kapitalägare I den politiska debatten förekommer ett antal falska motsatspar av typen bilist-fotgängare, producent-konsument. Falskheten består i att man försöker skapa intrycket att folket faktiskt kan indelas i avgränsade grupper på detta sätt. Resonemanget bygger på att bilister alltid är bilister och fotgängare alltid fotgängare. Det förutsätts automatiskt att en djup antagonism råder mellan dessa båda grupper. Den starke bilisten anses så- lunda förakta de vimsiga fotgängarna. Dessa förmodas å sin sida frukta och avsky den privilegierade, bilburna klassen. Ibland kan det förstås verka som om så vore fallet. Ändå vet alla, att de flesta människor idag är både bilister och fotgängare. Man är t ex bilist på vägen in till stan till dess bilen parkerats. Därefter är man fotgängare. Och man byter inte samhällsklass i och med att man slår igen bildörren bakom sig. På motsvarande sätt kan man analysera motsatsparet producent-konsument. Det politiskt intressantaste motsatsparet gäller emellertid grupperna löntagare-kapitalägare. Det har funnits en tid då detta var ett äkta motsatspar. 1800-talets industri- och jordproletärer var i bokstavlig mening egendomslösa - en väckarklocka, en rakspegel eller ett par stövlar är knappast egendom. Samtidigt var de besuttna rika i en alldeles bokstavlig mening; de hade gott om pengar, och pengarna härrörde inte ur eget arbete utan från kapital. Det var i denna ekonomisk-sociala situation som begreppen arbetarklass och kapitalägande klass uppstod. På detta föråldrade klassbegrepp släpar vi fortfarande. Det talas om arbetarklassen som om det alltjämt vore en grupp av egendomslösa löneslavar - på en högre materiell nivå visserligen, men ändå. På samma sätt talas det om "kapitalägare" och "aktieägare", som om det rörde sig om en urskiljbar och i allo väsensskild samhällsklass. Det är visserligen sant att vi i Sverige fortfarande har en liten exklusiv grupp s k finansfamiljer, som spelar en betydande roll i det ekonomiska livet. Men med reservation gjord för denna lilla grupp är motsatsparet kapitalägare-löntagare också ett falskt motsatspar. Den vanligaste kapitalägaren är numera en person som har sin huvudsakliga inkomst av annat än kapital. Den typiske kapitalägaren av idag är en löntagare som har sitt sparkapital placerat i t ex aktier eller en fastighet. Att det finns människor som vill spara, och därtill är förtänksamma nog att vilja värdesäkra sitt sparande, har dock inte lämnat Rörelsen någon ro. Ständigt reses nya krav på krafttag mot kapitalägarnas oför~änta vinster i form av värdestegring på aktier, villafastigheter, tomter. Vad man inte talar om är att en person enbart för att hållajämna steg med inflationen skulle behöva en årlig avkastning på inemot 12 procent. Vilken bank ger det? Med exempelvis 70 procents marginalskatt krävs, för att nå samma mål, en bruttoavkastning på över 30 procent! Hur många aktier har en genomsnittlig årlig värdestegring (inklusive utdelning) på över 30 procent? Hur många fastigheter har en kontinuerlig prisutveckling av den storleksordningen? När exempelvis LO, som nyligen skedde i ett remissvar, kräver drastiskt höjd beskattning av realisationsvinster och avskaffande 433 av de få inflationsskyddsregler som finns, är det bokstavligen detsamma som att säga: Vi inom Rörelsen kan inte tolerera nuvarande långsamma takt i urholkningen av de privata sparkapitalen. Det måste gå väsentligt fortare. Tio procents värdeminskning per år är ett minimikrav från löntagarna. I propagandan är det förstås bara Wallenberg, Bonniers osv som skall drabbas. l pral>tiken är det hundratusentals vanliga människor, som placerat sina sparmedel i något som de trott vara någorlunda värdesäkert. Redan tidigare har spararna jagats bort från det traditionella banksparaodet på grund av inflationen. Nu har de blivit aktieägare. Då drabbas de av samma bannstråle som alltid riktats mot den aktieägande storfinansen. Finns det ytterligare tillflyktsorter för sparkapitalet - hur är det med konst, antil<.viteter, frimärken? Nej, man är redan i färd med att täppa till det hålet. Som vanligt är det de skötsamma, flitiga pinnebergama som kommer i kläm. De stora, de kunniga, de smarta med internationella förbindelser klarar sig nog - ty de klarar sig nästan alltid. Socialdemokratin har aldrig varit särskilt framgångsrik i jakten på vare sig enarmade eller tvåarmade banditer. Det fanns en generation småsparare som förlorade nästan allt sitt sparade kapital genorp att teckna treprocentiga försvarsobligationer under kriget. Till skillnad från dagen& småsparare kunde de dock söka tröst i vetskapen om att pengarna i alla fall offrats för fosterlandet. Anders Arfwedson