ERIK ANNERS: Kommentar till en artikelserie Svensk Tidskrifts serie om kriminalvården är nu avslutad, och professor Erik Annersförklarar i denna artikel varför bara kritiker av det nuvarande systemetfått komma till tals. Svaret är att kritiken kommitfrån seriösa kännare och intefrån professionella tyckare. Den måste tagas på allvar. H an sammanfattarfrågan så, att utvecklingen går mot en kriminalvård ifrihet. M en denna förutsätter attfängelserfinns kvarför sådana mot vilka samhället bestämt måste skydda sig, och det blir då hårdarefängelser än de nuvarande. Denförutsätter också ett verkligt omhändertagande ifrihet och mycken hjälp. Därmed Jordras helt andra resurser än vad som nu avsätts, fler anställda och mycketfrivilligt arbete. Men har vi råd att till stora kostnader hålla ett system, som bevisligen misslyckas, är det klokare att satsa på ett annat, som har förutsättning att vara bättre. De som tagit del av Svensk Tidskrifts artikelserie om kriminalvårdens aktuella problem kan måhända tycka att den ger en alltför ensidig bild av tillståndet inom kriminalvården. Det är kritikerna som kommit till tals. Borde det inte varit möjligt att finna personer, förtrogna med kriminalvårdens förhållanden, som velat träda upp till den nuvarande ordningens försvar? Säkerligen, men det har inte varit avsikten med serien. Tanken har varit att på någorlunda bred front presentera den kritik, som riktas mot kriminalvården från personer som med egna ögon sett verkligheten. Det har nämligen i kriminalvårdsdebatten utbrett sig en typ av kritik från s k professionella tyckare - en kritik, som fått betydande gehör trots att den ofta varit så överdriven att den inte kunnat tagas på allvar. Men när nu, vilket serien visar, människor som i sitt yrke eller genom seriöst och djupt personligt engagemang kommit att omfatta en starkt kritisk inställning till väsentliga delar av vårt nuvarande system för kriminalvård, finns det anledning till oro. Den oron måste gälla både bristfälligheterna i den nuvarande vården och den stora risken för att välmenta men alltför snabbt genomdrivna reformer får en annan eller rentav motsatt effekt än den man tänkt sig. Ty detta är faran i varje reformpolitik. Att reformera i meningen förbättra är inte så enkelt som den radikale samhällsförbättraren brukar föreställa sig vid sitt skrivbord. Historien företer en mångfald exempel på misslyckade reformer; misslyckandet har ofta berott på bristande vilja eller förmåga att se svårigheterna i ögonen och att rätt bedö- a sådant som resursbehov och tröghetsfeomen i samhällets anpassning till reformera. Om en reformpolitik strider mot männikornas natur och miljögivna sätt att reagera år den i baklås. Förhållandet har uttryckts i et gamla talesättet, att om man jagar ut nauren genom dörren kryper den tillbaka geom skorstenen. För att få ett grepp på reformfrågan måste man börja med att se kriminalvården i ess sammanhang med det överordnade problemet om kriminalpolitikens principiella huvudinriktning. Har vi, bör man först fråga, en konsekvent genomtänkt helhetssyn på kriminalpolitikens syfte, som är allmänt accepterad som rättesnöre för handlingspolitiken på detta område. Svaret är i princip enkelt och borde stå över all diskussion. Kriminalpolitikens syfte är att reducera brottsligheten så långt det är möjligt med så humana metoder som möjligt. Ett klart fastställt principunderlag är inte detsamma som möjligheten att omedelbart föra ut det i kriminalpolitiken. Varken samhällsinstitutioner eller människor ändrar funktion respektive beteende annat än steg för steg, därför att principer för en reformpolitik i en viss riktning accepteras. De står länge där de står, formade av en historisk process och den egna tidens samhällsmiljö. Anspråksfulla målsättningar leder lätt till svikna förhoppningar. Det nuvarande systemet Därmed är vi framme vid kritiken i artikelserien mot det nuvarande fängelsesystemet, vilket fortfarande står i centrum för krimi- 447 nalvården. Hur mycket i denna kritik som än må vara befogad - och sakkunskapen hos de författare som medverkat i den här kommenterade artikelserien borgar för att kritiken är seriös - är det en slutsats man inte får draga utan att alldeles tappa sinnet för proportioner. Röster