Namn att minnas
Gunnel Vallquist
Enkelt - måhända i enklaste laget - skulle Gunnel Vallquists tillvaro kunna beskrivas som en
dragkamp mellan Proust och prostarna.
Med de senare avser jag då det ansenliga antal
prästmän tillhörande släkten Unger, som under
16- och 1700-talen verkade i Värmland.
Ja, san!}ingen måste fram : Gunnels mormor var
den äldsta av min Pappas systrar och Gunnel är
följaktligen - måtte det inte läggas henne till last
- mitt kusinbarn. Det är ju dock icke hennes fel.
Jag minns mycket väl min faster Anita, som
Gunnels mormor hette, och som hon på något lustigt sätt, fast det kanske inte faller i ögonen, mer
och mer börjar likna. Faster Anita var den av Pappas systrar jag tyckte bäst om. Hon var lång och
rank och gråhårig, en smula barsk och otålig, hetlevrad som det hette, men en glad, god, vis och
rättrådig människa. Hon var gift med en tämligen
bizarr bataljonsläkare, som hade tre passioner i livet: fiske, vira och postorderkataloger - och en
idol: sin Anita. Jag glömmer aldrig när han skulle
hålla högtidstalet på någon av min yngsta fasters
bemärkelsedagar; hon var sin mors favorit. Talaren tappade snart tråden och övergick till en hänförd hyllning av sin hustru.
Men äter till Gunnel - även om hennes morföräldrar betytt mer för hennes utveckling än man
vanligen vet, ja ända därhän att hon begagnat dialektord från deras hem för att få något slags idiomatiska motsvarigheter till vissa dialektord hos
Proust.Jag har aldrig hos Gunnel funnit något intresse för fiske, vira eller postorderkataloger. Men
om man gör undantag för otåligheten har hon blivit mycket lik sin mormor.
Det kan man inte säga att hon var, när jag först
gjorde hennes bekantskap. Då var hon en ganska
ostyrig och odygdig liten flicka, som jag ibland
brukade träffa om somrarna på "den förtrollade
ön", Henriksholm, mina farföräldrars landsställe.
Det blev etter värre när Henriksholm sålts ochjag
råkade henne i Stockholm sedanjag kommit upp i
gymnasiet. Gunnel hade blivit ett "problembarn."
Hon har själv berättat om hur hon vantrivdes i
skolan, misskötte sina studier och var allmänt
missanpassad och upprorisk. Hon vände sig av nå-
gon anledning till mig för att tala om livets gåtor
- hon kanske betraktade mig som den mest beläste av sina jämnåriga släktingar - allt är relativt -
ochjag kände mig smickrad och rådlös. Vad sku~
le jag från höjden av mitt gymnasiala djupsinne
säga eller göra för att hjälpa denna trotsiga, egensinniga, begåvade, olyckliga flicka? Jag vill inte
tänka på med vilka aforismer ala Wildejag kan ha
avspisat henne, med vilka stenar i stället för bröd
jag kan ha bespisat henne.
Gudskelov fann ju Gunnel med ~älp av silli
kloka, kärleksfulla och förstående föräldrar sin
egen väg. Det finns all anledning att nämna Gud i
sammanhanget. Efter några korta, oroliga experiment i olika livsformer - bland annat ett äkten·
skap - blev Gunnel katolik. Och med faster Ani~
som föredöme i visdom och vidsyn kunde hon IJA·
börja sitt stora experiment att kombinera Proust
och prostarna i fredlig, ömsesidigt fruktbärande
samexistens. Inte långt efter kriget frågade Bon·
niers Gunnel, som då redan gjort sig ett namn
som översättare från franska, om hon ville åta sig
en tolkning på svenska av Prousts "Å la recherche
du temps perdu". Hon svarade ja. Det är en lil'luppgift. Men trots sin djupa tillgivenhet för och
förtrogenhet med den sida av fransk kultur, som
Marcel Proust representerar, skulle den aldrig ensamt kunna tillfredsställa Gunnel Vallquist. Hennes sedan barndomen djupt religiösa läggning.
den fromhet hon ärvt måste få ta sig uttryck inte
bara i hennes liv utan också i hennes förkunnelse,
i hennes författarskap. Men hur skulle denna in·
nerliga och samtidigt stridbara fromhet kunna
samordnas med inlevelsen i den snobbistiska.
ibland cyniska, fåfänglig~. ibland grymma värld
som är Marcel Prousts?
