satsa på
arbetsfria inkomster än att försöka arbeta
sig till pengar.
Vad vill jag då ha sagt med detta? Att
marxisterna har rätt? Att skatten på aktievinster och fastighetsspekulationer bör
höjas?
Nej. Men kyrkan bör ställas mitt i byn.
Det pratas ständigt om hur viktigt det är
att slå vakt om en löntagarvänlig regering. Det är ju precis det vi inte har! Vi
behöver en löntagarvänlig regering, nu
mer än någonsin. Den nuvarande har
med eftertryck demonstrerat hur lite den
bekymrar sig om skattesystemets effekter
på den enskilde arbetstagaren. Vi behö-
ver en regering som är beredd att premiera arbetet också ekonomiskt och motverka en utveckling där det främst är de
orädda, skrupelfria myglartyperna som
klarar sig. Och inte minst: En regering
som känner med löntagarna - inte bara
med deras två största organisationer.
Anders Arfwedson