höjs nämligen ganska ofta i den kriminalpolitiska debatten som säger, att den ökande brottsligheten och den ineffektiva kriminalvården egentligen "är samhällets fel". Hela samhällets struktur måste göras om, heter det i bland, utan att reformkrävaren närmare talar om hur det nya samhällets struktur skall te sig. Joachim Volckert har i sin artikel givit uttryck för tankar i den riktningen. Om detta är endast att säga att brottsligheten visserligen är ett stort och framförallt ur humanitär synpunkt svårt samhällsproblem. Men så stort och så svårt är det inte att samhällsstrukturen för dess skull måste genomgå revolutionerade förändringar. Vår tids teknologiska civilisation med dess snabba utvecklingstakt ställer människorna inför problem av långt vidare och mera ödesdiger omfattning - miljöpolitiken och befolkningstillväxten i världen är områ- den som ger syn för sägen. Hur vi skall lösa energi- och livsmedelsproblemen utan att föröda den ekologiska balansen är emellertid frågor av annan dignitet än hur vi skall balansera samhällsskydd och humanitet vid behandlingen av en dessbättre ringa minoritet svåranpassbara. Ty hur många rör det sig om? Antalet intagna i kriminalvårdens anstalter är f n ca 3 500. Medelbeläggningen har gått ner från ca 4 700 år 1969 till ca 3 600 år 1974. Nedgång- 448 en fortsätter. Justitieministern har uttalat att orsakerna till denna nedgång är att man vidgat rätten till avräkning av häktningstid och att domstolarna tycks döma till kortare frihetsstraff än tidigare. Han trodde också att den viktigaste faktorn är att domstolarna kommit till insikt om de negativa effekterna av frihetsberövanden och, när det är möjligt, väljer annan form av påföljd. Förmodligen har han rätt - han bör veta vad han talar om. Men även om man genom liknande reformer och genom ett eliminerande av frihetsstraffen vid skatte- och trafikbrott liksom vid brott mot floran av regeringslagstiftningar - nämligen genom övergång till ekonomiska sanktioner - kan minska antalet intagna, kommer fängelserna för oöverskådlig framtid att finnas kvar. De är nödvändiga som skydd mot grova våldsbrottslingar liksom mot yrkesmässig brottslighet överhuvudtaget, t ex yrkestjuvar och narkotikalangare, för att inte tala om terrorister. Mot dessa kategorier måste samhället föra ett socialt försvarskrig - och utrymmet för humanitära hänsyn måste därför bli mycket begränsat. Att gentemot så samhällsfarliga brottslingar tillämpa nuvarande generösa regler, t ex beträffande permission, besök, okontrollerad kontakt med yttervärlden etc är knappast möjligt annat än i undantagsfall. Detta betyder alltså att en begränsad användning av frihetsstraffen för med sig att de som finns kvar kommer att bli hårdare tillämpade. Å andra sidan måste vi anstränga oss för att finna metoder att behandla även dessa svåra fall under fängelsetiden, så att hopp om resocialisering finns även för dem. Eljest innebär fängelsestraffet endast att vi skyddar samhället från dem under viss tid i medve· tande om att de blir desto farligare när de kommer ut. Vad skall vi göra med de andra, de som in· te är lika farliga - fast besvärande nog - och närmast tillhör kategorin "socialt utslagna". Vad vi än gör med dem på anstalterna blir de inte resocialiserade; erfarenheten visar att det blygsamma mått av social anpa ning som är möjligt i deras fall icke kan upJI' nås genom vård under frihetsberövande Det är heller inte svårt att förstå varför den vackra tanken om resocialisering genom vård i anstalt så grundligt misslyckats. Denna vård gäller människor, som ofta har grr va fysiska och psykiska defekter - inte mirut genom alkohol- eller narkotikamissbruk. Dc saknar självkänsla och självförtroende. Deras toleranströskel inför påfrestningar är si låg att en motgång, som normalt anpassade människor skulle uppfatta som en påfre!l· ning eller i vart fall något som måste bäras och övervinnas, i deras fall utlöser katastrof. handlingar i form av panik, flykt eller br011. Till dessa i bur satta olycksbarn kommer samhället i form av vitrockade övermänniskor och säger: "Nu, du stackars misslyckade varelse, skall vi taga hand om dig och för· bättra dig, så att du blir som vi andra. MenY! måste hålla dig inlåst medan vi hjälper dig Ty så upplever