Gunnel Vallquist har visat att det går genom au
leva i denna värld som vore hon icke av den. Så
har hon förmått att i mer eller mindre jämn växling, i en arbetsrytm som passar hennes temperament, dels fullfölja den väldiga översättningmiten, dels i artikel- och bokform göra viktiga, tungt
vägande inlägg i den kulturella och religiösa debatten. Hon har lyckats transformera dragkampen om sin person mellan Proust och prostarna
till primus motor i sin verksamhet.
Redan som ung flicka i Stockholm gjorde Gunl Vallquist bekantskap med katolicismen och
ss kyrka, då hon under någon tid var inackorrad hos en nunneorden. Hennes intresse väcks, men den avgörande impulsen till sin omvänlse fick hon genom sin närmare bekantskap
ed franskt kulturliv. Efter att ha tagit studenten
m privatist och år 1946 blivit fil mag i Uppsala,
stades hon långa perioder i Frankrike, både i Pas och på landsbygden, och kom att känna en allt
'upare samhörighet med den katolska franska
ulturen. Två symboler för vad som så mäktigt
'ngslat henne brukar hon gärna åberopa: kateralen i Chartres och den gregorianska sången så-
an den ännu utförs i vissa franska landsortsklosr.
Från och med början på 50-talet började Gunel Vallquist regelbundet medarbeta i svensk
ress, sedan 1952 är hon fast knuten till Svenska
agbladet, bland vars mest uppskattade medarbere hon räknas, men hon skriver givetvis också i
dskrifter som BLM och Credo.. Hon behandlar
isst inte uteslutande religiösa spörsmål utan rör
ig över en bred kultursektor, där regelrätt litteraurkritik intar ett betydande utrymme. Under
amma tid har hon utgivit ett dussintal debattböc- :er och essaysamlingar. I dem liksom i hennes
kriftställarskap över huvud taget har man under
!et senaste decenniet kunnat iaktta en markerad
419
förskjutning åt vänster av hennes positioner: kyrkopolitiskt, kulturpolitiskt och politiskt i största
allmänhet. Inom katolska kyrkan torde man få
placera henne avsevärt till vänster om mitten. Detta har bland annat framgått av hennes dagböcker
från konciliet i Rom; kulturhistoriska dokument
av bestående värde. För övrigt är hon en varm fö-
respråkare för den ekumeniska tanken och tar
tex nattvarden tillsammans med företrädare för
andra kristna bekännelser - ur strikt katolsk synpunkt knappast tillåtligt.
Gunnel Val1quist har genom sin renhjärtade
personlighet, sin kunskapsrikedom, begåvning
och självständighet, där oräddheten är ett så utmärkande drag, skapat sig stort och allmänt anseende i vårt kulturliv. Många pris och stipendier
har välförtjänt kommit henne till del, hon har blivit en av De Nio och hennes namn har nämnts i
samband med Svenska Akademien - även om
man vet att hennes egen kandidat är Birgitta
Trotzig.
Lilla helgonet, som vi kallar henne i den trängsta familjekretsen, låter för frivolt. Helig är ett så
överväldigande stort ord; det bländar med sitt
ljus. Men hygglig är ett bra och trevligt vardagsord. Lilla hyggliga helgonet, hur låter det?
Rätt bra som karakteristik av Gunnel Vallquist.
GU
·l