den vårdade situationen, hur nu än budskapet till honom formulera Är det förunderligt att den intagne med sin knäckta självförtroende i bästa fall reageramed passivitet och i värsta fall med hatkänllor mot samhället och söker den tröst och gemenskap han kan få i en mot samhället odl 449 less representanter riktad gruppsolidaritet. brottsligheten. Den trygge och laglydige Anpassningen" i fängelset blir en anpass- medborgaren kan ju försöka föreställa sig 1ing från samhället och till anti-sociala grup- hur det känns (och låter) att tänka (eller sä- >er. ga) "jag skall träffa min övervakare". Man <rivården Vlan har nu allmänt kommit till insikt om att :nda sättet att bryta sig ut ur den individutipreventiva anstaltsvårdens dilemma - vårlen förutsätter tvång, men tvånget förstör 'ården - är att i större skala övergå till krininalvård i frihet. Det betyder visserligen nte att problemet om den vårdades reaktion not samhället försvinner. Men det finns wpp om att det blir hanterbart. I princip innebär denna politik att vi över- ~år från fängelsemuren till psykologisk på- rerkan som spärr mot brottslighet. Just här ir det viktigt att vi gör klart för oss att vi aldrig haft en verklig vård i frihet. Redan termirlOlogin "skyddstilLsyn" och "övervakare" sä- ger vad det är fråga om liksom siffran på frivilliga övervakare, nämligen ca 10 000. Siffran bör ställas mot det faktum att varje år döms omkring 8 000 till skyddstillsyn. F n har vi ca 25 000 personer under vård i frihet. Dessa skall alltså omhändertas av en kvantitativt svag organisation av "skyddskonsulenter" och "skyddsassistenter" (ca 600) jämte de frivilliga krafterna. Termen "övervakare" är också på ett annat sätt signifikativ - trots många behjärtade insatser av den fast anställda kadern och de frivilliga krafterna blir det alltför ofta inte mycket mer än en övervakande fjärrkontroll. Redan termerna skyddstillsyn och övervakare är kvarlevor från en gången tids syn på kan lämpligen börja en djupgående reform av kriminalvårdens huvudinriktning med att proklamera en annan syn på kriminalvården i frihet, nämligen genom att döpa om skyddskonsulenter etc till "vårdkonsulenter" och övervakarna till (förslagsvis) vårdkontakter, kontaktman eller något liknande. Vad förutsättningarna för en sådan djupgående reform beträffar får man först och främst hoppas att det finns politiska möjligheter att genomföra den. Här finns nämligen hinder att övervinna. Det gäller att klargöra för allmänheten, som på goda grunder är skeptis~ mot den nuvarande kriminalpolitiken, att avsikten inte är att släppa samhällets behov av skydd mot brott för att göra livet lättare för folk som skadar sina medmänniskor. Avsikten är att finna former för kriminalvården som är effektivare både ur skyddssynpqnkt och ur humanitär synpunkt. Och till de humanitära synpunkterna skall då - vilket radikala reformatorer ofta glömmer - även räknas hänsynen till den enskilde laglydige medborgarens rättmätiga krav på skydd till liv, lem och egendom. Men hur kan det vara möjligt, när det ovan sagts att skyddsbehov och humanitära krav måste balanseras mot varandra. Hur kan två motsatta hänsyn tillgodoses samtidigt. Medgivas måste att detta inte alltid är möjligt. Men inom kriminalpolitiken förhåller det sig dessbättre så att effektiv resocialisering samtidigt är högsta humanitet. Kan .·' 450 man göra kriminalvården i frihet effektiv utsträckning, torde envar inse att denna or· har man samtidigt uppnått avgörande hu- ganisation är alldeles för svag och helt otillmanitära landvinningar, gällande både den räcklig som underlag för en brett lagd utför brott hotade allmänheten och dem som , vidgning av kriminalvården i frihet. brutit mot lagen. Detta var på sin tidjust mo- En sådan utvidgning behöver emellertid tiveringen för en individualpreventiv resocialisering inom anstalternas ram. Kostnadsfrågan Den stora risken med en övergång, så långt den är möjlig ur skyddssynpunkt, till kriminalvård i frihet är att man underskattar svå- righeterna och de mot dessa svarande resursbehoven. Gör man det, kommer reformen att misslyckas. Både allmänheten och lagbrytarna skulle uppleva detta som ett bedrägeri från samhällets sida och reagera på motsvarande sätt. De som man ville resocialisera skulle blåsa under en reaktion mot kriminalvården i frihet helt enkelt genom att återfalla i brottslighet. Allmänheten, som skulle få bära följderna av detta, kan i ett så- dant läge förutses kräva en återgång till förment säkrare metoder, dvs en återgång till fängelsestraffen. Frågorna blir då, vilka resurser för en kriminalvård i frihet vi nu har och vilka skulle behövas för ett brett lagt reformprogram? Anslagen till denna samhälleliga insats har i själva verket länge varit häpnadsväckande små och är fortfarande långt ifrån vad som behövs. Budgetåret 1965/66 uppgick de till 14 milj kr och var för budgetåret 1974/75 64 milj kr. Inom frivården har antalet anställda under samma period ökat från 175 till 600. Även om socialvården och arbetsmarknadsverket hjälper till på denna front i icke ringa på sikt inte bli så förfärande kostsam, som man ibland föreställer sig. Totalkostnaderna för ett begränsat skyddssystem i form av fängelse och andra anstalter plus en kraftigt utvecklad frivård blir förmodligen mindrt än för nuvarande dyrbara anstaltssystem jämte en svag frivård. Kriminalvården kostar i dag sammanlagt ca 500 milj kr, varav frivården ca 60 milj kr. Resultatet av denna investering är dåligt. Ungefär hälften återfaller, både av fängelseklientelet och i frivår· den. Om nuvarande svaga frivårdsinsats ändå inte ger sämre resultat än den ytterligt dyrbara anstaltsapparaten, har man då inte anledning tro att ett överförande av resurser till en ordentligt utbyggd frivård skulle ge bättre samlat resultat? Anställda och frivilliga Det gäller alltså att först och främst noga ut· reda hur stora personella och materiella resurser, som frivårdens fasta organisation måste få för att bli effektiv. Olyckligast at allt skulle vara att pressa på en otillräcklig organisation starkt ökande skaror av människor, som skall förhjälpas till att återanpassa sig till ett normalt liv i samhället. Frivårdeli effektiva samarbete med socialvård, mental. vård, alkoholistvård och arbetsmarknadlmyndigheter måste också säkerställas bättrt än nu. Framförallt gäller det emellertid an få fram mera folk i fältarbetet. Vi är inte~ tjänta av en frivårdsbyråkrati, där tjänstemännen sysslar med att skicka papper till varandra och att gå på konferenser. Frivård innebär personlig hjälp genom nära och alltid tillgänglig mänsklig kontakt. Detta krä- ver riklig tillgång både på fast anställd personal och deltidsarbetande frivilliga. Personalen skall arbeta 40 timmar i veckan - snart kanske bara 6 timmar om dagen - och skall ha 5-6 veckors semester. Men klientelet behöver ständig hjälp - bokstavligen talat 24 timmar om dygnet under 365 dagar av året. Finns inte den hjälpberedskapen spricker insatsen. Och hjälpen får inte bara gälla verbalt begåvade eller eljest särskilt "sympatiska" klienter; även och än mer den utslagne och kontaktlöse måste få hjälp och stöd. Just därför är det anledning undersöka om man inte i långt större utsträckning än vad som nu sker kunde mobilisera kvalificerade frivilliga krafter till en engagerad personlig insats. Det är tyvärr sant att medmänsklig solidaritet och barmbärighet har blivit institutionaliserade i det moderna samhället. Alla larmar vi mer eller mindre högt 451 om humanitet, men alltför få är villiga att taga på sig ett direkt och personligt ansvar för en olycklig medmänniska. Det finns dock - inte minst bland religiöst eller socialradikalt inspirerade kretsar - många som i tysthet utför ett beundransvärt arbete, beundransvärt inte minst därför att det kräver ständig beredskap till kontakt och handling samt osvikligt tålamod. I dessa tider talas det så mycket om "folkrörelserna" och deras kommande stora betydelse även på områden, där hittills offentliga myndigheter i huvudsak haft ansvaret. Låt oss hoppas att det ligger tillräckligt starkt engagerad humanitet bakom dessa rörelsers strävanden för att göra det möjligt för dem att tillsammans - lämpligen under ledning av en helt neutral organisation - göra den stora insats som behövs för att få fram och utbilda alla de frivilliga krafter som behövs. Behovet är nämligen inte att räkna i l 000-tal utan i l O000-tal - och utan sådana krafter blir förmodligen aldrig så välmenande lagreformer intet annat än en pappersreform.